25 mars 2013

F R A M T I D E N

Sitter i klassrummet och lyssnar på elever som spånar på det muntliga anförande som ingår i nationella provet på Svenska 1.

Det är många tankar som kommer fram. Tankar av alla slag. Hur man ska definiera begreppet framtid; är det det som händer om en timme, i morgon, om en vecka, om 1 år, 10, 30, 2000? Eller "Vad ska ni göra i framtiden?" Finns det bilar om hundra år, och i så fall - vad drivs de med?

Det googlas hejvilt på alternativa energikällor, inspirerande bilder... och där kom ett rap-battle också.

Undrar vad Skolverket skulle säga om ett spoken word-anförande? Mmm... om det rullar en keynote-presentation i bakgrunden.

Man måste ju ha ett presentationstekniskt hjälpmedel, annars är man körd.



18 mars 2013

Ännu en pudel

I morse var jag irriterad på Tobias Billström för att han uttalade sig så urbota dumt angående huruvida papperslösa flyktingar ska få gå i skolan eller inte och sedan skicakde sin pressekreterare att pudla åt sig.

Nu har han gjort det igen; både uttalat sig dumt och sedan pudlat. Ämnet är fortfarande de papperslösa men denna gång handlar det om de som hjälper dem. Bra jobbat.




Måndag

Trött - borde inte ha varit uppe så länge som jag var i natt, men jag var inte trött då. När jag väl gick och la mig kunde jag inte sova. Vet att jag borde gå och lägga mig tidigare, men jag vet också att jag inte kommer att göra det.

Huvudvärk - ett resultat av ovanstående sömndepravation (ett ord som i stort sett bara hittas på Flashback, och vad säger det om mig?).

Irriterad - även detta ett resultat av sömnlösheten. Plus en massa dumma uttalanden från moderata politiker samt att media är väldigt dåliga på att rapportera om att Skolverket vill att även yrkesprogrammen ska få högskolebehörighet. Dessutom har jag en massa lektioner idag där gruppen troligen är decimerad. Jag vet inte om det är så och det fuckar upp min dag. Big time. Jag hatar ovisshet.

Ont i magen - utan självklar anledning. Ett indicium till varför kan härledas till att magen knöt sig på väg in på jobbet.

Kissnödig - det kan jag i alla fall göra något åt.


13 mars 2013

No words

Aldrig har väl ett lönesamtal med chefen gått så dåligt som det jag just haft... Eller dåligt och dåligt. Jag var ärlig. Brutalt ärlig utan att försköna min tillvaro ett endaste dugg.

Förr om åren har jag varit mitt glada käcka Jag som tycker att allt är toppen och "titta vad duktig jag är". Typ. Nu tänkte jag prova en annan taktik, alltså den brutalärliga varianten, eftersom den första, glada, aldrig någonsin gett utslag i plånboken.

Det kändes ju... sådär. 'Sådär' innebärande så dåligt att jag kände att jag behövde gömma mig i mörkret i mitt arbetsrum och gråta hysteriskt i fem minuter.

Du sa att du kände dig förbisedd och missnöjd efter förra årets lönesättning... På vilket sätt? löd min intervjuares sista fråga. Mitt svar löd så här:

Klart jag känner mig missnöjd med det generella påslaget + 100kr då jag enligt mitt lakan (läs: vilka kurser/grupper man har) jobbar 150%. Jag har, under min "lugna" period, 18h undervisning i veckan - utströsslat över alla dagar med en tom position här och där. Lägg till ett mentorsskap på detta. Jag har heller ingen sammanhängande tid där jag kan sitta ner och förbereda eller efterarbeta och på grund av hur schemat ser ut befinner jag mig på jobbet 42,5h/vecka. Då återstår 2,5 timmar förtroendetid...

Om ett par veckor börjar den sista schemaperioden och då har jag 25h undervisning i veckan och jag kommer fortfarande att befinna mig på skolan MINST 42,5h/vecka. Och med detta i åtanke ser jag det som en ren kränkning att en lärare med typ sju undervisningstimmar per vecka plus en helt undervisningsfri dag får lika mycket (lite) i lönepåslag som jag. Jag vill ha betalt för det jobb jag faktiskt gör.


Vart detta leder har jag ingen aning om. Troligen till mindre undervisningstid och väldigt litet lönepåslag, eftersom det är så vanskligt med lärares löner.

Fy fan, vad jag känner mig kass. Helt slut och jävligt kass.

12 mars 2013

A Walk Down Memory Lane

Jag trodde inte att det var möjligt, men det finns visst videos med Gud som jag inte sett. Hur kan jag ha missat att det fanns en video till "Miracle" (där Matt LeBlanc dessutom är med!)? Och "Ugly"?

Jag skäms.

But I make amends och slänger dessutom med hans senaste sologrej, "Not Running Anymore" från filmen Stand Up Guys.











Det har gått ett tag mellan nummer ett och nummer tre... Tur att det inte hänger på håret.


Ursäkta att jag spammar feeden med Bon Jovi-inlägg!

Gubbar som jobbar

Tja...

Jag brukar säga åt mina elever att de ska begränsa sig när de skriver t ex uppsats så att de inte tar sig vatten över huvudet eller helt enkelt får för mycket att göra.

Gubbarna Gudarna har tydligen inte hört den föreläsningen... De har skrivit en låt som handlar om en man som blir inkallad och måste åka från sin tjej; hur hennes liv ser ut i frånvaron av mannen och hur det är när han kommer tillbaka. Låter ju rätt simpelt egentligen, men icke. Här ska det inte begränsas till få, men talande, bilder. Här slås det på stort. En fyraminuterslåt blir till tre videoversioner som berättar olika delar av låtens plot.

Man kan ju inte säga annat än att gubbarna jobbar.










What About Now - Chapter II

Alltså... Jag skrev ju i förra inlägget att det fanns mycket som retar mig och som försöker få mig att slåss. Det är så till den milda grad sant att jag faktiskt inte vet var jag ska björklund. Förlåt, börja menade jag.

Det är idag 550 dagar kvar till valet och jag har redan bestämt mig för vad jag ska rösta på.

Jag förespråkar alltid att man inte ska välja utifrån en enda sakfråga utan försöka se helheten och vilka följder ens val ger. Det är väl ingen nyhet att jag är röd i mitt tänk och att vi har två partier som hävdar att de är röda. Det ena, det större av dem, har dock mer gått mot en lilaaktig ton i och med att de närmar sig "fel" block och det har gjort ont i mig att se detta hända. Jag håller inte med dem längre. De är för fega. För mesiga. Det är en anledning till att jag lämnar det parti jag fått med modersmjölken.

En annan anledning har med sakfrågor att göra. (S) presenterar ingen tydlig skolpolitik. Visst, de säger ofta att Björklund och hans lakejer har fel och det gillar jag ju.

Jag jobbar ju som bekant i en liten gymnasieskola som till stora delar står på minerad mark, för att inte säga undergångens brant. Vi kämpar mot små barnkullar, inkompetenta politiker på alla nivåer och konkurrerande skolor. Vissa av dessa skolor är friskolor - startade och drivna som företag. Företag vill man att ska gå med vinst och det gör friskolorna genom att de - som alla andra skolor i Sverige - får skolpeng som sedan ägarna lyfter som löner och bonusar. Så håller man på tills det inte finns några fler sekiner i kassakistan och vad händer då? Jo, man försätter sitt företag i konkurs.

Vad leder då detta till? Jo... att ett stort antal elever som har valt denna skola för att den verkat vara den bästa inte har en skola att gå till utan måste söka sig någon annanstans - mitt i en utbildning. Ain't that swell?

Just friskolor och deras vinstuttag är en stark sakfråga för mig. De blåa ser inget fel i att chefer tjänar pengar på skolor och (S) säger inget alls. Men Jonas Sjöstedt vill ha en lag mot vinstintressen i skolor och DÄR bestämde jag mig.


What About Now - Chapter I

Jag skriver inte så mycket nuförtiden.

Det finns fortfarande saker som retar mig och försöker få mig att slåss med väderkvarnar och ducka för skit som flyger ur fläkten, men jag orkar inte ta tag i dem. Jag har resignerat.

Det gör ont att resignera. En stor käftsmäll varje morgon jag försöker motivera mig att gå upp och släpa mig ur sängen. Jag håller på att bli bitter.

Jag sa en gång i min tidiga lärargärning att den dag jag blivit bitter så ska jag se mig om efter ett annat jobb, för har man blivit bitter så tillför man inget längre. I alla fall inte i den verksamhet som jag befinner mig i.

Nu är jag där, vid bitterhetens brant och vet inte om jag ska hoppa ner i det beska djupet eller om jag ska vända om, ännu en gång, och försöka ta omtag. Jag förstår nu de bittra lärarna som jag tidigare föraktat så djupt att det gränsat till avsky. Jag förstår varför de hänger kvar, varför de inte bara slutar och lämnar plats åt någon mer inspirerad, outbrunnen, förmåga.

Det är svårt att ta steget hit eller dit, och innerst inne vet jag att jag inte VILL sluta vara lärare. Jag har fortfarande en massa roliga idéer och ungarna verkar ju trivas på mina lektioner (gårdagens tyskelever undantagna, för de blev verkligen knäckta... I alla fall en del av dem. *ondskefullt skratt*). Men det finns så mycket annat inom skolans värld som är åt helvete och som drar ur oss all energi och lite till.

Ja, oss. Det är inte bara jag som känner så här. Missnöjet pyr hos lärare i hela landet för att politikerna som styr inte lyssnar på oss och våra behov. Det är svårt att ändra i den lilla skolan när storebror bara jävlas med en...

Nä, jag ska inte sluta som lärare. Jag ska försöka vara läraren som inspirerar, men samtidigt ska jag också försöka vara den som inte tiger. Den som är obekväm och säger ifrån.

Om jag överlever vårens nationella prov och betygsättning.


What About Now?

So, what about now?

En väldigt bra fråga och det kommer ett annat inlägg om det om en stund... Men just nu vill jag bara meddela mina läsare (om ni finns kvar där ute i etern fortfarande trots min långvariga tystnad) att Bon Jovis nya skiva har just släppts och att det känns så här:



Att den sedan inte riktigt motsvarade förväntningarna är en annan sak. Det finns några guldkorn på den, men i stort är den inget annat än en anledning att åka på ännu en världsturné. Och jag klagar inte!