pyssel, ungar och tårar

Jag har varit på jobbet ett par dagar och pysslat. Lite skönt att vara där i stort sett ensam. Igår träffade jag på fyra kollegor (tack för trevlig distraktion Susanne - och nej, jag har inte kommit på en enda författare... Än.) och idag flög min skrivbords-wing man in en sväng. Annars har det varit tyst.

Eller tyst... Jag har spelat Bon Jovi för fullt i mitt nu nystajlade klassrum.

Jag har hållit mig ifrån arbetsrummet. Skrivbordet är nämligen städat och så ska det förbli tills i augusti. När jag städade det i fredags slängdes en massa gammalt skräp och pärmar tömdes. Tråkjobb alltså, men när man kommit igång så går det av bara farten. I alla fall tills man stöter på någon sorts patrull.

I mitt fall var det klasspärmen. En beige tygpärm som stått på samma ställe på mitt skrivbord i tre år. En pärm med "HP08 Diverse" på ryggen.

Jag höll i pärmen och var på väg att öppna den och hälla ut innehållet i pappersinsamlingen, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Istället kom tårarna. Jag började bläddra igenom fyra versioner av klasslistor som berättar många historier: vem som flyttat vart och när; vem som dykt upp i klassen och försvunnit; vem som bytt telefon; mammors och pappors namn och adresser...

Gick vidare genom studieplaner, bokförda "ringa-hem-av-någon-anledning"-samtal och utvecklingssamtalsprotokoll... och grät en skvätt till.

Träffade två av mina flickor förra veckan när jag och Tränaren var ute och åt lunch. Jag ville kramas och prata men jag klarade det inte. Jag ber om ursäkt för att jag inte kom och kramades, för att jag verkade avståndstagande. Jag var nära till gråten som det var. Jag fixade det inte. Förlåt.

Ögonstenarna ligger på skrivbordet på jobbet i väntan på en bra placering. De ska ligga på en plats där jag ser dem och där de ser mig. Varje dag. 

Ni fattas mig, ungar. Ni fattas mig.