One Wild Night

Igår kväll tror Lärarjäveln att hon och 31 000 andra såg Bon Jovi för sista gången.

Gubbarna är slitna. Richie hade återvänt från sin rehabsession och det verkade alla vara väldigt tacksamma över, men Jon... Han är trött. Han fixar inte de höga tonerna i de gamla låtarna längre. Han pratsjöng sig igenom You Give Love A Bad Name. Då gick mitt hjärta sönder. Det var då jag började fatta att uttalandet om att de ska ta en paus efter Europa-turnén med stor sannolikhet är definitivt.

Jag blir glad om jag har fel. Men jag tror i så fall att det kommer att dröja.

Gårdagskvällen var trots regnskurar och icke tagna höga toner helt fantastisk. Det fanns många anledningar, varav den största var att få träffa Kix, min ständiga vän i Bon Jovi-världen!

En annan anledning var att Tränaren följde med mig. Att vara på konsert med honom är alltid en upplevelse, särskilt denna gång när jag fick sitta på hans axlar under Keep The Faith...

Fuck the rain, we're havin' fun anyways!

Regnet var ingen nackdel. Det var uppfriskande. Och att se Jon kliva längst ut på scenen, titta upp i himlen med arg blick och ryta "Is that all you've got?!" var även det en upplevelse. En kort stund senare slutade det regna... Han har kontakter, den där Jon.

Låtlistan bjöd på en hel del överraskningar. 26 låtar spelades under nästan tre timmar. Många av låtarna var rätt otippade. Jag vet inte om jag någonsin hört Wild Is The Wind på konsert tidigare... Det var i och med denna låt och Jons känslosamma framträdande insikten om att det var sista gången jag såg dem kom.

Den låt som förvånade mest var Love's The Only Rule. Min favoritlåt. Min och Monstrets "burkslaskarlåt"... Awesome. Helt enkelt.

We Weren't Born To Follow hade världens coolaste back drop. Ursäkta ljudet... Och bilden. Det kommer nog ett inlägg om det som fanns på bild. Senare.

Nu ska Monstret hämtas hem från mormor och morfar. Längtar.