Som i våras när kollegor hävdade att den "dalaklang" jag har på mitt talspråk är dialekt. Det är inte en dialekt. Det är regionalt färgat standardspråk. Limamålet å andra sidan - det är dialekt. En dialekt skiljer sig från standardspråket genom att den har en egen grammatik, i limamålets fall rör det sig t ex om att vi har kvar systemet med fyra kasus. Standardspråket har bara två. För att en dialekt ska vara en dialekt krävs också att ordförrådet och prosodin (satsmelodin - intonation och rytm, för den oinvigde) ska eller kan vara annorlunda.
Det är en sak att fråga om det är något man vill veta, men att efter ha fått en förklaring säga "Nä, tror du att det är så?" eller ännu värre "Nä, så är det inte!" det köper jag inte. Jag uttalar mig inte om saker jag inte kan något om. Jag frågar för att få veta mer. Men jag ifrågasätter inte sådant jag inte kan själv. Jag kan sträcka mig till ett "hur kan det vara så?" men inte längre.
Att börja med "äh, jag är inte så intresserad så jag vet inte..." när någon introducerar ett för samtalet nytt ämne och sedan gå vidare med en massa åsikter (om det man inte visste något om) och sedan argumentera vidare (om det man inte visste något om) är dårskap. Det är oomkullrunkelig dumhet.
Och ja, jag ställer upp på en stavningstävling. Närsomhelst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar