Wicked Wednesday

I onsdags ringdes det från dagis: "Monstret har så ont i huvudet och nu sitter hon och vilar. Kan du komma och hä... Oj! Nu springer andra fröken med hinken. Jo, kan du komma nu?"

Jag for, hämtade en liten ynklig fis iklädd knallrosa fleecebyxor och blåa raggisar "jag kräktes på strumpbyxorna, mamma", parkerade henne i soffan och stoppade ner henne under ett täcke alltmedan hon bedyrar att hon mår bra.

Hon somnar ganska snart och jag ligger bredvid och känner efter om även jag mår illa. Det gör jag inte utan somnar huvud mot huvud med den lilla fisen.

När hon vaknar får jag syn på hennes ena fot. Lilltån är illröd och nästan dubbelt så stor som den ska vara. Rödheten finns även uppe på foten och det ser ut som att det går röda strimmor upp mot fotleden... Helvete. Googlar "blodförgiftning". Röda strimmor är en myt - beror "bara" på lymfkörtlar som har spel. Jaha, vad betyder då detta? Ingen aning. Tränaren kommer hem. Jag visar foten. Han tänker samma sak som jag. Kollar klockan - vårdcentralen har stängt för dagen. Helvete igen! Ska vi åka till akuten? Vilken akut? Mora? Falun? Och varför ser foten ut så här?

Kommer plötsligt ihåg att Monstret fått en sticka i tån från en gammal lackad byrå på dagis. Stickan hade plockats ur omedelbart men... Det måste ju vara därifrån. Eller?

Dividerandet om vis ka åka in till någon akut (8 eller 15 mil bort) fortsätter. Kompromissar genom att skicka bilder på foten till en av de mest läkekunniga människor vi känner. Hon ringer upp och uppmanar oss att åka in. Monstret gillar inte sjukhus och därför funderar vi en stund till. Vi får förhållningsorder för natten.

Efter ett tag börjar jag fundera på vart vi ska åka - om vi nu måste åka till akuten. Känns ju lite ovärt att åka till Mora och sitta och vänta i evigheter och sedan bli skeppade till Falun... Ringer sjukvårdsupplysningen och får ordern "ÅK!" och den snälla sköterskan (i Östergötland) kopplar mig till  Mora där jag får veta att det är bäst att vi åker till Falun på en gång: "Vi har ju ingen barnklinik i Mora".

Så vi åker. Monstret sitter och tittar ut. Vi läser Nils Holgersson i skenet av min mobil i baksätet på bilen. "Det är skönt att du sitter här bak med mig igen, mamma." Hon sover någon skvätt. Äter en halv hamburgare på "Gula M:et" i Mora - för hungrig är hon minsann. Halv nio på kvällen är vi framme i Falun och vår modiga lilla tjej bär sin röda hund och stålsätter sig för vad som eventuellt komma skall. Det gör vi också, Tränaren och jag. "Men hon är ju pigg!"

Vi får vänta på doktorn, men vad gör det? Alla sköterskor som kommer och sätter "klypor" som inte alls gör ont på fingret, tar febern med "en likadan som vi har på dagis" och som frågar en massa saker om Röda Hunden kollrar bort både barn och föräldrar och det slutar med att vi sitter ute i korridoren och väntar på doktorn, skrattar och skojar.

Klockan 22..30 har doktorn konstaterat att det "bara" är streptokocker, men att vi ska hålla koll på om rodnaden sprider sig. Han ritar på Monsterfoten "Det kittlas!" så vi ska se var den nuvarande gränsen går. Penicillin blir utskrivet - tabletter. Det kräver det lilla Monstret av doktorn. "Jag ska ha tabletter, drickmedicinen är INTE god!" Hon tar två där och då och är otroligt stolt över sin bedrift. 

Det är vi med. Världens modigaste lilla tjej.

Vid ett på natten är vi hemma, trötta och omtumlade och väldigt lyckliga över att få vara hemma tillsammans och inte på ett sjukhus någonstans långt hemifrån. Jag vet att det här var en bris i jämförelse med vad t ex Tigrinnan och hennes familj varit med om... men det här var hemskt nog. Jag skattar mig lycklig att det var ett falsklarm; att 7 dagar med penicillin är allt som behövs. Önskar det vore lika för alla.

Man skulle ha en sådan här att trycka på.