3 februari 2014

Ledsendag

Idag är en ledsendag. Jag känner mig ledsen i varenda del av min kropp och jag vet inte riktigt varför.

Eller, det där var ju inte riktigt sant. Jag har en hel drös med saker att vara ledsen över. Flera saker som jag inte kan göra något åt, vilket ju borde diskvalificera dem från ledsenlistan på en gång. Ödsla inte energi på sådant du inte kan påverka, typ.

Men det är ju så svårt att låta bli! Jag kan inte göra ett enda dugg åt att min pappa är cancersjuk; att hans skelett är så angripet att han inte kan gå och det gör mig ledsen. Både att jag inte kan göra något åt det och att det helt enkelt är så att han är sjuk.

Ond cirkel.

Jag är ledsen över att jag fräste och blev arg i morse. Gjort är gjort och jag kan bara försöka låta bli att bli så där ilsk i morgon och alla andra dagar. Alltså ingen idé att ödsla energi på nu.

Jag är ledsen i ögat för att jag började se P.S. I Love You med Film- och tv-kunskapsungarna i morse. Jag gråter alltid hejdlöst till denna film och det var ju otroligt korkat av mig att ens komma på tanken att visa den. Men den fyller ju sin funktion! Filmmusik är på tapeten i världens roligaste kurs... Så det är bara att gråta och gilla läget, och med andra ord - sluta ödsla energi på det.

Något som gör mig ledsen men som jag kan göra något åt är att jag har kvar länken till Kristian Gidlunds blogg i min sidebar. Men jag vill inte ta bort den. Den ska vara kvar där i åminnelse av en människa som levde livet till fullo trots en elak diagnos som till slut tog hans liv. Av samma anledning står hans debattinlägg inramat på hyllan bredvid mitt skrivbord. Jag vill inte ta bort det. Men det gör mig ledsen.

Jag är ledsen för att det finns så mycket dumt folk i världen. Folk som bara bryr sig om sig själva; som aldrig har varit utsatta för några som helst svårigheter. Det här är ju bara dumt att vara ledsen över. Jag kan inte göra ett enda dugg åt att folk är egoister, så varför slösa energi på dem?

Jag vet inte. För att jag inte orkar låta bli, kanske.



"You gotta be rich to be insane, Hol. Losing your mind is not a luxury for the middle class."
Sharon McCarthy - P.S. I Love You

28 januari 2014

"Ät en mental pepparkaka"

Gårdagens elevcitat var klockrent. Det kom till i ett ögonblick där ett gäng grabbar helt självmant läst igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades som a wee bit to elak.
"Ät en mental pepparkaka och fortsätt skriv" sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren som numer pryder whiteboarden i klassrummet.



När det kommer till kamratbedömningssituationer är det viktigt med mentala pepparkakor. Många elever tycker att det är läskigt att någon annan än läraren läser det de skrivit. De är rädda för att kompisarna ska skratta åt det de skrivit och det kan en ju förstå. Jag försöker avhjälpa detta genom att smygträna dem i kamratbedömning (utan att de fattar att det är just det de gör) och i att låta mig publicera deras alster på mitt lite mer seriöst skolrelaterade och cancerfria sidoprojekt [läs: huvudprojekt, jag har ju inte varit direkt aktiv här på månader...].

Det tar tid, men det går framåt. Det är svårt att få ungarna att begripa att de kan; att de är duktiga och att det inte är ett dugg pinsamt att publicera skrivna alster på nätet. Jag brukar ifrågasätta deras Snapchats och Instagram-uppdateringar när de vägrar bloggen. "Ni har inga problem med att lägga upp pinsamma bilder på sociala medier, men era texter går fetbort. Varför?" Då brukar de mumla något ohörbart och sedan bestämma sig för att det är ju superpinsamt om någon ska läsa det de skrivit... Fast det finns ju som tur är undantag.

Under våren har jag storslagna planer för det småflippade klassrummet. Då ska eleverna publicera en del av sina verk där - det är en del av uppgiften. Tidigare har det varit frivilligt, men nu - för att uppgiften ska bli mer "på riktigt" - ska texterna in där i stället för i det slutna svenskrummet på vår lärplattform Fronter.

Jag gillar det. "På riktigt." Eleverna kanske är lite mindre positivt inställda till konceptet, men jag får muta dem med mentala pepparkakor. Då borde det funka.

"Det blir så konstigt när jag skriver..."

"Det blir så konstigt när jag skriver..." sa en elev just. Och jag konstaterade att det blir konstigt när jag INTE skriver.

Det var länge sedan jag skrev. Senast jag skrev satt jag bredvid pappas sjuksäng på lasarettet i Mora. Det har hänt en del sedan dess. Förtvivlan och hopp om varandra. Han har hunnit friskna till så pass att han fått komma hem. Han har varit till Uppsala på strålning och blivit dålig igen. Han har opererats för tarmvred och ligger nu i Mora igen.

Huvudet är klart, men kroppen är slut. En kota i ryggen är väldigt angripen och benen är obrukbara.

Hur mamma, som ska sköta om honom hemma, mår ska vi inte ens prata om.

För mig har pappas sjukdom blivit vardag. En vana. Det är hemskt, men så är det.

Cancer. En vana.

Fy fan.

13 oktober 2013

Natt

Det var cancer. Elak cancer i skelettet. Överallt i skelettet.

Cellgiftsbehandling påbörjades, tumörerna svarade önskvärt. Då kom lunginflammationen. Akut.

Alla i familjen ringdes in. Samlades runt hans säng. Grät och skrattade åt hans klara stunder och svamliga historier. 

Första natten i kris var lång. Det är denna, den tredje, också, fastän den värsta krisen typ är över. Den är lång för både pappa och mig. Han är rosslig. Hostar slem halvvägs upp. Han är orolig, trots mediciner. Han vill hem. Yrar om fiskodling till sköterskorna som inte kunde bry sig mindre om romklämning och yngelkläckning. 

Och jag kan heller inte sova för jag kan inte avgöra om han gråter eller har en hostattack på G. Vågar inte se efter.

Tankarna snurrar runt. Virvelvind. 

Ta honom med.