Som silvertejp för hjärtat

"Du gör ett bra jobb med eleverna, har jag hört. Fast det ska man inte säga för ofta." sa min första chef till mig efter mitt första år på skolan. Jag blev glad, men samtidigt arg - för varför ska man inte få höra att man gör ett bra jobb? Det är ju inte så att man jag gör ett sämre jobb sedan, bara för att jag fått lovord en gång...

De senaste dagarna har varit fulla av lovord och redan nu, med en vecka kvar till sommarlov, känner jag lust att börja jobba i augusti. Det känns bra. Helt enkelt.

Men det finns många som kommer att vara saknade. Min klass i allra högsta grad. Att inte få höra Malins "heeeeej!" i tonårstonläge varje morgon. Att inte hitta Ida och Vicky kortspelande vid vårt fikabord. Att inte höra Nikko och Oskar käbbla med Camilla dag ut och dag in. Att inte hitta Jonte i soffan i arbetsrummet. Att inte möta en leende Andreas i korridoren. Att inte ha förtrogna samtal med Anna och Jasmine. Att inte få höra Sanne och Ida (aka Bill och Bull) fnittra. Det är tungt. Men jag vet att they'll do fine. De klarar livet utanför portarna. De klarar att styra sina egna båtar och sopa sina egna golv nu. Mina ögonstenar.

Silvertejpsungarna har också satt sina spår. Att inte få ha nonsensspråksamtal med Tobbe, att inte möta Justs bländande leende, att inte få läsa Sanders underbara texter (glöm inte paraplyet!), att inte få retas med Karl om hans favoritskådespelerskor, att inte klura på filuren Erik, att inte jaga Rasmus med blåslampa för att sedan bli blown away av hans tankar. Mest förundrad har dock Nat gjort mig. Jag har många gånger förundrats över hur denna lilla människa orkar stå på benen, hur hon orkar kliva upp varje morgon och göra det hon gör.  En tidigare elev kallade mig "livscoach" en gång, och det är nog så Nat skulle definiera mig också. Fast hon har gett mig ett annat epitet också: Mami. Jag är stolt över det.

Anna är min extra mamma, min estetmamma, min skolmamma, personliga kurator, psykolog och hjärtevän. Jag har gråtit på framför henne, jag har skrattat med henne och jag har varit i mycket djupa diskussioner med henne. Hon kan mig utan och innan, och hon säger alltid precis vad hon tycker. Jag har lärt mig mycket (jodå, även i svenskan) som är bra att veta i livet. Hon har även den bästa musiksmaken, bättre lärarinna får man leta efter! Till the heavens burst and The words don't rhyme. 

Mami har ett stort hjärta. Det växer för varje år och tätas med silvertejp.