Skilda världar

Här sitter jag, på jobbet i slutet av en arbetsvecka, och känner mig trött, slut och nästan lite irriterad. Jag har inget att vara irriterad för egentligen, de ickelyssnande ungarna borde jag ha skakat av mig nu efter en kvart i sällskap med bara mig själv. Jag borde se tillbaka på onsdagen och le en smula. Jag borde se tillbaka på gårdagen när jag fick ny frisyr, talade med go brorson och bror i telefon, umgicks med tanter på ett inredningsparty. Jag borde se tillbaka på den trevliga frukosten i morse.

Men det gör jag inte. Jag sitter här och ältar och funderar istället.

På andra sidan världen går folk omkring i rädsla för läckande kärnbränsle och i oro för de anhöriga som ännu inte hittats. Eller så är de på väg mot fronten, för att strida för något som de tror på eller mot någon som de hatar. Som den här killen som Aftonbladets utsända träffar på. Killen kommer gående mot fronten. På ena axeln har han ett granatgevär och på den andra bär han en gitarr. "Peace" är vad han säger till reportern och fotografen när han passerar dem.

Jag sitter alltså här och är irriterad över något som jag inte lägre kan påverka. Det är vansinnigt dumt och onödigt. Killen på bilden går mot en trolig död, men han tänker kämpa till slutet, på ett eller annat sätt kan han påverka sin framtid. Man kan bara hoppas att hans uttalande till reportern och fotografen inte är långt undan.

Bilden och det han sa gav mig i alla fall nog med perspektiv på tillvaron att släppa irritationen.

Peace.