I måndags skulle betygen vara satta eftersom ordinarie betygsdag blivit "mentorsdag". Jag hann i tid. Eller snarare - ungarna hann i tid. Jag var dock kvar på jobbet till kl. 20 och pysslade med presenten som jag skulle ge mina ungar.
Jag har en förkärlek för blandband och jag hade därför gjort en bland-cd till var och en av ungarna. 18 låtar på varje, varav 17 var lika på alla skivor. En unik låt på varje skiva. En unik låt för en unik unge. Alla låtar bär dock någon sorts budskap.
Alla skivor var brända och det var casen som skulle fixas. Och det tog tid. Medan jag ändå var igång gjorde jag ett grattis-till-studenten-kort till allihop. Även detta krånglade. Men det blev bra när det var klart.
Jag hade en plan med mitt övertidsarbete: att klara av gråtandet under mentorsdagen istället för på studentdagen. Och grät, det gjorde vi. Till och med en del av grabbarna. Jag beskrev alla låtar, vad de betydde för mig, vad jag menade med dem, vilket budskap jag ville skicka med dem ut i livet. Och då gräts det.
Mina ungar, som nu ut i livet går.
Men jag... jag kvar i klassrummet står...
4 kommentarer:
Åååå om jag hade haft en mentor som du...(klassföreståndare kanske det hette på vår tid).
Du är ju för underbar!
Tack bästa du!
På vår tid höll man sig långt ifrån lärarrummen av rädsla för att vara i vägen... Jag är fortfarande nästanrädd för min gamla klassföreståndare!
Tack för de här tre åren med världens bästa fröken Anna. Har bara hört hur cool och bra du är av dotra. Och jag kan inte annat än hålla med.
Å tack för ett underbart brev som fick mamma att gråta floder.
Kramar Susanne
Tack själv Susanne! Jag hade bra material... <3
Skicka en kommentar