Sju månader och tjugosex dagar senare kom samtalet som gjorde att jag släppte allt på jobbet och körde skrikande till föräldrahemmet. Några timmar senare försvann han från oss, för gott. De sista dagarna förberedde han sig, sjönk djupt in i en bubbla som både gjorde ont och gott att se. Han var förberedd och det trodde jag också att jag var.
Det var jag inte. Det är jag inte.
131 dagar senare går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag ska ringa och berätta något, eller fråga något som bara han kan svara på, eller bara för att höra hur det går för guldgrävarna i Alaska.
Det går inte en dag utan att jag blir påmind om honom på något sätt och det gör så in i helvete ont.
Det påstås att det går över. Att det blir bättre med tiden. Det är säkert sant, men det hjälper inte nu. Det är nu det gör ont. Det är nu det gör så ont i själen att jag får kroppsliga smärtor. Jag har ont i samma kota som var söndertrasad hos honom.
Jag vet att han har det bra nu, att han är utan smärta. Ändå känner jag den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar