Nu är det alltså älglov. Eller ja, i morgon är det det. Jag vet förresten inte om det kan kallas lov när man ska gå upp kvart i fem varje morgon. Kan det det?
Ut och frysa i skogen igen, alltså. Jag är noll pepp på att göra det, men jag antar att känslan infinner sig i morgon bitti. Den där känslan som gör min mamma galen. Den där känslan som gör att jag och min far går runt som två grälsjuka hanhundar kring en matskål. Den där känslan som kommer efter att vi rykt ihop kring matskålen ett par gånger. Den där känslan som kommer när man sitter och eftersvettas i minusgrader och ser solen gå upp. Den där känslan som kommer när det plötsligt blir alldeles tyst i skogen... När luften börjar vibrera och varenda fiber i kroppen får en adrenalininjektion och formligen skriker "NU KOMMER DET ÄÄÄÄÄÄLG!".
Det är lite lustigt det där. Det kan vara hur tråkigt som helst. Inget händer och jag sitter där och ifrågasätter min psykiska situation. En hackspett hamrar på och orrarna spelar på myren en kilometer bort. Talltitorna kommer nyfiket närmare och ifrågasätter även de min psykiska situation och jag öppnar matsäcken för att förse dem med smörgås. En kopp te, kanske? Till mig alltså. Solen börjar värma skönt och jag börjar bli trött. Blundar lite bara. Somnar. Vaknar med ett ryck. Något är annorlunda. Titorna är borta. Hackspetten är tyst. Orrarna har slutat kurra. Något är på gång. Kom-radion är tyst, gubbarna kanske har somnat de också? Plötsligt drar skogen en suck, en djup in- och utandning som får luften att närmast vibrera. Håren reser sig på mig och jag hinner tänka "från vilket håll kommer den?". Jag väntar på ett ljud. Ett knäpp. Ett svassande ljud eller ett tyst klafs. Då hör jag Det och vänder sakta på huvudet samtidigt som jag på ett ögonblick och ljudlöst får av mig vantarna...
Kanske kommer jag inte till skott och det är helt okej. Jag njuter av att vara ute och mata titor och skogsmöss. Av att tälja ett par pinnar. Av att nästan göra på mig när min nemesis spillkråkan kommer skrikande flygande ut ur skogen. Av att höra korpens talande kraxande. Av att se hur solen smälter frosten av gräset vid mina fötter. Av att se hur dimman lättar från älven där nere i dalen. Jag njuter av att få gå långt, av känslan att hitta i skogen... Allt är inte bara dödande. Även om jag njuter av ögonblicket när jag ser att skottet tagit där det ska och älgen ligger kvar. När detta händer känner jag bara tacksamhet. Tacksamhet för att jag fått chansen till denna upplevelse och tacksamhet för djuret som trots sin tystnad talade om var det var och därmed valde ut sig själv och lät mig fälla det. Tacksamhet.
Känslan är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar