"Vill du äta lunch med oss?"
Frågan kom från tre halvt om halvt sönderfestade flickor. Mitt svar var såklart ja, för både de och jag visste att det var den näst sista lunchen tillsammans. I alla fall i skolmatsalen. I morgon, om 14 timmar, sitter vi där för sista gången.
Idag var sista gången vi satt där, bara vi fyra. Tillsammans. Pratande om allt och inget och framtiden. Och det som varit. Utan att gråta faktiskt. Ingen av oss nämnde att det var sista gången vi satt där tillsammans utan en massa surr omkring. De konstaterade dock varför studentveckan finns: "Det är för att verkligheten ska hålla sig på avstånd en stund till."
I morgon kommer matsalen att vara till brädden fylld av vitklädda finklädda och förväntansfulla studenter, yra i mössan, skrålande "För vi har tagit studeeeeeenteeeen!".
Jag är inte förväntansfull. Jag upplever redan tomheten efter studenttåget till parken. Tomheten som uppstår när alla vitklädda finklädda och förväntansfulla hittat sina föräldrar och andra anhöriga. Tomheten som uppstår när ens roll i deras liv är slutspelad.
3 kommentarer:
Åhhh... Nu fick jag en flashback.. 12 år sedan jag oxå sjöng fyyy faaan va vi är bra och hade oxå en sån där bra kontakt med våra lärare på HP! Saknar dem än idag och måste nog komma upp och hälsa på dom som är kvar någongång när jag är i Malung!
Lycka till imorgon!
Kram K
Från en gammal student som en gång tappat bort en tyska bok som hon lånat av dig och som delar ditt intresse för choklad: Din roll i ens liv försvinner inte, det lever för alltid kvar! Jag hade turen att få ha dig i både svenska och tyska och du är den bästa läraren jag någonsin haft och kommer ha! Har tänkt så många gånger att jag ska skriva och säga det men tiden bara flyger iväg. Nu är det fyra år sen vi slutade och jag längtar tillbaka till livet i Malung varje dag! I alla fall, tack för att jag fick ta del av all din kunskap och glädje! Massa kramar Tove Sundberg
Tack Tove! Vet du... Jag satt faktiskt häromdagen och tittade i chokladboken jag fick av dig när du tog studenten!
Jag blir så glad av dina ord och du ska veta att jag är tacksam för att Facebook finns... Jag följer dig där och gläds åt dina framgångar i livet. Du är långt ifrån den där lilla och livrädda 15-åringen du var när vi träffades första gången!
Skicka en kommentar