28 oktober 2010

15 juni 2011

Jag tänker inte skriva ett enda ord om Företagsmässa eller stressigt jobb. Eller om en filmkurstenta som uppenbarligen inte skriver sig själv.

Däremot tänker jag skriva om vad som händer den 15 juni nästa år. 

Den 15 juni 2011 kommer Lärarjäveln och Frun att bete sig som fjortisar och våra män kommer att skaka på huvudet och undra vad de egentligen gett sig in på...

15 juni spelar Gud och hans apostlar på Ullevål Stadion i Oslo och jag köpte biljetter idag. Oh, happy day!

Det blir alltså sjätte gången jag ser dem och jag tröttnar aldrig. Jag hoppas dock att jag får höra den här i en ordentlig version, det har nämligen aldrig hänt.






Å andra sidan... spelar det ingen roll vad de spelar eller om det spöregnar (som sist), bara man får se det här leendet.

Eller vad säger Frun?

23 oktober 2010

Lördag

Lördag. Löööördag. Lördaaaag.

Skitdag.

Vaknar med hjälp av Monstret 06.48.
"Mamma, ska vi gå upp nu?"
"Nej, det ska vi inte."
"Pappa, ska vi gå upp nu?"
"Nej, inte än."
"Mamma..."
"Du får gå upp själv."
"Jag vill inte gå upp själv! Paaaappaaa!"
Pappa mumlar något ohörbart.
"Mamma, kom nuuuu."
"Nej, jag går inte upp nu."
Pappa mumlar något ohörbart och tar sitt täcke och förflyttar sig till soffan. Fast det vet jag inget om för jag är redan medvetslös. Igen.

Kl 09.02 vaknar jag igen av ett
"Pappa, får jag väcka mamma nu?" och det fick hon. Tydligen.

Kl. 09.21 ger jag upp och kliver ur sängen och inser att jag har ont i halsen. Det var den löprundan...

21 oktober 2010

Vad gör man inte för sina vänner?

Kix har problem med nya bloggen och Lärarjäveln rusar till undsättning. För att kunna förklara hur man lägger upp YouTube-klipp i en WordPress-baserad blogg så måste man ju först registrera sig så man vet hur det ska göras... Och det har nu Lärarjäveln gjort. Och till Kix försvar måste jag säga att det var fan inte enkelt. Lärare kan inte läsa instruktioner, särskilt om de är extremt förenklade... Det är svårt att tänka enkelt!

Men Kix, så här gör man:

Nytt inlägg. Skrivaskrivaskriva... Och så kommer man på att man vill lägga in ett klipp, från YouTube till exempel.

Om man som du och jag ofta är inne på BonJoviVEVOs kanal på YouTube så kan det se ut så här om man trycker på "Dela" (vänstraste pilen):













För att kunna lägga in ett klipp i WordPress så ska man kopiera klipp-ID:t, det är alltså bokstavs- och sifferkombinationen till höger om =-tecknet (svarta rutan på bilden).

När man har kopierat detta går man tillbaka till inlägget man håller på att skriva och då ska man skriva så här:
[youtube klippets id inläggets bredd inläggets höjd] (inläggets höjd och bredd bestämmer man själv, men det får max vara 720 pixlar brett)

I det här fallet skulle det alltså bli så här:
















Sen fortsätter du att skrivaskrivaskriva och publicera och då borde det finnas med i ditt inlägg!
Jag tror att det funkar här i alla fall.

Annars hittar du mamas/wordpress egna instruktion här.
Pussen och kramen!

P.S. Min mama-blogg upphör att existera i morgon och därför måste jag ju visa den fantastiska videon här. Igen.

19 oktober 2010

Kix och Gud

This one's for you, Kix:


Tålamodet

Efter nästan två veckor utan Tränaren och Monstret kom de äntligen hem till Lilla Byn och den trötta älgjagande modern/sambon. Monstret sken som en sol trots att klockan var mycket och hon var så uppskruvad att det tog två timmar att söva henne efter hemkomst.

Dagen efter hemkomst var... tålamodskrävande. Under veckorna mina vänner varit borta har allt låtit som frid och fröjd. De har lekt och umgåtts utan gräl. Men när Monstret kommit hem till mamma är det annat ljud i skällan. Det testas och prövas och testas lite till och Lärarjävelns tålamod tog slut rätt fort. Jag har ju varit hemma och argumenterat med mig själv och helt plötsligt är det någon som säger emot... Jag lackade naturligtvis ur och blev jättearg.

Mest av allt blev jag arg på mig själv för att jag reagerade som jag gjorde. Sen blev jag ledsen för jag kände mig totalt värdelös. De hade det bra mycket bättre utan mig. Jag är bara arg. Hela tiden.

Fast idag har jag tydligen, enligt Monstret, varit snäll.

Ungar, läs inte detta...

Om du som läser är en av Lärarjävelns elever ombeds du att sluta läsa nu. NU. Okej?!

Det kommer nämligen ett avslöjande som inte är direkt förenligt med läraryrket...

Lärarjäveln läser en kurs på distans. En filmvetenskaplig sådan. I kursen ingår en massa intressant läsning och tittning på en massa filmer. Och det är nu avslöjandet kommer. Jag ger dig en chans till att sluta läsa.

Lärarjäveln gör inte sina läxor. Men lyckas tydligen leverera inlägg i filmdiskussionerna ändå... Enligt Tränaren beror det på att Lärarjäveln är väldigt allmänbildad och smart och det tror man ju gärna på. Eller hur?

13 oktober 2010

Livet i skogen

Livet i skogen kan vara en prövning, men det kan vara ganska vackert också. Se själva.
















Fotot är taget i måndags morse kl. 8.26 och solen hade just nått över trädtopparna. Det var fyra grader kallt och alldeles fantastiskt vackert.

Vackert var det också för eventuellt förbipasserande älgar. Eftersom sikten österut var lika med noll, var detta en bra flyktväg...

Av hänsyn till mer kräsmagade läsare publiceras inga bilder på döda älgar. (De finns på min Facebook-sida...)

10 oktober 2010

Känslan


Nu är det alltså älglov. Eller ja, i morgon är det det. Jag vet förresten inte om det kan kallas lov när man ska gå upp kvart i fem varje morgon. Kan det det?

Ut och frysa i skogen igen, alltså. Jag är noll pepp på att göra det, men jag antar att känslan infinner sig i morgon bitti. Den där känslan som gör min mamma galen. Den där känslan som gör att jag och min far går runt som två grälsjuka hanhundar kring en matskål. Den där känslan som kommer efter att vi rykt ihop kring matskålen ett par gånger. Den där känslan som kommer när man sitter och eftersvettas i minusgrader och ser solen gå upp. Den där känslan som kommer när det plötsligt blir alldeles tyst i skogen... När luften börjar vibrera och varenda fiber i kroppen får en adrenalininjektion och formligen skriker "NU KOMMER DET ÄÄÄÄÄÄLG!". 

Det är lite lustigt det där. Det kan vara hur tråkigt som helst. Inget händer och jag sitter där och ifrågasätter min psykiska situation. En hackspett hamrar på och orrarna spelar på myren en kilometer bort. Talltitorna kommer nyfiket närmare och ifrågasätter även de min psykiska situation och jag öppnar matsäcken för att förse dem med smörgås. En kopp te, kanske? Till mig alltså. Solen börjar värma skönt och jag börjar bli trött. Blundar lite bara. Somnar. Vaknar med ett ryck. Något är annorlunda. Titorna är borta. Hackspetten är tyst. Orrarna har slutat kurra. Något är på gång. Kom-radion är tyst, gubbarna kanske har somnat de också? Plötsligt drar skogen en suck, en djup in- och utandning som får luften att närmast vibrera. Håren reser sig på mig och jag hinner tänka "från vilket håll kommer den?". Jag väntar på ett ljud. Ett knäpp. Ett svassande ljud eller ett tyst klafs. Då hör jag Det och vänder sakta på huvudet samtidigt som jag på ett ögonblick och ljudlöst får av mig vantarna...

Kanske kommer jag inte till skott och det är helt okej. Jag njuter av att vara ute och mata titor och skogsmöss. Av att tälja ett par pinnar. Av att nästan göra på mig när min nemesis spillkråkan kommer skrikande flygande ut ur skogen. Av att höra korpens talande kraxande. Av att se hur solen smälter frosten av gräset vid mina fötter. Av att se hur dimman lättar från älven där nere i dalen. Jag njuter av att få gå långt, av känslan att hitta i skogen... Allt är inte bara dödande. Även om jag njuter av ögonblicket när jag ser att skottet tagit där det ska och älgen ligger kvar. När detta händer känner jag bara tacksamhet. Tacksamhet för att jag fått chansen till denna upplevelse och tacksamhet för djuret som trots sin tystnad talade om var det var och därmed valde ut sig själv och lät mig fälla det. Tacksamhet.

Känslan är här.

9 oktober 2010

P.S.

Do I need to say more?


gerard butler p.s. i love you Pictures, Images and Photos

I love you.

8 oktober 2010

Bonjoviism

Folk brukar småle lite när jag säger att Bon Jovi är världens bästa "rockgrupp". Som att det på något sätt är pinsamt att gilla Bon Jovi. I så fall: Jag är ett Bon Jovi-fan och stolt över att vara det.

Men pinsamt? Varför skulle det vara det? En gång i tidernas begynnelse, innan elden kunde fås genom ett enkelt klick på en tändare, sammanfördes jag och min gamla kompis Ulice av vår kärlek till Bon Jovi. Vi började högstadiet och hade fått skåpen bredvid varandra. Ni kommer ihåg hur det gick till. Antingen gillade man sin skåpbuddie eller så hatade man den. Vi gillade varandra the instant efter att vi lagt märke till idolbilderna på Jon på respektive skåpsdörr... Sen rullade det på. Vi bevistade våra livs första BJ-konsert tillsammans. Vi grät. Vi skrek: "De finns på riktiiiiiiiigt!" Den första låt vi någonsin hörde live var I Believe. Första låten på den nya skivan Keep the Faith, som ingen av oss egentligen gillade - för de lät inte som vi var vana. I alla fall jag älskade skivan efter den konserten...

Tiden gick och vi kom upp på gymnasiet. Ulice och jag valde olika program och kom ifrån varandra. Men. Då fanns Hon där. Återigen skåpet bredvid mitt. Denna underbara skapelse: Kix. En ny vän i Bon Jovi-världen. Hon var minst lika hysterisk som jag när det gällde Jon och resten av New Jerseys hjältar. Vi gick samma inriktning (humanistisk gren på samhällsprogrammet, minsann) och delar många minnen av många latinlektioner,  hysteriska skrattanfall och så här i efterhand - extremt fula frisyrer... Men mest av allt delade vi kärleken till Bon Jovi. Utan att skämmas för det. När hon hade körtelfeber och var enormt sjuk skickade jag hem BJ-videor (ja, old school... Stenåldern.) till henne så hon skulle bli lite gladare. Hon stöttade mig i en massa dumheter jag pysslade med under gymnasietiden... Vi hade kul och fanns där för varandra i vår gemensamma kärlek.

Gymnasiet tog slut och we went our separate ways. Ulice for till Göteborg, Kix till USA och jag, jag for till Uppsala. Det gick några år innan nästa frände dök upp:litteraturvetenskapskursaren Madde. Hon fyllde 20 och jag och min vapendragare skrev en dikt och köpte en flaska vin och drog till hennes fest. En bit in i festen, lite knall utan lust att prata med folk, befinner jag mig framför hennes CD-samling. Hon har en hel drös BJ-skivor och jag påkallar hennes uppmärksamhet varpå hon svarar: "Eh, ja... jag hade tänkt gömma dem." Alltså... 1999 har det helt plötsligt blivit pinsamt att lyssna på Bon Jovi?! Jag fattar inget och berättar om min kärlek och Madde... Hon bekänner. Hon är också Ett Fan. Jag berättar då för henne att "på måndag släpps biljetterna till deras spelning i Sverige" och vi bestämmer oss för att gå tillsammans.

Dagen D närmar sig. Den nya skivan saknar låttexter. Jag hittar dem på internet och mejlar dem till Madde som lydigt pluggar på. Man kan inte åka på BJ-konsert utan att kunna texterna. Det går bara inte. Det är hädelse.

Jag ska kanske tillägga att vi under tiden mellan Maddes födelsedag och konserten hann grunda en ny religion: Bonjoviism. Jon är gud och resten av grabbarna är apostlarna. Deras födelsedagar blev helgdagar... Vi kom långt i vår planering, men eftersom vi bara var två kom vi ingen vart...

Konsertdagen kommer. Vi sätter oss på tåget mot Stockholm, pirriga som fjortisar på väg på dejt. Madde har aldrig varit på konsert tidigare och jag känner mig som en veteran i sammanhanget... Konserten var underbar och allra mest för att jag fick dela upplevelsen med Madde. Jag såg dem för tredje gången, så jag visste vad som skulle hända, men hon var novis och att se hennes ansiktsuttryck inför varje ny låt var guld värt.

Åren gick och jag drog till Tyskland. Det var året när Bounce-skivan kom ut och det var senaste gången BJ var i Sverige. Eftersom jag, som sagt, var i Tyskland skulle jag missa Sverigekonserten. MEn de måste väl för i helvete spela i Tyskland. Det gjorde de. I Stuttgart. Och där var jag, tillsammans med 75 000 andra människor. Det är nog det mäktigaste jag varit med om. Helt galen konsert... Jag höll på att sälja mig själv för att komma in på VIP-arean... Men jag fick vackert stanna på vad vakten tyckte var rätt sida om staketet.

Fler år passerade och jag flyttade hem från både Tyskland och Uppsala. Min jeansjacka pryddes (och pryds än i dag) av Bon Jovi-tygmärken och pins. Jag och Tränaren gick ut en kväll under den ökända Dansbandsveckan och medan jag står där i öltältet och pratar med någon bekant kommer en okänd kille fram till mig och frågar "Menar du allvar med det där?" Jag undrar vad han menar och han svarar "Ja, med alla dina Bon Jovi-märken..." Jag svarar att självklart gör jag det. Man skämtar inte om Bon Jovi. Han lyser upp och säger "Fan, så coolt" och går därifrån. Jag känner mig som ett UFO men ändå stolt. Varför ska jag skämmas för att jag älskar Bon Jovi? Varför ska jag skämmas för att jag fruktar den dag de slutar göra skivor? Varför ska jag skämmas för att jag vill åldras tillsammans med mina idoler?

Jag har, tack vare min storebror, varit med sedan första skivan och när låtarna handlade om flickor som rymde hemifrån tills nu när det, om man letar, finns ett lite mer politiskt budskap i låtarna. Varför ska jag skämmas?

Äntligen kom en ny skiva och jag fick biljetter till BJ:s konsert i Oslo av min älskade svärmor. Jag och Tränaren skulle få se dem tillsammans. Jag hade sett dem typ fyra gånger redan, men han hade sett dem i New Jersey så han ledde... Några dagar innan konserten träffar jag Kix pappa på ICA och jag nämner att jag ska till Oslo. "Jamen, det ska ju Kix också" säger han varpå jag ber om hennes nummer.

Mitt under konserten skickar jag SMS till Kix, vi har då inte setts på flera flera år, och undrar var hon är. Jag får genast svar: "Jag går till läktarna, jag har grön tröja." Vi hittar varandra. Vi skriker. Vi kramas. Ingen tid har gått. Vi är där tillsammans, men ändå inte. Jag vet vad hon tänker och hon vet vad jag tänker och vi vet båda vad våra män tänker: "De är inte riktigt kloka". Vi hoppar och dansar tillsammans ett tag men sedan fastnar våra blickar på Jon. På Gud. Ja, det låter löjligt. Men jag skäms inte för att säga det. Det ösregnar under hela konserten men värmen som kommer ur frontfigurens ögon värmer alla frusna själar framför scenen. Kix och jag skiljs åt i publikhavet och återgår till våra män.

Men helst av allt hade vi velat vara back stage - och fått vad våra män lovat oss...

Words, words, words...

Du fångade mig från det första ordet Du sa till mig, där när vi verkligen pratade med varandra. Du kände mig inte men sa ändå att jag var en fantastisk människa. Och jag trodde på Dig. Och jag tror Dig än, fast jag kanske inte verkar göra det…


Alla har vi våra horn i sidan, bara mer eller mindre. Men det finns alltid där och tvingar en ner på jorden, tvingar en att kraschlanda i verkligheten – någon annans verklighet. Hornet kan testa min tro på mig själv och allt runtomkring mig, men aldrig ta min stolthet.

Jag säger ofta det jag tycker och tänker och det kan ju uppfattas som dumt. De gånger jag tiger förbannar jag mig själv för att jag inte sagt något. Jag hatar att bli satt i situationer som jag inte själv valt att sätta mig i. Ja, jag har problem med auktoriteter. Inte alltid, men när de inte har koll på vad de gör och vilka konsekvenser deras agerande medför, blir jag rabiat. Jag är inte född att följa någons order – JAG och MINA val styr mitt liv. Okej?

Jag väljer vad och vem jag vill ha i MITT LIV. Jag har världens bästa människor i mitt liv – för jag har valt dem med omsorg. En del är inte världens bästa, men de har jag inte valt själv. De har jag placerats bland. Dem väljer jag att inte bry mig om. För det är MITT liv. Och duger inte det, när världen slår en i ansiktet… Ha en bra dag då, nu skiter jag i dig. Jag bestämmer över mig. Jag gör inte det jag inte vill. Okej?

Jag har väl aldrig varit någon femme fatale som använt karlar som dörrmatta, men ibland har det väl hänt att… ja… jag har betett mig dumt åt. Men det är det fler som har. Jag skyller inte ifrån mig… Inte alls. Noooo…

Ibland vill man bara ta en strandfilt och en flaska vin, cabba ner bilen och dra iväg. Om man hade haft en nercabbningsbar bil… Men essensen är att det måste finnas något mer än bara ”det här”. Det måste finnas spontanitet, leenden som bländar som en nypolerad peng. Planer måste få krascha och leda till något annat – bara jag har Dig vid min sida. Varje dag med Dig vid min sida är som en sommardag. Full av sommarlovsleenden.

Det finns ingen medicin som kan råda bot på det jag lider av. Jag är som jag är och jag argumenterar gärna om religion och jag kan verka ateistisk för en del. Det är jag inte. Jag gillar bara inte vad religion gör med människor. Jag kan inte säga att jag inte ”tror”, för det gör jag. Jag tror på människan och hennes makt över sig själv. Jag tror att alla val man ställs inför är av godo. Att man lär sig något av allt man upplever i livet. Jag ångrar inget jag gjort i mitt liv. Livet är för kort för att slösa bort på ånger och ångest.

Man har hjärta och hjärna och får man dessa två att arbeta tillsammans… Då behöver man ingen Gud, Jahve, Muhammed eller Vishnu. Jag tror på mig själv. Och Dig. Och dig, dig och dig. Gör det du också.

Det är ju klart att det är lättare att skylla på någon, t ex Gud. Att ”Han” vill att jag ska ha det så här, istället för att tänka att ”Det är mina val som har lett mig hit och är det så att jag inte trivs… nehej, men då är det kanske dags att välja om och göra något åt situationen?” Jag dömer inte dig inte för att du kanske litar till böner – tankens kraft är stark, men jag dömer dig kanske för att du ger Gud kredd i slutändan när det i själva verket är DU själv som tagit dig ur situationen.

Trots att jag är mot ångest och ånger hamnar man ju där ibland och det händer oftast när jag är i ett ”inte kunna sova”-skov. När jag måste göra klart något. Dessutom sover man bort alldeles för många timmar av livet… man vill ju leva medan man lever, liksom. Och betalar för det i håravfall. Typ.

Alla historier har två sidor. Jag kan sitta här och skriva att allt är toppen, medan kollegan som ser mig nog tänker något annat när hon ser mig. Varje person har olika sidor som den väljer att visa. Jag väljer oftast att visa den glada Lärarjäveln när jag är på jobbet. Den som aldrig ser omöjligheter. Den som löser allt. Fråga Tränaren hur det är hemma, när han inte ens får svar på tilltal, när jag dykt ner i djupet av mig själv och varje dag är en ny måndag…

Då flyr jag in i mig själv. Jag flyr inte fysiskt, även om jag kanske ibland skulle vilja det. Det kanske vore bättre att göra det och sen komma tillbaka hel psykiskt? Nej. Jag är ingen som flyr.

Jag har aldrig köpt en vän. Kanske är det därför jag har så få kvar? Det finns människor som jag skulle gå i döden för och dessa människor är väl kanske vänner. De borde vara det. Men hur definierar man ”en vän”? Jag är skitdålig på att höra av mig till folk. Ringer aldrig och därför ringer ingen mig heller. Lyckligtvis har någon smart människa uppfunnit Facebook och det underlättar mycket. På Facebook har jag 574 vänner. 571 av dessa känner jag. Max sex av dessa 571 är vad jag skulle kunna kalla riktiga vänner. Personer som jag hör av mig till, om än oregelbundet, och som jag lätt skulle ta en kula för… Men när det väl kommer till kritan och jag behöver någon att prata med så är det max två av de sex riktiga vännerna som jag känner att jag kan vända mig till med mina issues. Jag är en människa med oändligt många bekanta men få riktiga vänner. Det är få som sett Lärarjäveln liten och ynklig, gråtande ihopkrupen i fosterställning…

Jag har varit nära kanten några gånger. Men min styrka och tron på de val jag gör har tagit mig upp igen. Jag tjatar om dessa val…

Lärarjäveln har hunnit bli (det här gör ont) trettiotre år och är nog lite nojig över det. 33 år och två riktiga vänner, liksom… tragiskt. Men när jag är i mina åldersnojor brukar jag intala mig själv att jag är inte gammal, bara äldre. Eller som Tränaren sa när jag var lite ledsen över att inte längre vara ung och lovande: ”Du är erfaren och lovande. Det är mer värt.”

Klockan ringer sju i stort sett varje dag. Fem dagar i veckan går man till grottekvarnen. Vill man kan man låta det fastna i hjärnan och sätta sig i själen. Men som jag sagt tidigare – allt handlar om val. Man kan välja hur dagen ska bli. Går man in med negativ attityd skiter det mesta sig, men tänker man, om än försiktigt, positivt så ordnar det sig…

Ful. Det känner man sig ibland. Jag gör det i alla fall. När allt känns grått och trist, när det känns som att solen aldrig mer kommer att skina. Det brukar gå över. När jag ler och känner att leendet syns i ögonen. Jag säger inte att jag tycker att jag är ”snygg”, men jag vet att man inte behöver vara bildskön för att göra någons tillvaro vacker. Eller vackrare. Bara man skiner lite.

