15 oktober 2014

Välgörande tvål

I år har jag äran att vara coach för ett gymnasiearbete med ett allvarsamt innehåll. Eller egentligen är det ju ganska glatt eftersom tvål är inblandat, men den bakomliggande orsaken är desto allvarligare.

Mimmi, en tjej i teori-trean, bestämde sig för att starta en insamling i välgörenhetssyfte och valde av flera anledningar Cancerfonden som mottagare av pengarna.

Det är dock inte bara en insamling utan hon tillverkar egna (helt underbara) tvålar som hon säljer till förmån för Cancerfonden. Hon jagar sponsorer (stort tack till bl a Tvålköket för den givmilda rabatten!) för att få tillverkningskostnaderna så låga som möjligt för att kunna skänka så mycket som möjligt till Cancerfonden. Dessutom har hon en sms-insamling på gång - den ser ni i mitt sidofält - där man genom att sms:a BESEGRA 9181 till 72 988 skänker 50 kr.

Ni som följt mig ett tag och som kanske till och med känner mig privat vet vad jag och min familj gått igenom det senaste året i och med pappas cancerdiagnos och bortgång. Ni förstår alltså vad denna insamling betyder för mig. Jag får aldrig tillbaka pappa, men kanske slipper någon genomgå samma prövning...

Skänk en peng via sms eller kontakta Mimmi på Facebook för att beställa handgjorda, väldoftande tvålar. Tillsammans kan vi besegra cancerhelvetet.

29 september 2014

Ett år sedan

För nästan precis ett år sedan fick pappa domen: Cancer i skelettet. Överallt i skelettet.

Sju månader och tjugosex dagar senare kom samtalet som gjorde att jag släppte allt på jobbet och körde skrikande till föräldrahemmet. Några timmar senare försvann han från oss, för gott. De sista dagarna förberedde han sig, sjönk djupt in i en bubbla som både gjorde ont och gott att se. Han var förberedd och det trodde jag också att jag var.

Det var jag inte. Det är jag inte.

131 dagar senare går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag ska ringa och berätta något, eller fråga något som bara han kan svara på, eller bara för att höra hur det går för guldgrävarna i Alaska.

Det går inte en dag utan att jag blir påmind om honom på något sätt och det gör så in i helvete ont.

Det påstås att det går över. Att det blir bättre med tiden. Det är säkert sant, men det hjälper inte nu. Det är nu det gör ont. Det är nu det gör så ont i själen att jag får kroppsliga smärtor. Jag har ont i samma kota som var söndertrasad hos honom.

Jag vet att han har det bra nu, att han är utan smärta. Ändå känner jag den.


3 februari 2014

Ledsendag

Idag är en ledsendag. Jag känner mig ledsen i varenda del av min kropp och jag vet inte riktigt varför.

Eller, det där var ju inte riktigt sant. Jag har en hel drös med saker att vara ledsen över. Flera saker som jag inte kan göra något åt, vilket ju borde diskvalificera dem från ledsenlistan på en gång. Ödsla inte energi på sådant du inte kan påverka, typ.

Men det är ju så svårt att låta bli! Jag kan inte göra ett enda dugg åt att min pappa är cancersjuk; att hans skelett är så angripet att han inte kan gå och det gör mig ledsen. Både att jag inte kan göra något åt det och att det helt enkelt är så att han är sjuk.

Ond cirkel.

Jag är ledsen över att jag fräste och blev arg i morse. Gjort är gjort och jag kan bara försöka låta bli att bli så där ilsk i morgon och alla andra dagar. Alltså ingen idé att ödsla energi på nu.

Jag är ledsen i ögat för att jag började se P.S. I Love You med Film- och tv-kunskapsungarna i morse. Jag gråter alltid hejdlöst till denna film och det var ju otroligt korkat av mig att ens komma på tanken att visa den. Men den fyller ju sin funktion! Filmmusik är på tapeten i världens roligaste kurs... Så det är bara att gråta och gilla läget, och med andra ord - sluta ödsla energi på det.

Något som gör mig ledsen men som jag kan göra något åt är att jag har kvar länken till Kristian Gidlunds blogg i min sidebar. Men jag vill inte ta bort den. Den ska vara kvar där i åminnelse av en människa som levde livet till fullo trots en elak diagnos som till slut tog hans liv. Av samma anledning står hans debattinlägg inramat på hyllan bredvid mitt skrivbord. Jag vill inte ta bort det. Men det gör mig ledsen.

Jag är ledsen för att det finns så mycket dumt folk i världen. Folk som bara bryr sig om sig själva; som aldrig har varit utsatta för några som helst svårigheter. Det här är ju bara dumt att vara ledsen över. Jag kan inte göra ett enda dugg åt att folk är egoister, så varför slösa energi på dem?

Jag vet inte. För att jag inte orkar låta bli, kanske.



"You gotta be rich to be insane, Hol. Losing your mind is not a luxury for the middle class."
Sharon McCarthy - P.S. I Love You

28 januari 2014

"Ät en mental pepparkaka"

Gårdagens elevcitat var klockrent. Det kom till i ett ögonblick där ett gäng grabbar helt självmant läst igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades som a wee bit to elak.
"Ät en mental pepparkaka och fortsätt skriv" sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren som numer pryder whiteboarden i klassrummet.



När det kommer till kamratbedömningssituationer är det viktigt med mentala pepparkakor. Många elever tycker att det är läskigt att någon annan än läraren läser det de skrivit. De är rädda för att kompisarna ska skratta åt det de skrivit och det kan en ju förstå. Jag försöker avhjälpa detta genom att smygträna dem i kamratbedömning (utan att de fattar att det är just det de gör) och i att låta mig publicera deras alster på mitt lite mer seriöst skolrelaterade och cancerfria sidoprojekt [läs: huvudprojekt, jag har ju inte varit direkt aktiv här på månader...].

Det tar tid, men det går framåt. Det är svårt att få ungarna att begripa att de kan; att de är duktiga och att det inte är ett dugg pinsamt att publicera skrivna alster på nätet. Jag brukar ifrågasätta deras Snapchats och Instagram-uppdateringar när de vägrar bloggen. "Ni har inga problem med att lägga upp pinsamma bilder på sociala medier, men era texter går fetbort. Varför?" Då brukar de mumla något ohörbart och sedan bestämma sig för att det är ju superpinsamt om någon ska läsa det de skrivit... Fast det finns ju som tur är undantag.

Under våren har jag storslagna planer för det småflippade klassrummet. Då ska eleverna publicera en del av sina verk där - det är en del av uppgiften. Tidigare har det varit frivilligt, men nu - för att uppgiften ska bli mer "på riktigt" - ska texterna in där i stället för i det slutna svenskrummet på vår lärplattform Fronter.

Jag gillar det. "På riktigt." Eleverna kanske är lite mindre positivt inställda till konceptet, men jag får muta dem med mentala pepparkakor. Då borde det funka.