Folk brukar småle lite när jag säger att Bon Jovi är världens bästa "rockgrupp". Som att det på något sätt är pinsamt att gilla Bon Jovi. I så fall: Jag är ett Bon Jovi-fan och stolt över att vara det.
Men pinsamt? Varför skulle det vara det? En gång i tidernas begynnelse, innan elden kunde fås genom ett enkelt klick på en tändare, sammanfördes jag och min gamla kompis Ulice av vår kärlek till Bon Jovi. Vi började högstadiet och hade fått skåpen bredvid varandra. Ni kommer ihåg hur det gick till. Antingen gillade man sin skåpbuddie eller så hatade man den. Vi gillade varandra the instant efter att vi lagt märke till idolbilderna på Jon på respektive skåpsdörr... Sen rullade det på. Vi bevistade våra livs första BJ-konsert tillsammans. Vi grät. Vi skrek: "De finns på riktiiiiiiiigt!" Den första låt vi någonsin hörde live var I Believe. Första låten på den nya skivan Keep the Faith, som ingen av oss egentligen gillade - för de lät inte som vi var vana. I alla fall jag älskade skivan efter den konserten...
Tiden gick och vi kom upp på gymnasiet. Ulice och jag valde olika program och kom ifrån varandra. Men. Då fanns Hon där. Återigen skåpet bredvid mitt. Denna underbara skapelse: Kix. En ny vän i Bon Jovi-världen. Hon var minst lika hysterisk som jag när det gällde Jon och resten av New Jerseys hjältar. Vi gick samma inriktning (humanistisk gren på samhällsprogrammet, minsann) och delar många minnen av många latinlektioner, hysteriska skrattanfall och så här i efterhand - extremt fula frisyrer... Men mest av allt delade vi kärleken till Bon Jovi. Utan att skämmas för det. När hon hade körtelfeber och var enormt sjuk skickade jag hem BJ-videor (ja, old school... Stenåldern.) till henne så hon skulle bli lite gladare. Hon stöttade mig i en massa dumheter jag pysslade med under gymnasietiden... Vi hade kul och fanns där för varandra i vår gemensamma kärlek.
Gymnasiet tog slut och we went our separate ways. Ulice for till Göteborg, Kix till USA och jag, jag for till Uppsala. Det gick några år innan nästa frände dök upp:litteraturvetenskapskursaren Madde. Hon fyllde 20 och jag och min vapendragare skrev en dikt och köpte en flaska vin och drog till hennes fest. En bit in i festen, lite knall utan lust att prata med folk, befinner jag mig framför hennes CD-samling. Hon har en hel drös BJ-skivor och jag påkallar hennes uppmärksamhet varpå hon svarar: "Eh, ja... jag hade tänkt gömma dem." Alltså... 1999 har det helt plötsligt blivit pinsamt att lyssna på Bon Jovi?! Jag fattar inget och berättar om min kärlek och Madde... Hon bekänner. Hon är också Ett Fan. Jag berättar då för henne att "på måndag släpps biljetterna till deras spelning i Sverige" och vi bestämmer oss för att gå tillsammans.
Dagen D närmar sig. Den nya skivan saknar låttexter. Jag hittar dem på internet och mejlar dem till Madde som lydigt pluggar på. Man kan inte åka på BJ-konsert utan att kunna texterna. Det går bara inte. Det är hädelse.
Jag ska kanske tillägga att vi under tiden mellan Maddes födelsedag och konserten hann grunda en ny religion: Bonjoviism. Jon är gud och resten av grabbarna är apostlarna. Deras födelsedagar blev helgdagar... Vi kom långt i vår planering, men eftersom vi bara var två kom vi ingen vart...
Konsertdagen kommer. Vi sätter oss på tåget mot Stockholm, pirriga som fjortisar på väg på dejt. Madde har aldrig varit på konsert tidigare och jag känner mig som en veteran i sammanhanget... Konserten var underbar och allra mest för att jag fick dela upplevelsen med Madde. Jag såg dem för tredje gången, så jag visste vad som skulle hända, men hon var novis och att se hennes ansiktsuttryck inför varje ny låt var guld värt.
Åren gick och jag drog till Tyskland. Det var året när Bounce-skivan kom ut och det var senaste gången BJ var i Sverige. Eftersom jag, som sagt, var i Tyskland skulle jag missa Sverigekonserten. Men de måste väl för i helvete spela i Tyskland? Det gjorde de. I Stuttgart. Och där var jag, tillsammans med 75 000 andra människor. Det är nog det mäktigaste jag varit med om. Helt galen konsert... Jag höll på att sälja mig själv för att komma in på VIP-arean, men jag fick vackert stanna på vad vakten(s boss) tyckte var rätt sida om staketet.
Fler år passerade och jag flyttade hem från både Tyskland och Uppsala. Min jeansjacka pryddes (och pryds än i dag) av Bon Jovi-tygmärken och pins. Jag och Tränaren gick ut en kväll under den ökända Dansbandsveckan och medan jag står där i öltältet och pratar med någon bekant kommer en okänd kille fram till mig och frågar "Menar du allvar med det där?" Jag undrar vad han menar och han svarar "Ja, med alla dina Bon Jovi-märken..." Jag svarar att självklart gör jag det. Man skämtar inte om Bon Jovi. Han lyser upp och säger "Fan, så coolt" och går därifrån. Jag känner mig som ett UFO men ändå stolt. Varför ska jag skämmas för att jag älskar Bon Jovi? Varför ska jag skämmas för att jag fruktar den dag de slutar göra skivor? Varför ska jag skämmas för att jag vill åldras tillsammans med mina idoler?
Jag har, tack vare min storebror, varit med sedan första skivan och när låtarna handlade om flickor som rymde hemifrån tills nu när det, om man letar, finns ett lite mer politiskt budskap i låtarna. Varför ska jag skämmas?
Äntligen kom en ny skiva och jag fick biljetter till BJ:s konsert i Oslo av min älskade svärmor. Jag och Tränaren skulle få se dem tillsammans. Jag hade sett dem typ fyra gånger redan, men han hade sett dem i New Jersey så han ledde... Några dagar innan konserten träffar jag Kix pappa på ICA och jag nämner att jag ska till Oslo. "Jamen, det ska ju Kix också" säger han varpå jag ber om hennes nummer.
Mitt under konserten skickar jag SMS till Kix, vi har då inte setts på flera flera år, och undrar var hon är. Jag får genast svar: "Jag går till läktarna, jag har grön tröja." Vi hittar varandra. Vi skriker. Vi kramas. Ingen tid har gått. Vi är där tillsammans, men ändå inte. Jag vet vad hon tänker och hon vet vad jag tänker och vi vet båda vad våra män tänker: "De är inte riktigt kloka". Vi hoppar och dansar tillsammans ett tag men sedan fastnar våra blickar på Jon. På Gud. Ja, det låter löjligt. Men jag skäms inte för att säga det. Det ösregnar under hela konserten men värmen som kommer ur frontfigurens ögon värmer alla frusna själar framför scenen. Kix och jag skiljs åt i publikhavet och återgår till våra män.
Men helst av allt hade vi velat vara back stage - och fått vad våra män lovat oss...
Vi får en ny chans snart. Den 15 juni står vi där igen på Ullevål och väntar på Gud.
