29 mars 2012

Jag vill också strejka!



Öppet brev till Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet

Handels tar den 13 april ut sina medlemmar i strejk vilket bland annat innebär att 2000 ICA-butiker kommer att vara utan påfyllning av sina lager. Svensk Handel erbjuder 2,6% löneökning men Handels kräver 4,5%. Förhandlingarna har gått i stå och därför kommer 5600 till Handels anslutna medarbetare att strejka.

Det förhandlas om ett nytt avtal för oss lärare och jag hoppas att lärarfacken förenas och uppvisar samma styrka som Handels i lönefrågan. Jag hoppas att lärarfacken inte tvekar att ta ut alla 200 000 fackanslutna lärare till strejk om inte SKL går med på budet om att "[d]et kommande läraravtalet måste innebära tydliga steg mot 10 000 kronor mer."

Jag vill ha 10 000 mer i lön!
Jag vill strejka!
Jag vill strejka NU!

Med vänliga hälsningar

En trött Lärarjävel





22 mars 2012

Härén, kreativitet och mentorskap

För några år sedan var jag med i ett projekt, ett interregprojekt där min kommun jobbade tillsammans med bl a  Torsby och Trysil. I samband med detta bad vi Teo Härén att komma och inspirationstala för vår personal.

Är namnet bekant? Inte? Jag hade tyvärr förträngt honom tills i veckan när han och hans fru var med i svt:s nya relationsprogram. Men det var inte det jag ville tala om utan det var den kreative Teo Härén.

Han och tvillingbrorsan Fredrik (som också föreläst för oss) driver interesting.org, ett företag som sysslar med kreativitetsutveckling och bröderna åker runt i världen och föreläser om just kreativitet och hur man blir mer kreativ. En stor del av den föreläsningen vi fick gick ut på hur vi ska få våra elever att bli mer kreativa. Svaret på den frågan är lätt även om genomförandet är svårt: vi lärare måste bli mer kreativa så att vi inte dödar våra elevers kreativitet innan den fått blomma ut.

Monstret är ett praktexempel. När hon gick på småbarnsdagiset vägrade hon att måla. Fröknarna var frustrerade och det slutade ofta med gräl. Vi föräldrar var dock lugna, för hemma målade hon ofta. Varför ville hon inte måla på dagis?

Hon fick inte välja färg själv. Fröknarna sa: "idag ska vi måla blått!" (för att träna på begreppet 'blå' naturligtvis) och Monstret... hon vägrade. För hon fick inte välja färg själv. Så är det än idag, och jag vet, mycket tack vare Teos föreläsning, att jag inte ska rätta henne när hon målar gröna solar eller när hon bygger konstiga uppfinningar av toarullar.

Hon är kreativ, och det ska hon få vara så länge skolan tillåter henne vara det.

//
Satt just och kollade igenom interesting.orgs hemsida och hittade Teos krönikor. Där hade han citerat ett mejl från en norsk åhörare som jobbar med ungdomar. En av dessa ungdomar uttryckte följande:

 "det er viktig for oss unge å ha en voksen mentor. Men for dere voksne som jobber med unge er det viktig å ha en ung mentor."

Det stämmer. Det stämmer väldigt väl. Man kan inte vara en bra mentor om man inte lyssnar på de unga och  tar till sig av vad de har att säga. Det går inte att få elever att vara kreativa om man inte möter dem på minst halva vägen...
//

Tack Teo för dina klokheter. Tack för att du ställde upp i det där programmet - som jag aldrig hade tittat på om jag inte känt igen dig - så att jag hittade tillbaka till dina kreativa idéer.

Jag tror att jag ska lobba för att mina kollegor och ledningen ska få varsin Idébok. Den behövs sannerligen.



21 mars 2012

"Where's ya goin', miss Daisy?"

I lördags var jag chaufför åt ett ganska glatt gäng "ungdomar". Helt frivilligt.

Eldkvarn skulle spela i Sälen och jag fick inget sällskap dit vilket ledde till att jag erbjöd mig köra åt ett par av mina gamla ögonstenar.

Vi styrde norrut och förväntan var hög hos alla (utom den medtvingade pojkvännen) och det rockades på bra i bilen.

Efter ett par stopp och upphämtning av ytterligare en gammal ögonsten befann vi oss alltså utanför stället där Eldkvarn skulle spela. Eller rättare sagt, redan hade börjat spela. Det är nog första gången i mitt konsertbesökande liv som bandet börjat exakt på utsatt tid...



video

Spelningen var bra om än alldeles för kort och det som sedan tog vid vill jag allra helst förtränga.

Publiken bestod mest av folk i övre medelåldern och 20-åringar. Alla i ungefär samma tillstånd. Vill bara förklara här att jag absolut inte dömer någon... men något av det hemskaste jag vet är fulla tanter (som dricker Breezers eller Smirnoff Ice). Det som är värre är fulla gubbar med något dimmigt och avklädande i blicken...

Nåväl. I och med medelåldern på publiken så spelade DJ:n bara "bra låtar". Han varvade Gyllene Tider med Tomas Ledin. Lyxade till det med Black Jack och Freestyle för att sedan gå över till Gyllene Tider, igen, för att sedan smälla på med Carolas "Tommy tycker om mig".

Där ville jag gå ut på fjället och hoppas att jag skulle gå vilse. Eller supa mig karatefull så att även jag skulle luras att uppskatta låtskatten som DJ:n bjöd på. Som tur var dök gänget jag körde åt upp och meddelade att de nog ville åka hemåt snart så jag slapp bådadera.

De bjöd på pizza innan vi styrde kosan söderut och efter diverse skjutsningar hit och dit var jag hemma halv tre. Dagen efter var jag sannolikt lika bakfull som "ungdomarna".

Tant klarar inte att vara uppe så länge...


Gårdagens panikbacill

I förrgår nästan natt meddelade min mobil att det fanns en systemuppdatering tillgänglig. Jag klickade 'ok' på allt och fortsatte lyssna på min bok och allt var frid och fröjd.

Trodde jag.

Igår skulle jag visa Monstret en bild som jag tagit på henne medan hon sov. Det var bara ett problem: Det fanns inte en enda bild kvar i telefonen. Var jag än letade så var det tomt.

Jag fick panik, men fogade mig ganska snart i det. Jag kunde ju ändå inte göra något åt det. Förutom att banna mig själv för att jag inte laddat över de drygt 600 bilderna som fanns på SD-kortet till datorn. Jag hade med andra ord lärt mig en läxa.

Idag när jag hämtat Monstret på dagis gick vi upp till skogen för att kolla om bäcken tinat fram mer. Jag plockade upp telefonen för att föreviga ögonblicket, tog en bild och kom sedan på att jag skulle skicka den till Tränaren varpå jag går in i galleriet för att ta fram bilden.

Döm om min förvåning när bilderna på något underligt vis har uppenbarat sig igen! Lyckan var gjord och ja, jag har lagt in dem på datorn nu...

Tränaren hjälpte våren på traven i söndags.

Det blir ju inte sommar om inte någon sätter fart...


Man blir trött av att hjälpa våren på traven...

Om det ändå vore sommar...

En bra dag på jobbet

Idag har Lärarjävelns skola haft friluftsdag och undertecknad har gjort säsongens första slalomåk. Ryggen höll men eftersom pjäxorna var lånegods passade de tämligen illa vilket ledde till att fötterna inte pallade så värst länge.

Dagen spenderades istället i trevligt sällskap av kollegor och ungar mot en solig vägg. Fräknarna har vuxit till sig och blivit många fler under denna underbara dag.

Fler sådana dagar, tack! Fler sådana dagar som får en lärarjävel att glömma allt vad nationella prov och pantade skolministrar heter...

Inte T-röd.

16 mars 2012

Keanu Reeves

Jag har tidigare skrivit om Keanu Reeves oförmåga att agera framför kameran. I veckan fick jag denna från en gammal elev:





Det kan ju förklara en del...

*korkar upp champagnen*

Upptäckte just att medan jag gjorde annat så har besökarantalet gått över 50 000! Tack, kära läsare!

Lärarjäveln lovar bot och bättring i sitt skrivande. Hon lovar fler inlägg; fler bra inlägg; fler inlägg med substans. Och (man får faktiskt inleda meningar med 'och') säkert en massa tramsiga inlägg också.

Fast just nu, på grund av stundande lektion och ihållande huvudvärk (tack för att du lossade på spänningsknutarna, sjukgymnasten) får ni hålla tillgodo med en stycke svensklärarhumor (från syftningsfel.se):




Pepp!

Idag har det blivit väldigt tydligt för mig att personkemi är viktig. Jag har i och för sig alltid vetat det, men det blev extra tydligt idag hos mitt besök hos sjukgymnasten.

Jag gick hos en annan sjukgymnast i höstas. Inget ont om henne, men hon var lite... trist. Svår att prata med var hon också och jag blev inte direkt motiverad att göra mina övningar. Så... jag sket i dem.

Det var dumt.

Men. Nu har jag alltså fått en ny. En ung en. En som det gick att prata med. En som utan allt för stora åthävor fick mig att erkänna att jag nog faktiskt varit lite deprimerad över det här sabla diskbråcket och att det hindrat mig från att träna som jag varit van. En som inte skällde på mig för att jag inte gjort övningarna "för det är ju ingen idé" eftersom det är  mina egna tankar som sätter stopp. "Du måste komma in i en ny tankegång och att jag skäller - det hjälper inte."

Sant.

Hon fick mig att sätta upp ett mål: att kunna springa min vanliga runda och längre. När? "Jag vet inte" svarade jag då. Nu när jag tänkt efter... Vid skolavslutningen. Det kanske är för tidigt? Ska fråga nästa gång jag ska dit.

Jag är nu fruktansvärt pepp att göra övningarna, både de gamla och de nya hon gav mig. Minst 30 minuter promenad varje dag har jag i läxa... Det ska väl låta sig göras.

Jag ska springa igen.


9 mars 2012

Gårdagens RIS

I förrgår pajade min rygg igen efter att jag varit ute och frusit och lyft Monstret i och ur skidspåret vid dagens Hasalopp.

Jag ringde till vårdcentralen och fick höra där att jag var tvungen att kontakta Mora lasarett för att få smärtstillande utskrivet eftersom min husläkare inte fått veta hur min behandling ska fortskrida.

Igår ringde jag till Mora och blev uppringd sex timmar senare av en sköterska som var i nurse Ratched-kaliber: "Om du tror att någon här kommer att skriva ut Dolcontin [morfinbaserat preparat, min anm.] så tror du fel!" var kommentaren jag fick när jag försökte förklara vad jag ville.

Jag blev anklagad för att vara knarkare och en rätt desperat sådan också. OM jag nu hade varit det, hade då 25 tabletter räckt sedan i oktober? Jag åt två om dagen första veckan medan jag var sjukskriven. Det är 14 tabletter. Efter det har jag tagit dessa små gröna piller när ryggen har jävlats extra mycket efter dagar med mycket fysisk aktivitet. Jag har fem stycken kvar i förpackningen.  Är man knarkare då?

Nä du, Ratched - det är förresten ditt namn nu, i och med att jag glömt vad du sa att du hette - det är jag inte. Jag kommer heller aldrig att bli det eftersom om du hade låtit mig prata till punkt innan du kom med din fördömande kommentar så hade du hört, på en gång, att jag inte ville ha de där små gröna pillren. De funkar nämligen inte. Ja, jag blir snurrig i huvudet av dem, men de hjälper inte när ryggen krampar och vrider ihop sig till en gordisk knut. Jag ville ha muskelavslappnande medicin, men vad fick jag? Ännu en fördömande kommentar om att det är skillnad på läkarna på en vårdcentral och de på ortopedavdelningen. "Våra läkare opererar!"

No shit? Men det kanske är deras ansvar att låta läkarna på vårdcentralen veta vad som är tänkt att ske med patienterna när de skrivits ut från ortopedavdelningen? Eller? Har jag fel?

Ett råd till mina läsare:

Åk aldrig akut till lasarettet utan remiss från vårdcentralen. I alla fall inte om du befinner dig i landstinget Dalarnas område. Du hamnar mellan stolarna och blir skickad fram och tillbaka utan att bli ordentligt hjälpt. Man kan ju tycka att det är samma landsting och att informationen borde kunna delas, men utan remiss från vårdcentralen så stannar lasaretthändelserna där och din vårdcentral nås inte av t ex resultat från gjord röntgen.

Så, nurse Ratched (sköterska som jobbade kl 13.26 igår torsdag på ortopedavdelningen på Mora lasarett)... Du får gårdagens ris. Jag hoppas att ditt sätt att bemöta patienter inte är likadant när du träffar dem personligen.


4 mars 2012

Kärlek IRL

Det här inlägget tillägnas en man. En väldigt speciell man som finns där för mig varje dag i alla väder och även när jag är utan kläder.

En man som står ut med alla humörsvängningar, nycker och fåordiga svar. En man som står ut med meningslösa raseriutbrott över det tomma mjölkpaketet som står på köksbänken. En man som får leta ihjäl sig efter saker för att jag stoppat undan dem på något "bra ställe". En man som är en underbar far med stort tålamod. En man som kan tala Monstret till rätta när den ilskna modern inte kan formulera konstruktiva reaktioner på olyckor som t ex ett glas utspilld Proviva över en mini-DVD.

En man som ständigt inspirerar mig, utmanar mig och som ger mig mängder av idéer till blogginlägg. Hälften av den här bloggen är hans idéer, våra diskussioner, med mina ord.

En man som i stort sett dagligen försöker ge mig komplimanger som jag bara fnyser åt, men innerst inne gläds enormt åt. En man som varje dag ser till att jag äter; att det finns mat på bordet. 

En man som verkligen, in real life, där det räknas, är mitt Novocaine, my last cigarette, my something for the pain. Den ende som verkligen, på riktigt, kan locka fram sommarlovsleendet och som vet vad det betyder.

Jag älskar DIG!

Färre rynkor, färre kära besvär... Men känslan är densamma idag.

2 mars 2012

God turns 50

My first, and probably only, post in English (pardon the grammar...).

Why in English then?

This post is dedicated to one man and IF he, in some strange and mysterious ways, were to  find himself here reading - I would like him to understand what I'm writing. Silly, I know... But here goes:

This post is dedicated to one man that has walked beside me throughout the bigger part of my life. One man that has helped me through ups and downs, through good times and bad times. Who am I describing here? Jesus? No way. If you know me, that would be totally ridiculous to assume.

It's Jon. Mr Bongiovi. My first choice. (Coach laughs now.)

Jon and his compadres have guided me through life and have grown old together with me and half a billion other fans.


A little wild, a little green; young and brave. Oh, how I loved that hair back in the day when almost every inch of my room was covered with Bon Jovi-posters...


When Keep The Faith came out, my age coincided with a world tour and I went to Gothenburg to watch them. I cried and my friend and I yelled: "They're there - for real!" The concert started with I Believe - and I still do. I believe.


There's a few more lines staring back at me...

Hey God, happy birthday! You are still my Superman, you are my Novocaine, my little something for the pain, my last cigarette. I hope that you will continue to write those wonderful songs about life as you know and sees it. (Damned, if you don't!)

I don't consider myself old and neither should you. Hey, we're just older. Right?

1 mars 2012

Heart and dagger

Idag har jag äntligen fått min entvåtrefyrfem...nionde tatuering!


Placering? Baksidan av höger överarm. Min Bon Jovi-arm i vardande. Ja, skratta ni. Det får ni. Den kommer att fyllas ut med diverse BJ-relaterade motiv vad det lider. Kanske gör jag som Andreas föreslog och gör ett porträtt...

Den gode Andreas skrockade lite och sa, som han brukar, att det kommer nog att göra lite ont där på insidan av armen. Han hade fel. Igen.