F R A M T I D E N

Sitter i klassrummet och lyssnar på elever som spånar på det muntliga anförande som ingår i nationella provet på Svenska 1.

Det är många tankar som kommer fram. Tankar av alla slag. Hur man ska definiera begreppet framtid; är det det som händer om en timme, i morgon, om en vecka, om 1 år, 10, 30, 2000? Eller "Vad ska ni göra i framtiden?" Finns det bilar om hundra år, och i så fall - vad drivs de med?

Det googlas hejvilt på alternativa energikällor, inspirerande bilder... och där kom ett rap-battle också.

Undrar vad Skolverket skulle säga om ett spoken word-anförande? Mmm... om det rullar en keynote-presentation i bakgrunden.

Man måste ju ha ett presentationstekniskt hjälpmedel, annars är man körd.

Ännu en pudel

I morse var jag irriterad på Tobias Billström för att han uttalade sig så urbota dumt angående huruvida papperslösa flyktingar ska få gå i skolan eller inte och sedan skicakde sin pressekreterare att pudla åt sig.

Nu har han gjort det igen; både uttalat sig dumt och sedan pudlat. Ämnet är fortfarande de papperslösa men denna gång handlar det om de som hjälper dem. Bra jobbat.

Måndag

Trött - borde inte ha varit uppe så länge som jag var i natt, men jag var inte trött då. När jag väl gick och la mig kunde jag inte sova. Vet att jag borde gå och lägga mig tidigare, men jag vet också att jag inte kommer att göra det.

Huvudvärk - ett resultat av ovanstående sömndepravation (ett ord som i stort sett bara hittas på Flashback, och vad säger det om mig?).

Irriterad - även detta ett resultat av sömnlösheten. Plus en massa dumma uttalanden från moderata politiker samt att media är väldigt dåliga på att rapportera om att Skolverket vill att även yrkesprogrammen ska få högskolebehörighet. Dessutom har jag en massa lektioner idag där gruppen troligen är decimerad. Jag vet inte om det är så och det fuckar upp min dag. Big time. Jag hatar ovisshet.

Ont i magen - utan självklar anledning. Ett indicium till varför kan härledas till att magen knöt sig på väg in på jobbet.

Kissnödig - det kan jag i alla fall göra något åt.

No words

Aldrig har väl ett lönesamtal med chefen gått så dåligt som det jag just haft... Eller dåligt och dåligt. Jag var ärlig. Brutalt ärlig utan att försköna min tillvaro ett endaste dugg.

Förr om åren har jag varit mitt glada käcka Jag som tycker att allt är toppen och "titta vad duktig jag är". Typ. Nu tänkte jag prova en annan taktik, alltså den brutalärliga varianten, eftersom den första, glada, aldrig någonsin gett utslag i plånboken.

Det kändes ju... sådär. 'Sådär' innebärande så dåligt att jag kände att jag behövde gömma mig i mörkret i mitt arbetsrum och gråta hysteriskt i fem minuter.

Du sa att du kände dig förbisedd och missnöjd efter förra årets lönesättning... På vilket sätt? löd min intervjuares sista fråga. Mitt svar löd så här:

Klart jag känner mig missnöjd med det generella påslaget + 100kr då jag enligt mitt lakan (läs: vilka kurser/grupper man har) jobbar 150%. Jag har, under min "lugna" period, 18h undervisning i veckan - utströsslat över alla dagar med en tom position här och där. Lägg till ett mentorsskap på detta. Jag har heller ingen sammanhängande tid där jag kan sitta ner och förbereda eller efterarbeta och på grund av hur schemat ser ut befinner jag mig på jobbet 42,5h/vecka. Då återstår 2,5 timmar förtroendetid...

Om ett par veckor börjar den sista schemaperioden och då har jag 25h undervisning i veckan och jag kommer fortfarande att befinna mig på skolan MINST 42,5h/vecka. Och med detta i åtanke ser jag det som en ren kränkning att en lärare med typ sju undervisningstimmar per vecka plus en helt undervisningsfri dag får lika mycket (lite) i lönepåslag som jag. Jag vill ha betalt för det jobb jag faktiskt gör.


Vart detta leder har jag ingen aning om. Troligen till mindre undervisningstid och väldigt litet lönepåslag, eftersom det är så vanskligt med lärares löner.

Fy fan, vad jag känner mig kass. Helt slut och jävligt kass.