Och apropå att skina. Tanken på mitt lilla Monster får mig oftast att spricka upp i världens sommarlovsleende. Tänk att vi lyckades få en sådan tjej. Jag upphör aldrig att förvånas över allt hon säger och gör. Hur hon fullständigt duperar oss, hur hon får oss att leva. Hon kommer alltid att vara vår lilla pojkflicksprinsessa. Älskade lilla vän, mamma längtar efter dig!

Jag återkommer till dessa val. Ibland kan man inte styra saker. Kärlek, till exempel. Hjärtat har sina egna outgrundliga vägar och tack vare att jag lyssnade på mitt hjärta och till slut vågade göra ett av de viktigaste valen i mitt liv, så sitter jag och skriver detta nu. Utan det valet hade jag inte varit där jag är idag, med den älskade familj jag har, med det (oftast) bästa jobbet i världen. Jag hade inte varit jag. Jag hade varit någon annan. Kanske bad jag om hjälp till ensamma själars helgon om att bli visad den rätta vägen. Nej, antagligen inte. Men jag hittade min väg. Jag bröt mig loss och stack ut på en avfart som ledde mig rätt.

Jag ville komma in, komma krypande in genom fönstret som stod på glänt. Jag kom tillbaka efter mer. Jag fick mer. Jag fick Dig. För vad har vi, om vi inte har kärlek? Inget. Inget är värt så mycket fajt som kärlek. Den är värd att kämpa för.

Vad är då detta enormt långa inlägg? Jo, kära läsare, it’s the story of my life.

Rapport från verkligheten

1. Politikerna i kommunen har hittat sitt förnuft och har rivit upp beslutet att lägga ner Rockgymnasiet. Det är bra. Frågan är vad det kommer att besparas på istället.

2. Lärarjäveln har i skrivandets stund klarat sig utan Monster och Tränare i 101 timmar. Det är tufft. Det gäller att hålla sig sysselsatt.

3. Lärarjäveln har målat om Monstrets rum. Det blev bra. Idag ska det sys gardiner och fixas. Och tvättas. Och städas.

4. Det märks att det är lov nästa vecka. Samtalsämnena vid lunchen var inte direkt rumsrena och eleverna är rätt frånvarande och är de närvarande så måste de gå tidigare för de ska ju "...hinna hem och gå på kinarestaurang". Eller något annat lamt. Närvarande elever kramas dock gärna och önskar trevligt lov till fröken och det gillas ju.

5. Ja, och så var det ju det här med älgjakt... På måndag drar det igång och Lärarjäveln har noll inspiration att sitta i skogen och frysa. Börjar bli aktuellt att damma av tipslistan...

6. Tränaren... Om Du läser detta... This one's for you:

2 oktober 2010

Ett inlägg från bilen

På måndag blir Lärarjäveln gräsänka. Tränaren och Monstret drar norrut i två veckor och jag ska alltså vara hemma själv i en vecka. Andra veckan ska det jagas älg och det är ju lugnt. Det är nästa vecka som oroar mig.

Jag kommer att låta bli att äta, jag kommer inte att sova och jag kommer att dra igång något projekt. Det där sista är redan på gång och det är därför jag sitter i bilen på väg hem från Borlänge.

Det har handlats färg till Monstrets rum. Det är mitt projekt. Ett rätt stort projekt. Har nog inte tid att jobba...

Och nu, halvvägs hem, inser jag att jag glömde köpa spackel. Shit. Får väl gynna den lokala färghandeln eller knacka på hos grannen som är målarkludd...

1 oktober 2010

Terapi

Kör lite spontan Bon Jovi-terapi för en gammal (nåja, yngre än Lärarjäveln...) vän och hoppas att det hjälper lite.

Den här hjälper i alla fall mig. Oh, that smile...