Jag gick hos en annan sjukgymnast i höstas. Inget ont om henne, men hon var lite... trist. Svår att prata med var hon också och jag blev inte direkt motiverad att göra mina övningar. Så... jag sket i dem.
Det var dumt.
Men. Nu har jag alltså fått en ny. En ung en. En som det gick att prata med. En som utan allt för stora åthävor fick mig att erkänna att jag nog faktiskt varit lite deprimerad över det här sabla diskbråcket och att det hindrat mig från att träna som jag varit van. En som inte skällde på mig för att jag inte gjort övningarna "för det är ju ingen idé" eftersom det är mina egna tankar som sätter stopp. "Du måste komma in i en ny tankegång och att jag skäller - det hjälper inte."
Sant.
Hon fick mig att sätta upp ett mål: att kunna springa min vanliga runda och längre. När? "Jag vet inte" svarade jag då. Nu när jag tänkt efter... Vid skolavslutningen. Det kanske är för tidigt? Ska fråga nästa gång jag ska dit.
Jag är nu fruktansvärt pepp att göra övningarna, både de gamla och de nya hon gav mig. Minst 30 minuter promenad varje dag har jag i läxa... Det ska väl låta sig göras.
Jag ska springa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar