30 juni 2011

Kommentarer till föregående inlägg

Anonym 1: Good for you! Du gav perspektiv på det hela så att jag nästan fattar vitsen med hela grejen. Tack!

Anonym 2: Nej, det var inte alls det jag menade. Inaveln består i den här kollektiva tanken som helt plötsligt dyker upp i typ 75% av befolkningens huvud. Det är något nedärvt och jag saknar tydligen den genen eftersom jag har svårt för att se det roliga i det hela. Det innebär antagligen att jag är en enormt trist och tråkig person och det är jag okej med. Hela detta inlägg är mina åsikter och det hade lika gärna kunnat handla om 08-ors vaskande i Båstad, Dansbandsveckan eller vilken festival som helst. Jag har helt enkelt svårt för att se tjusningen i att i packat tillstånd trängas med fulla folk flera dagar i sträck. Och ja, jo. Jag kommer nog att vara ute på Dansbandsveckan. En dag och antagligen bara i tältet. Sedan orkar jag inte mer.Jag vet inte hur gammal Anonym 2 är men om vi antar att han/hon är i 20-årsåldern så kan jag bara säga: Förutom att jag aldrig satt min fot i Höljes så har jag gjort min beskärda del av festande flera dagar i sträck. I stort sett allt det personer i 20-årsåldern har för sig har jag redan gjort - och lärt mig något av det. I och med att jag har erfarenheten kan jag uttrycka mina åsikter om både det ena och andra.

Att jag tycker att det är lite småfegt att köra anonym kommentar... är ett helt annat inlägg.

Det finns en anledning att jag inte bor i en stad: mycket folk. Jag vill inte behöva köa en halvtimme för att komma in på den lokala krogen, eller för att köpa potatis på ICA. Det är helt enkelt inte min grej. Därför kommer jag att fly från bygden mitt i "dasvicko".

Till er andra icke-anonyma:

29 juni 2011

Inbreeds and rednecks

Man skulle kunna tro att man hamnat i den amerikanska södern. Varför? Ja, det är inte bara värmen som utgör likheten mellan träskmarkerna i södra staterna och Bynn med omnejd.

Nä, den här helgen beter sig stora delar av befolkningen i kommunen som vore de en hord fånleende tolvtåiga rednecks som alla på något sätt är släkt med varandra och ska fara till Värmland på släktkalas.

Det är rallycross i Höljes.

Jag dömer ingen. Äh, vad fan... Who am I kidding? Det gör jag visst. Jag kan inte förstå varför man skulle vilja
1. fara till Värmland
2. fara till Värmland och spendera en helg i en stekhet grusgrop
3. fara till Värmland och spendera en helg i en stekhet grusgrop och supa som ett svin
4. fara till Värmland och spendera en helg i en stekhet grusgrop och supa som ett svin och därför
a. missa biltävlingarna
b. tuppa av vätskebrist i en husvagn/tält som inte är ens egen
c. spy ner ovan nämnda tält/husvagn
d. bli våldtagen i ovan nämnda tält/husvagn

Jag begriper det inte. Helt plötsligt sprider sig ett "bilintresse" som ett magsjukevirus på en förskoleavdelning och det försvinner lika fort, efter ungefär 48 timmar. "Alla" snackar om det, "alla" ska dit... För att supa sig knall i fyllan, vingla runt, göra bort sig och göra en massa som man ångrar djupt come Monday. Och för att kolla på biltävlingar. Såklart.

Inget fel i det. Gillar man bilar, ok. Men alla andra?! Jösses... Get a grip. Det finns annat att göra. Men, grupptryck är svårt att hantera. Det är jobbigt att inte kunna snacka om "fan, vad full jag var i Höljes..."

Jag tycker uppriktigt synd om Jill Johnsson som tydligen ska uppträda på området på fredag. Stackars sate. Jag skulle stämma min manager om jag var hon.

Det känns som att jag har en massa potentiell skit att vänta efter detta inlägg... Men det är okej. Jag har räknat mina tår.

Suck.

Det är varmt. För varmt.

Jag var ute och sprang i morse vid 8 och då var det redan 20 grader varmt. Det ska inte vara så. Inte här.

I skrivandets stund är min rygg röd som en kokt kräfta efter ovan nämnda löptur, utevistelse på gården och nästan tre timmar på badplatsen.

I morgon tänker jag stanna inne. Och jag hoppas på att jag kan sova i natt. Det har varit skralt med nattsömn den senaste veckan och i synnerhet de senaste dagarna.

Ge mig 17 grader och halvmulet väder. Då mår jag som bäst.

27 juni 2011

Varning: Innehåller språk! Del III

Finns det något jag hatar, förutom att bli tillsagd vad jag ska göra, så är det att bli ifrågasatt. Särskilt inom områden som obviously är min nisch. Det finns inget värre än när individer med inte existerande erfarenhet inom ens område ska komma och uttrycka sina tvivel över det man säger.

Som i våras när kollegor hävdade att den "dalaklang" jag har på mitt talspråk är dialekt. Det är inte en dialekt. Det är regionalt färgat standardspråk. Limamålet å andra sidan - det är dialekt. En dialekt skiljer sig från standardspråket genom att den har en egen grammatik, i limamålets fall rör det sig t ex om att vi har kvar systemet med fyra kasus. Standardspråket har bara två. För att en dialekt ska vara en dialekt krävs också att ordförrådet och prosodin (satsmelodin - intonation och rytm, för den oinvigde) ska eller kan vara annorlunda.

Det är en sak att fråga om det är något man vill veta, men att efter ha fått en förklaring säga "Nä, tror du att det är så?" eller ännu värre "Nä, så är det inte!" det köper jag inte. Jag uttalar mig inte om saker jag inte kan något om. Jag frågar för att få veta mer. Men jag ifrågasätter inte sådant jag inte kan själv. Jag kan sträcka mig till ett "hur kan det vara så?" men inte längre.

Att börja med "äh, jag är inte så intresserad så jag vet inte..." när någon introducerar ett för samtalet nytt ämne och sedan gå vidare med en massa åsikter (om det man inte visste något om) och sedan argumentera vidare (om det man inte visste något om) är dårskap. Det är oomkullrunkelig dumhet.

Och ja, jag ställer upp på en stavningstävling. Närsomhelst.

26 juni 2011

Läsarmöte

Lärarjäveln träffade en läsare igår. En ganska oväntad sådan faktiskt. En lokalreporter på tidningen som inte ligger i Lärarjävelns brevlåda varje morgon. Inte någon morgon alls faktiskt.

"Så du är bara 27 du?" inleddes samtalet. Mina tankar började snurra. "Hur i hela helvete kan han veta att jag stannat i åldrandet?" Han fortsätter med att berätta att han läst min blogg och jag blev naturligtvis glad. Och nyfiken över hur han hittat hit. Tydligen genom att jag kommenterat något inlägg hos någon annan och han hade klickat sig vidare till mig och i sann lokaldetektivanda lagt ihop två och två och därmed kommit underfund med vem Lärarjäveln är.

Det är ju ingen hemlighet längre i och för sig... Men lite roligt är det. Det är kul att träffa sina läsare, särskilt om de skriver bra saker om en i tidningen, trots att det inte är den tidning som hamnar i Lärarjävelns brevlåda.

.

23 juni 2011

42

Rubrik önskad av Sander och EnRiz.

Enligt Douglas Adams klassikerserie Liftarens guide till galaxen är 42 svaret på den yttersta frågan om "livet, universum och allting".  Liftarens guide till galaxen är för övrigt en av de roligaste böcker - jag har alla delar i en samlingsvolym, hence "en av..." - jag har läst. Jag skrattade så jag tappade boken rakt i ansiktet... Filmen är ett stort misslyckande i jämförelse och bör inte ses.

Åter till 42. Svaret 42 kommer ur någon avancerad matematisk beräkning och därför ger jag inte så mycket för det. Men samtidigt är det verkligen min humor att kunna svara 42 på frågan "Vad är meningen med livet?" för meningen med livet är fan humor. Utan skratt kan man lika gärna lägga sig ner och dö.

Har man inte roligt på sitt jobb ska man sluta. Har man inte roligt tillsammans med den man är ihop med så ska man inte vara tillsammans... Typ så. Jag är väl medveten om att det inte är roligt jämt, och tur är väl det. Om man inte hade vansinnigt tråkigt och tristess på gränsen till vad man uthärdar så skulle man inte uppskatta de där roliga stunderna. Som den roliga stunden under lunchen på studiedagen i Vansbro. Hela dagen sög, men lunchen... Jösses, vad vi skrattade. Alla var i sitt esse, avslappnade efter ett läsårs mer eller mindre hårt arbete.

42 är sista numret i sifferkombinationen som gäckar det flygplanskraschade folket i Lost. Jag såg första säsongen, sedan gav jag upp. Jag orkade inte. Det kändes som att den skulle kunna pågå i en evighet utan att man skulle få reda på vad Dharma-initiativet gick ut på och varför det fanns isbjörnar på en tropisk ö. Orka, liksom. Tydligen är det hela över nu och någon gång, när jag får riktigt riktigt tråkigt så kommer jag att skaffa säsong 2-6 på DVD och klämma hela skiten. Men inte nu.

42 är Mulders lägenhetsnummer. Once an X-filer, always an X-filer. Gamla korridorskamrater kan gå i god för att jag var militant som Arkiv-X-fan. Ingen, och då menar jag ingen, fick röra fjärrkontrollen när det var Arkiv X. De kan också gå i god för att jag redan efter 10 minuters tittande hade löst fallet... Vår snowboardåkande och South Park-älskande tjeck Frank var helt galen över min "förmåga". Varje avsnitt vi såg tillsammans inleddes med ett sarkastiskt "Who dunnit, Anna?" och när jag svarade flinade han. Vid avsnittets slut bröt han ihop... Those were the days. När jag hade ett 40x50cm stort svartvitt foto föreställande Mulder och Scully på min toadörr. Ett foto från en inspelning av ett avsnitt. Inköpt i London 1996. London 1996... Those really were the days...

En regnbåge bildas om solens strålar bryts i 42 grader i vatten. Intressant. Verkligen.

När Jon Bon Jovi var 42 släpptes Bon Jovis box-set 100 000 000 Million Fans Can't Be Wrong.

42 f. Kr. förlorar Brutus mot Antonius & co och begår självmord. Så fegt. Dumbullen ser till att hans styvfar mördas, försöker ta makten och när det inte går... Nä, fegt.

42 är summan av 21+21. 21 är ett oslagbart nummer och det borde innebära att 42 är dubbelt oslagbart. Eller?

Varning: Innehåller språk! Del II

Läsarna kommer att ångra att Susanne önskade denna rubrik... Fast Lärarjäveln älskar det!

Jag ids dock inte göra en lång utläggning om huruvida limamål är ett eget språk eller inte utan jag presenterar bara en bild som representerar ett av mina stora nördiga intressen... Grammatik. Grammatik är kul. Den är intressant. Den är livsnödvändig.

Använd den.

Varning: Innehåller språk!

Rubrik önskad av Susanne.

Autentisk klassrumssituation:

- Hur många språk kan du?
- Språk?
- Ja, språk!
- Men... Vilket språk? Ett språk som skiljer sig från svenskan och talas i ett annat land eller ett språk som talas av en annan yrkes- eller ålderskategori?
- Men vadå? Menar du att det finns olika "språk" beroende på vad man jobbar med eller hur gammal man är?!
- Ja, det menar jag...
- Hm... Det har jag aldrig tänkt på.
- Du måste alltså bestämma dig för om din fråga gäller det ena eller det andra. Gäller den utrikiska så blir svaret kort. Om du menar något av de andra alternativen kommer du att få en lång föreläsning om sociolekter och dialekter. Vilket väljer du?
- Sociovadå sa du?
- *suckar* Sociolekter. Det är ett samlingsnamn för alla "språk" som talas av olika grupper av människor i ett land. Sociolekter i Sverige utgår från svenskan, men bland annat beroende på vilken utbildningsnivå, bostadsort, härkomst, yrkeskategori och ålder man är i så talar man olika.
- Hur då olika?
- Du är tonåring och allt som är bra förstärks med "fett", och om du gillar någon så är denna någon en "grym" person, eller hur?
- Aaa, precis.
- Mm... Tänk dig då att du ska möta en medelålders dam, vd för ett stort företag. Du vet, en tant med dräkt och pärlhalsband? Du gillar verkligen det hon gör och du vill berätta det för henne. Är du med?
- Jaa...
- När du träffar henne gör du som du brukar när du träffar någon du gillar. Du kramar henne och säger: "Amelia! Du är så jävla fet! Du är grym juh!"
- Aaa precis!
- Vet du vad du just gjort då?
- Sagt vad jag tycker?
- Jo, men vad betyder det i hennes värld?
- Vadå?
- Det du just sagt till henne är att du tycker att hon är tjock och elak, och det är väl kanske inte så bra?
- Men, det gjorde jag ju inte!
- Jo, för på hennes språk betyder "fet" tjock och "grym" elak. Hon är äldre än du och tillhör en annan utbildningskategori än du. Hennes språk är välvårdat som sig bör för en vd för ett stort företag och hennes språk skiljer sig från ditt. Du talar, något generaliserat, "ungdomsspråk". Ditt språk förändras varje dag, varje gång du hör ett ord du gillar. När du sedan börjar använda det sprider du det och fler börjar använda det - i din kompisgrupp, i din "klick". Andra som inte ingår i din klick fattar inte vad ni snackar om...
- Jahaaa. Oj, då. Vilken fail det där med grym...
- Jo, sketchy så det förslår,  men har man koll på språket så är det rätt winning, eller hur?
- Mm, särskilt om klockan är 13.37!
- Ja. Språk är inget för n00bs. Så, vilket språkalternativ väljer du?
- Öh... språk som skiljer sig från svenskan.
- Okej. Jag talar tyska och engelska flytande. Förstår skriven isländska rätt okej. De nordiska språken vållar inga större problem, även om jag aldrig skulle få för mig att tala danska. Har lite koll på ryska. Latin till husbehov. Ja, och så limamål såklart.
- Men limamål är väl inget språk?!
- Here we go again... Men titta, nu är lektionen slut! Vi tar det där med limamålet nästa lektion.

När jag var liten samlade jag på...

Rubrik önskad av Mariah.

När jag var liten började mitt prylsamlande. Detta prylsamlande som kommer att vålla mig problem om jag ska flytta någon gång. Detta prylsamlande som gör oss trångbodda.

Jag samlade på det mesta när jag var liten, men det största samlandet innefattade något så fånigt som porslinskatter. Jag hade en hel Billy-bokhylla full med katter i alla möjliga storlekar, allt från centimeterstora till meterhöga. En del var söta andra var extremt fula. En del var snygga med åttitalsmått mätt, andra var 50-talskitschiga. En del hade så hemska uttryck i sina ansikten att jag var tvungen att ha dem vända mot väggen för att inte drömma mardrömmar om dem...

Det var under denna period lätt att räkna ut vad man skulle få i födelsedagspresent eller i julklapp. Katter, katter, katter och åter katter.

Kattsamlandet dog ut när min bokläsning tog fart - både katter och böcker fick inte plats i bokhyllan samtidigt. Katterna finns dock kvar i min garderob i flickrummet hos mamma och pappa, omsorgsfullt inlindade i tidningspapper i väntan på nästa generation.

Men jag tror nog att de där hemska katterna får stanna i garderoben.

21 juni 2011

pyssel, ungar och tårar

Jag har varit på jobbet ett par dagar och pysslat. Lite skönt att vara där i stort sett ensam. Igår träffade jag på fyra kollegor (tack för trevlig distraktion Susanne - och nej, jag har inte kommit på en enda författare... Än.) och idag flög min skrivbords-wing man in en sväng. Annars har det varit tyst.

Eller tyst... Jag har spelat Bon Jovi för fullt i mitt nu nystajlade klassrum.

Jag har hållit mig ifrån arbetsrummet. Skrivbordet är nämligen städat och så ska det förbli tills i augusti. När jag städade det i fredags slängdes en massa gammalt skräp och pärmar tömdes. Tråkjobb alltså, men när man kommit igång så går det av bara farten. I alla fall tills man stöter på någon sorts patrull.

I mitt fall var det klasspärmen. En beige tygpärm som stått på samma ställe på mitt skrivbord i tre år. En pärm med "HP08 Diverse" på ryggen.

Jag höll i pärmen och var på väg att öppna den och hälla ut innehållet i pappersinsamlingen, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Istället kom tårarna. Jag började bläddra igenom fyra versioner av klasslistor som berättar många historier: vem som flyttat vart och när; vem som dykt upp i klassen och försvunnit; vem som bytt telefon; mammors och pappors namn och adresser...

Gick vidare genom studieplaner, bokförda "ringa-hem-av-någon-anledning"-samtal och utvecklingssamtalsprotokoll... och grät en skvätt till.

Träffade två av mina flickor förra veckan när jag och Tränaren var ute och åt lunch. Jag ville kramas och prata men jag klarade det inte. Jag ber om ursäkt för att jag inte kom och kramades, för att jag verkade avståndstagande. Jag var nära till gråten som det var. Jag fixade det inte. Förlåt.

Ögonstenarna ligger på skrivbordet på jobbet i väntan på en bra placering. De ska ligga på en plats där jag ser dem och där de ser mig. Varje dag. 

Ni fattas mig, ungar. Ni fattas mig.

20 juni 2011

Önskerubrik?

Det är visst inne med att låta sina läsare välja rubrik för att sedan själv skriva själva inlägget... Det verkar spännande och därför ger jag mig in i matchen (och hoppas på att jag får några att skriva om!)

Lämna en kommentar med önskad rubrik i - och så får ni (vi) se vad som händer!

Update!


Tre rubriker önskade och tre rubriker avklarade! Det här var vansinnigt roligt, ska ni veta kära läsare... så ge mig fleeeeer!

18 juni 2011

FYI






















Ikväll. 22.15 på svt1.

17 juni 2011

A few memories

It didn't get better than this...



Burkslaskarlåten:



Synd att de inte filmade längre bak. Jag öste mer än alla i både golden och diamond circle. (Tränaren har bildbevis på sin FB...)

I nederkant av följande klipp står jag, Kicki, Laila och Tränaren. FYI, liksom.

16 juni 2011

One Wild Night

Igår kväll tror Lärarjäveln att hon och 31 000 andra såg Bon Jovi för sista gången.

Gubbarna är slitna. Richie hade återvänt från sin rehabsession och det verkade alla vara väldigt tacksamma över, men Jon... Han är trött. Han fixar inte de höga tonerna i de gamla låtarna längre. Han pratsjöng sig igenom You Give Love A Bad Name. Då gick mitt hjärta sönder. Det var då jag började fatta att uttalandet om att de ska ta en paus efter Europa-turnén med stor sannolikhet är definitivt.

Jag blir glad om jag har fel. Men jag tror i så fall att det kommer att dröja.

Gårdagskvällen var trots regnskurar och icke tagna höga toner helt fantastisk. Det fanns många anledningar, varav den största var att få träffa Kix, min ständiga vän i Bon Jovi-världen!





















En annan anledning var att Tränaren följde med mig. Att vara på konsert med honom är alltid en upplevelse, särskilt denna gång när jag fick sitta på hans axlar under Keep The Faith...

Fuck the rain, we're havin' fun anyways!

Regnet var ingen nackdel. Det var uppfriskande. Och att se Jon kliva längst ut på scenen, titta upp i himlen med arg blick och ryta "Is that all you've got?!" var även det en upplevelse. En kort stund senare slutade det regna... Han har kontakter, den där Jon.

Låtlistan bjöd på en hel del överraskningar. 26 låtar spelades under nästan tre timmar. Många av låtarna var rätt otippade. Jag vet inte om jag någonsin hört Wild Is The Wind på konsert tidigare... Det var i och med denna låt och Jons känslosamma framträdande insikten om att det var sista gången jag såg dem kom.















Den låt som förvånade mest var Love's The Only Rule. Min favoritlåt. Min och Monstrets "burkslaskarlåt"... Awesome. Helt enkelt.

We Weren't Born To Follow hade världens coolaste back drop. Ursäkta ljudet... Och bilden. Det kommer nog ett inlägg om det som fanns på bild. Senare.

video

Nu ska Monstret hämtas hem från mormor och morfar. Längtar.

13 juni 2011

Draktatueringar och bedömningsmatriser

Drog mig i det längsta för att se på trailern till The Girl With The Dragon Tattoo. Rooney Mara är i mina ögon en blek Lisbeth (no pun intended) och jag har ju sedan tidigare ansett att hela remaken är rätt onödig, särskilt i och med att den är inspelad i Sverige.

Men. Jag kunde inte hålla mig. Den osar David Fincher och det Fincher gör brukar inte vara dåligt. Men det är ändå en onödig film. Som jag kommer att se.




Jag kanske ska skaffa den europeiska men icke-brittiska teaser-affischen och sätta upp i klassrummet? Bara för att se om amrisarnas farhågor är applicerbara på Lilla Byn också. Sociala experiment är ju alltid roliga. Och vi sommarlovstörstande lärare har ju fått höra idag att "vi måste möta eleverna där de är, i de känslor och intressen de bär med sig" för att få dem att lyckas ta sig igenom bedömningsmatrisen. Nakna flickor borde ju appellera på tonårspojkar (och roughly 10% av flickorna)?

"Vi måste möta eleverna där de är, i de känslor och intressen de bär med sig..."

Pffft... Old news, says I.

De förnekar sig inte...

De förnekar sig inte, amerikanerna (och britterna för den delen). Det är inte the land of the free, det är the land of hypocrisy.

Jag har förut uttryckt mina tvivel om den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor, och efter att ha sett två olika versioner av teaser-postern har jag inte blivit gladare över världens tillstånd.

Den här är den amerikanska (och brittiska) varianten:

Och här är den för (övriga) Europa:

Amerikanerna hamnar i helvetet om de ser ett par bröstvårtor. Och gu' förbjude att de är piercade. Frågan är hur de gör i filmen? Den lesbiska sexscenen är med, den visas som hastigast i trailern. Lisbeth och Miriam är dock inte nakna i där... Varför är det okej att visa sådant, men inte bara bröst på postern? 

Men snälla Lärarjävel... Du måste ju tänka på alla stackars oskyldiga barn som som kan tänkas se postern på sta'n! Helt ofrivilligt! Så kan vi ju inte ha det! De har inte sett bröst sedan deras mödrar slutade amma. Det är syndigt, dessutom!

Bullshit, är vad det är. Dubbelmoral. Trams. Fånerier. Tomfoolery, på ren engelska. Men det är klart, är det förbjudet så blir det häftigt. Killar skulle börja våldta hejvilt efter att ha sett postern med nakna bröst på en fallosliknande reklampelare. Tjejer skulle direkt anamma modet på postern eller bli akut lesbiska och all hell breaks loose. 

Så klart. Så dum jag är. Så kan vi ju inte ha det.

12 juni 2011

Som silvertejp för hjärtat

"Du gör ett bra jobb med eleverna, har jag hört. Fast det ska man inte säga för ofta." sa min första chef till mig efter mitt första år på skolan. Jag blev glad, men samtidigt arg - för varför ska man inte få höra att man gör ett bra jobb? Det är ju inte så att man jag gör ett sämre jobb sedan, bara för att jag fått lovord en gång...

De senaste dagarna har varit fulla av lovord och redan nu, med en vecka kvar till sommarlov, känner jag lust att börja jobba i augusti. Det känns bra. Helt enkelt.

Men det finns många som kommer att vara saknade. Min klass i allra högsta grad. Att inte få höra Malins "heeeeej!" i tonårstonläge varje morgon. Att inte hitta Ida och Vicky kortspelande vid vårt fikabord. Att inte höra Nikko och Oskar käbbla med Camilla dag ut och dag in. Att inte hitta Jonte i soffan i arbetsrummet. Att inte möta en leende Andreas i korridoren. Att inte ha förtrogna samtal med Anna och Jasmine. Att inte få höra Sanne och Ida (aka Bill och Bull) fnittra. Det är tungt. Men jag vet att they'll do fine. De klarar livet utanför portarna. De klarar att styra sina egna båtar och sopa sina egna golv nu. Mina ögonstenar.

Silvertejpsungarna har också satt sina spår. Att inte få ha nonsensspråksamtal med Tobbe, att inte möta Justs bländande leende, att inte få läsa Sanders underbara texter (glöm inte paraplyet!), att inte få retas med Karl om hans favoritskådespelerskor, att inte klura på filuren Erik, att inte jaga Rasmus med blåslampa för att sedan bli blown away av hans tankar. Mest förundrad har dock Nat gjort mig. Jag har många gånger förundrats över hur denna lilla människa orkar stå på benen, hur hon orkar kliva upp varje morgon och göra det hon gör.  En tidigare elev kallade mig "livscoach" en gång, och det är nog så Nat skulle definiera mig också. Fast hon har gett mig ett annat epitet också: Mami. Jag är stolt över det.
Anna är min extra mamma, min estetmamma, min skolmamma, personliga kurator, psykolog och hjärtevän. Jag har gråtit på framför henne, jag har skrattat med henne och jag har varit i mycket djupa diskussioner med henne. Hon kan mig utan och innan, och hon säger alltid precis vad hon tycker. Jag har lärt mig mycket (jodå, även i svenskan) som är bra att veta i livet. Hon har även den bästa musiksmaken, bättre lärarinna får man leta efter! Till the heavens burst and The words don't rhyme. 

Mami har ett stort hjärta. Det växer för varje år och tätas med silvertejp.

11 juni 2011

It's worth all the while...

I morse när jag startade datorn hade jag fått ett meddelande på Facebook från bästa Tigrinnan. Ett meddelande som gjorde att jag grät en skvätt igen.









I will- I promise.

En tidigare elev, med lika stort chokladbehov som jag, kommenterade dan-före-studentdagsinlägget och det gjorde mig väldigt glad. Hon har funnits kvar i mitt hjärta och tydligen finns jag i hennes. Det känns tryggt. Jag är på rätt ställe.

En klok mamma sa igår att det inte finns något slut - bara en ny början. Sant. Det finns alltid plats för en sequal. Men grejen är ju att ju fler uppföljare som görs... desto sämre blir filmerna. Men, jag ska sätta mig i regissörsstolen igen i augusti, jag lovar.

Fast då har jag troligen bytt produktionsbolag.

All that's left...

... av Tränarens ungar är den här skidan som prydde deras skylt i studenttåget.
Nu gjorde det ont i hjärtat igen.

Kärlek


Från dt.se:
– Du har varit lärare, men också som en mamma, syster, samvete och bästa vän, sa studenten Jasmine Winroth från Lima och gav läraren Anna Martinsson en stor och innerlig puss på kinden.
Nu skiljs deras vägar.
Jasmine flyttar till Eksjö i Småland där hon fått jobb direkt efter gymnasiet som kassörska i en Ica–butik.
Anna blir av med sina tolv elever i handelsprogrammets avgångsklass, sina ögonstenar.
– Det är den bästa klassen i handelsprogrammets historia. Alla har bra betyg och jobb direkt efter skolan, och det är jätteroligt, men jag kommer att sakna dem mycket, sa Anna.
Som tröst och minne från eleverna fick läraren Anna i alla fall en påse med tolv stenar av sina ögonstenar, en sop som tack för att hon sopat vägen genom gymnasiet för dem och en chokladkaka för sitt fina leende.
























Dagen var full av kärlek, tårar och skratt. Den började hemma på gården med frukost och ungarna sken ikapp med solskenet. Den fortsatte på skolan och i kyrkan. I kyrkan kom de första tårarna (och näsblodet) och det var tur att kantorn Jan kom till undsättning med näsdukar...

Tränaren och jag var toastmasters under studentlunchen och vi lockade till skratt, men även lite allvar. "Det är sista gången ni sitter i den här matsalen. Tillsammans." Alla skötte sig exemplariskt och hela dagen hade det världens bästa Åke definierade som "värdighet". Det var en värdig avslutning.

Tågandet genom byn ner mot parken anträddes och studenttåget var längre än på många år. Poliseskort hade vi också, och det var nog tur med tanke på att det är marknad i byn.

I parken efteråt gräts det hejdlöst. Jag orkade inte hålla emot längre. Det gick bara inte. Jag var helt överväldigad av sakerna jag fick av ungarna, alla fina ord jag fick av föräldrar och andra elever...

Som vanligt gick vi till Krögaren och där var vi strax omsvärmade av Tränarens ungar. Det blev gråtkalas där också...

Lycka till i livet, alla underbara ungar. Ni är en fantastisk årskull och ni kommer att finnas kvar i hjärtat på oss.  Alltid.

9 juni 2011

The final countdown

"Vill du äta lunch med oss?"
Frågan kom från tre halvt om halvt sönderfestade flickor. Mitt svar var såklart ja, för både de och jag visste att det var den näst sista lunchen tillsammans. I alla fall i skolmatsalen. I morgon, om 14 timmar, sitter vi där för sista gången.

Idag var sista gången vi satt där, bara vi fyra. Tillsammans. Pratande om allt och inget och framtiden. Och det som varit. Utan att gråta faktiskt. Ingen av oss nämnde att det var sista gången vi satt där tillsammans utan en massa surr omkring. De konstaterade dock varför studentveckan finns: "Det är för att verkligheten ska hålla sig på avstånd en stund till."

I morgon kommer matsalen att vara till brädden fylld av vitklädda finklädda och förväntansfulla studenter, yra i mössan, skrålande "För vi har tagit studeeeeeenteeeen!".

Jag är inte förväntansfull. Jag upplever redan tomheten efter studenttåget till parken. Tomheten som uppstår när alla vitklädda finklädda och förväntansfulla hittat sina föräldrar och andra anhöriga. Tomheten som uppstår när ens roll i deras liv är slutspelad. 




8 juni 2011

2 dagar kvar

Två dagar till studenten.
Det är varmt.
Jag sover kasst när det är varmt.
Men jag står gärna ut ett par dagar till bara det är uppehåll mellan 13.15 och 14.30 på fredag.

En fråga kvarstår: vad ska man ha på sig när ens ungar tar studenten och man måste stå på scen hela dagen?
Bon Jovi-tröja och jeans? Nja. Det har jag ju jämt annars.

Jag behöver en ny garderob. Helst med innehåll.

6 juni 2011

Skolvärlden

Lärarjäveln är medlem i facket, i Lärarnas riksförbund. Ibland tror jag dock att facket är köpt av Jan Björklund. Han och hans vansinniga idéer är med i varje nummer, vilket har lett till att jag inte har läst ett enda nummer i år. Det är kanske dumt. Men det skiter jag i. Jag orkar inte med Björklunds hånflinande nuna.

"Han fortsätter enträget jobba för att förändra den svenska skolan"
Ja... Men till vilket pris?

Senaste numret av Skolvärlden är inplastat. Varför? Jo, hyvens facket har skickat med en bok. Ja, vem vann? Egentligen? Inte var det skolan. Jag behöver inte läsa boken för att inse vem som kommer att få skit för kommunaliseringen: Göran P. Inte helt oförtjänt, eftersom det var en dum idé och ingen lyssnade på lärarna (då heller). Men han var inte ensam.

Det finns lärare som tycker att allt privat är pinsamt. Jag fick höra häromkvällen att jag är "den bästa läraren någonsin". Jag frågade varför och fick svaret "för att du är dig själv. Hela tiden!" Och det är jag. Jag tar inte på/av mig jobbmasken. Jag är jag. Hela tiden. Är man det så blir inte mycket pinsamt. Inte ens sådant här:


Det går nog inte en dag utan att ungarna får sig en dos samlevnadsundervisning. Fast den är ofta maskerad som samtal mellan mig, eleverna och kollegorna vid fikabordet... Där ventileras allt från "ska jag köpa motorcykel och vad säger sambon om det" till "varför kan han inte lägga in tvätten på rätt ställe". Eller så levereras råd om glidmedel. Och sådant. Värdefullt vetande. Typ.

Varför göra allt så svårt (och pinsamt)?

P.S. Praeterea censeo betulae lucum esse delendam. 

5 juni 2011

Vad är väl en bal på... Parken?

Tidsperspektiv förskjuts på film. Ett helt liv kan skildras på en minut 
och en minut kan bli en timme. Det är lite som i det verkliga livet. 
Vissa saker går snabbt, kanske snabbare än man vill, eller så släpar
 tiden sig fram. De senaste tre åren i mitt liv har kännetecknats av 
high motion och fast forward mest hela tiden.

På film kan man dock spola tillbaka om det är något man missat eller
 bara vill se och uppleva igen. Så funkar tyvärr inte livet. Minnen har man,
 men man kan inte få tillbaka det som passerat.

Film ändrar ens synvinkel, ens perspektiv. Att se en film kan ge nya perspektiv 
på saker och ting. Saker man aldrig brytt sig om kan helt plötsligt bli viktiga. 
Eller tvärt om. Eller… så trycker man på fast forward och spolar förbi det tråkiga. 
Så funkar inte livet. Tyvärr.

Ert livs anslag är slut nu. Funkade det?

Huvudkonflikten är presenterad – skolan är slut och vad händer sedan?
 Förhoppningsvis är ni, huvudkaraktärerna, inte i ett allt för hemskt underläge… 
men osäkerheten finns nog där innerst inne. ”Vad händer nu?” 
Jag vill i alla fall veta mer, alltså finns det en framåtrörelse!
Var anslaget kort? Tre år, i high motion och snabbspolningsläge.

Jepp, anslaget funkar.

Nu är det upp till er att presentera er för världen, att göra som den gode 
Will och ”go see about a girl”, våga er utanför de trygga 70-skyltarna. 
Att som de döda poeterna våga gå utanför de ramar och åsikter 
som grott in i generationer. Att finna er egen gång ”your own walk”, 
att samla rosenknoppar – medan ni kan.

Livet kommer att fortsätta i klassisk hollywood-anda. Förhoppningsvis
 kommer era liv inte fastna i en enda genre utan ni kommer att få er beskärda 
del av drama, thriller, komedi och action. Bokstavligt tolkade filmtitlar som 
”På smällen”, ”Sagan om ringen” ”Monster till svärmor”, ”The kids are 
alright”, ”The fast and the furious”, ”Kick-Ass” och ”Nyckeln till frihet” 
känns som upplevelser ni har att förvänta er…

Oavsett genre kommer konflikter att fördjupas, trappas upp och förlösas 
– på löpande band. Vändpunkter kommer att leda er in på oanade vägar. 
Ibland av eget val och ibland under påverkan av diverse antagonister
Oavsett om vägarna är självvalda eller inte är det ingen idé att ångra gjorda 
val. (Man kan ju inte spola tillbaka och ändra på saker…)  Lär er av era val 
och inse att det är bättre att ha gått över bron ensam än att stå ensam kvar mitt 
på den.

När ni sedan är framme vid avtoningen kommer ni förhoppningsvis att tänka
 tillbaka och inse att livet var ”surreal, but nice”.

Och där, i slutet av er film hoppas jag att ni lärt er att se saker från olika håll, 
att ni fått perspektiv på världen – alltså världen utanför 70-skyltarna; att era 
åsikter är era egna och att ni gått er väg i livet utan ånger.

Men skynda er – det är som sagt inte bara på film tidsperspektiv förskjuts.

P.S. HP08… I love you.

3 juni 2011

"Mössa på!"

Väntan...

Talhållaren skämtade och sa:
"Det är inte ofta man ser så många med mössan i hand. Samtidigt."

Ett hav av (ännu) vita mössor


Tja, vad säger man? En hyllning på 5x8 meter.

Tre år

Mentorsskapet kan vara som ett parti kubb. "Hur då?" kanske läsaren undrar. Jo... så här är det:
På tre år ska man samla ihop ett gäng random människor som valt samma program. Man ska leda dem så att de hittar sina egna roller i gruppen. Ibland går det bra, ibland går det sämre.










Men grejen är att man ska bygga ett lag, få dem att lita på varandra och sig själva...













...för att sedan efter tre år tillsammans se dem splittras, fara åt olika håll, glömma...











Och nu är det snart game over.










Sju dagar kvar.

The kids are alright

Det är mycket nu... Men inte alls så jobbigt som ifjol. Inga kala fläckar på huvudet (tror jag) och inga större magproblem. Antingen beror det på att jag lärt mig att sluta stressa eller så har jag blivit avtrubbad. Eller så beror det på något annat. Jag vet inte. Jag ska inte analysera utan bara konstatera att jag mår förhållandevis bra. Bara lite näsblod igår. Ingen fara.

I måndags skulle betygen vara satta eftersom ordinarie betygsdag blivit "mentorsdag". Jag hann i tid. Eller snarare - ungarna hann i tid. Jag var dock kvar på jobbet till kl. 20 och pysslade med presenten som jag skulle ge mina ungar.

Jag har en förkärlek för blandband och jag hade därför gjort en bland-cd till var och en av ungarna. 18 låtar på varje, varav 17 var lika på alla skivor. En unik låt på varje skiva. En unik låt för en unik unge. Alla låtar bär dock någon sorts budskap.

Alla skivor var brända och det var casen som skulle fixas. Och det tog tid. Medan jag ändå var igång gjorde jag ett grattis-till-studenten-kort till allihop. Även detta krånglade. Men det blev bra när det var klart. 

Jag hade en plan med mitt övertidsarbete: att klara av gråtandet under mentorsdagen istället för på studentdagen. Och grät, det gjorde vi. Till och med en del av grabbarna. Jag beskrev alla låtar, vad de betydde för mig, vad jag menade med dem, vilket budskap jag ville skicka med dem ut i livet. Och då gräts det.

Mina ungar, som nu ut i livet går.
Men jag... jag kvar i klassrummet står...