8 oktober 2010

Words, words, words...

Du fångade mig från det första ordet Du sa till mig, där när vi verkligen pratade med varandra. Du kände mig inte men sa ändå att jag var en fantastisk människa. Och jag trodde på Dig. Och jag tror Dig än, fast jag kanske inte verkar göra det…


Alla har vi våra horn i sidan, bara mer eller mindre. Men det finns alltid där och tvingar en ner på jorden, tvingar en att kraschlanda i verkligheten – någon annans verklighet. Hornet kan testa min tro på mig själv och allt runtomkring mig, men aldrig ta min stolthet.

Jag säger ofta det jag tycker och tänker och det kan ju uppfattas som dumt. De gånger jag tiger förbannar jag mig själv för att jag inte sagt något. Jag hatar att bli satt i situationer som jag inte själv valt att sätta mig i. Ja, jag har problem med auktoriteter. Inte alltid, men när de inte har koll på vad de gör och vilka konsekvenser deras agerande medför, blir jag rabiat. Jag är inte född att följa någons order – JAG och MINA val styr mitt liv. Okej?

Jag väljer vad och vem jag vill ha i MITT LIV. Jag har världens bästa människor i mitt liv – för jag har valt dem med omsorg. En del är inte världens bästa, men de har jag inte valt själv. De har jag placerats bland. Dem väljer jag att inte bry mig om. För det är MITT liv. Och duger inte det, när världen slår en i ansiktet… Ha en bra dag då, nu skiter jag i dig. Jag bestämmer över mig. Jag gör inte det jag inte vill. Okej?

Jag har väl aldrig varit någon femme fatale som använt karlar som dörrmatta, men ibland har det väl hänt att… ja… jag har betett mig dumt åt. Men det är det fler som har. Jag skyller inte ifrån mig… Inte alls. Noooo…

Ibland vill man bara ta en strandfilt och en flaska vin, cabba ner bilen och dra iväg. Om man hade haft en nercabbningsbar bil… Men essensen är att det måste finnas något mer än bara ”det här”. Det måste finnas spontanitet, leenden som bländar som en nypolerad peng. Planer måste få krascha och leda till något annat – bara jag har Dig vid min sida. Varje dag med Dig vid min sida är som en sommardag. Full av sommarlovsleenden.

Det finns ingen medicin som kan råda bot på det jag lider av. Jag är som jag är och jag argumenterar gärna om religion och jag kan verka ateistisk för en del. Det är jag inte. Jag gillar bara inte vad religion gör med människor. Jag kan inte säga att jag inte ”tror”, för det gör jag. Jag tror på människan och hennes makt över sig själv. Jag tror att alla val man ställs inför är av godo. Att man lär sig något av allt man upplever i livet. Jag ångrar inget jag gjort i mitt liv. Livet är för kort för att slösa bort på ånger och ångest.

Man har hjärta och hjärna och får man dessa två att arbeta tillsammans… Då behöver man ingen Gud, Jahve, Muhammed eller Vishnu. Jag tror på mig själv. Och Dig. Och dig, dig och dig. Gör det du också.

Det är ju klart att det är lättare att skylla på någon, t ex Gud. Att ”Han” vill att jag ska ha det så här, istället för att tänka att ”Det är mina val som har lett mig hit och är det så att jag inte trivs… nehej, men då är det kanske dags att välja om och göra något åt situationen?” Jag dömer inte dig inte för att du kanske litar till böner – tankens kraft är stark, men jag dömer dig kanske för att du ger Gud kredd i slutändan när det i själva verket är DU själv som tagit dig ur situationen.

Trots att jag är mot ångest och ånger hamnar man ju där ibland och det händer oftast när jag är i ett ”inte kunna sova”-skov. När jag måste göra klart något. Dessutom sover man bort alldeles för många timmar av livet… man vill ju leva medan man lever, liksom. Och betalar för det i håravfall. Typ.

Alla historier har två sidor. Jag kan sitta här och skriva att allt är toppen, medan kollegan som ser mig nog tänker något annat när hon ser mig. Varje person har olika sidor som den väljer att visa. Jag väljer oftast att visa den glada Lärarjäveln när jag är på jobbet. Den som aldrig ser omöjligheter. Den som löser allt. Fråga Tränaren hur det är hemma, när han inte ens får svar på tilltal, när jag dykt ner i djupet av mig själv och varje dag är en ny måndag…

Då flyr jag in i mig själv. Jag flyr inte fysiskt, även om jag kanske ibland skulle vilja det. Det kanske vore bättre att göra det och sen komma tillbaka hel psykiskt? Nej. Jag är ingen som flyr.

Jag har aldrig köpt en vän. Kanske är det därför jag har så få kvar? Det finns människor som jag skulle gå i döden för och dessa människor är väl kanske vänner. De borde vara det. Men hur definierar man ”en vän”? Jag är skitdålig på att höra av mig till folk. Ringer aldrig och därför ringer ingen mig heller. Lyckligtvis har någon smart människa uppfunnit Facebook och det underlättar mycket. På Facebook har jag 574 vänner. 571 av dessa känner jag. Max sex av dessa 571 är vad jag skulle kunna kalla riktiga vänner. Personer som jag hör av mig till, om än oregelbundet, och som jag lätt skulle ta en kula för… Men när det väl kommer till kritan och jag behöver någon att prata med så är det max två av de sex riktiga vännerna som jag känner att jag kan vända mig till med mina issues. Jag är en människa med oändligt många bekanta men få riktiga vänner. Det är få som sett Lärarjäveln liten och ynklig, gråtande ihopkrupen i fosterställning…

Jag har varit nära kanten några gånger. Men min styrka och tron på de val jag gör har tagit mig upp igen. Jag tjatar om dessa val…

Lärarjäveln har hunnit bli (det här gör ont) trettiotre år och är nog lite nojig över det. 33 år och två riktiga vänner, liksom… tragiskt. Men när jag är i mina åldersnojor brukar jag intala mig själv att jag är inte gammal, bara äldre. Eller som Tränaren sa när jag var lite ledsen över att inte längre vara ung och lovande: ”Du är erfaren och lovande. Det är mer värt.”

Klockan ringer sju i stort sett varje dag. Fem dagar i veckan går man till grottekvarnen. Vill man kan man låta det fastna i hjärnan och sätta sig i själen. Men som jag sagt tidigare – allt handlar om val. Man kan välja hur dagen ska bli. Går man in med negativ attityd skiter det mesta sig, men tänker man, om än försiktigt, positivt så ordnar det sig…

Ful. Det känner man sig ibland. Jag gör det i alla fall. När allt känns grått och trist, när det känns som att solen aldrig mer kommer att skina. Det brukar gå över. När jag ler och känner att leendet syns i ögonen. Jag säger inte att jag tycker att jag är ”snygg”, men jag vet att man inte behöver vara bildskön för att göra någons tillvaro vacker. Eller vackrare. Bara man skiner lite.

Och apropå att skina. Tanken på mitt lilla Monster får mig oftast att spricka upp i världens sommarlovsleende. Tänk att vi lyckades få en sådan tjej. Jag upphör aldrig att förvånas över allt hon säger och gör. Hur hon fullständigt duperar oss, hur hon får oss att leva. Hon kommer alltid att vara vår lilla pojkflicksprinsessa. Älskade lilla vän, mamma längtar efter dig!

Jag återkommer till dessa val. Ibland kan man inte styra saker. Kärlek, till exempel. Hjärtat har sina egna outgrundliga vägar och tack vare att jag lyssnade på mitt hjärta och till slut vågade göra ett av de viktigaste valen i mitt liv, så sitter jag och skriver detta nu. Utan det valet hade jag inte varit där jag är idag, med den älskade familj jag har, med det (oftast) bästa jobbet i världen. Jag hade inte varit jag. Jag hade varit någon annan. Kanske bad jag om hjälp till ensamma själars helgon om att bli visad den rätta vägen. Nej, antagligen inte. Men jag hittade min väg. Jag bröt mig loss och stack ut på en avfart som ledde mig rätt.

Jag ville komma in, komma krypande in genom fönstret som stod på glänt. Jag kom tillbaka efter mer. Jag fick mer. Jag fick Dig. För vad har vi, om vi inte har kärlek? Inget. Inget är värt så mycket fajt som kärlek. Den är värd att kämpa för.

Vad är då detta enormt långa inlägg? Jo, kära läsare, it’s the story of my life.

5 kommentarer:

Adam Westman sa...

Hörrö, 33 är väl ingen ålder.;) Tänk alla gånger du varit 33 så ska du se att det börjar dra iväg!
Ses när jag tar mig mot skogen!

Lärarjäveln sa...

Haha... Du kan konsten att sätta saker i perspektiv, Adam!
Hör av dig när du anländer!

Hära sa...

Du skriver så himlarns fint fröken!
Kram Jessica Haltorp

Spader Madame sa...

Man försöker välja, men det går ju inte alltid. Ibland väljer andra åt en, några gånger har man inget val, andra innbär pest eller kolera och ytterligare andra gånger blir man lurad.

Men vad har vi om vi inte har kärlek?

Lärarjäveln sa...

Grejen med valen jag snackar om är att, oavsett om de är självvalda, påtvingade eller pest-och kolera-varianten, så är det ingen idé att se tillbaka på dem och tänka "Om jag ändå hade gjort på det andra sättet istället...".

Som Jon så elokvent uttrycker det i låten Just Older:

"After all these years and miles of memories
I'm still chasing dreams
But I ain't looking over my shoulder..."