Enligt Douglas Adams klassikerserie Liftarens guide till galaxen är 42 svaret på den yttersta frågan om "livet, universum och allting". Liftarens guide till galaxen är för övrigt en av de roligaste böcker - jag har alla delar i en samlingsvolym, hence "en av..." - jag har läst. Jag skrattade så jag tappade boken rakt i ansiktet... Filmen är ett stort misslyckande i jämförelse och bör inte ses.
Åter till 42. Svaret 42 kommer ur någon avancerad matematisk beräkning och därför ger jag inte så mycket för det. Men samtidigt är det verkligen min humor att kunna svara 42 på frågan "Vad är meningen med livet?" för meningen med livet är fan humor. Utan skratt kan man lika gärna lägga sig ner och dö.
Har man inte roligt på sitt jobb ska man sluta. Har man inte roligt tillsammans med den man är ihop med så ska man inte vara tillsammans... Typ så. Jag är väl medveten om att det inte är roligt jämt, och tur är väl det. Om man inte hade vansinnigt tråkigt och tristess på gränsen till vad man uthärdar så skulle man inte uppskatta de där roliga stunderna. Som den roliga stunden under lunchen på studiedagen i Vansbro. Hela dagen sög, men lunchen... Jösses, vad vi skrattade. Alla var i sitt esse, avslappnade efter ett läsårs mer eller mindre hårt arbete.
42 är sista numret i sifferkombinationen som gäckar det flygplanskraschade folket i Lost. Jag såg första säsongen, sedan gav jag upp. Jag orkade inte. Det kändes som att den skulle kunna pågå i en evighet utan att man skulle få reda på vad Dharma-initiativet gick ut på och varför det fanns isbjörnar på en tropisk ö. Orka, liksom. Tydligen är det hela över nu och någon gång, när jag får riktigt riktigt tråkigt så kommer jag att skaffa säsong 2-6 på DVD och klämma hela skiten. Men inte nu.
42 är Mulders lägenhetsnummer. Once an X-filer, always an X-filer. Gamla korridorskamrater kan gå i god för att jag var militant som Arkiv-X-fan. Ingen, och då menar jag ingen, fick röra fjärrkontrollen när det var Arkiv X. De kan också gå i god för att jag redan efter 10 minuters tittande hade löst fallet... Vår snowboardåkande och South Park-älskande tjeck Frank var helt galen över min "förmåga". Varje avsnitt vi såg tillsammans inleddes med ett sarkastiskt "Who dunnit, Anna?" och när jag svarade flinade han. Vid avsnittets slut bröt han ihop... Those were the days. När jag hade ett 40x50cm stort svartvitt foto föreställande Mulder och Scully på min toadörr. Ett foto från en inspelning av ett avsnitt. Inköpt i London 1996. London 1996... Those really were the days...
En regnbåge bildas om solens strålar bryts i 42 grader i vatten. Intressant. Verkligen.
När Jon Bon Jovi var 42 släpptes Bon Jovis box-set 100 000 000 Million Fans Can't Be Wrong.
42 f. Kr. förlorar Brutus mot Antonius & co och begår självmord. Så fegt. Dumbullen ser till att hans styvfar mördas, försöker ta makten och när det inte går... Nä, fegt.
42 är summan av 21+21. 21 är ett oslagbart nummer och det borde innebära att 42 är dubbelt oslagbart. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar