Men... Om man gått i samma klass (who am I kidding, vi har känt varandra sedan födseln) som en på den tiden målbrottshärjad Queensrÿche-fanatiker så tänker man annorlunda. Under gymnasietiden ville man ganska ofta slå honom hårt för att få tyst på hans sjungande, andra gånger ville man inte att han skulle sluta.
Vi tog studenten till tonerna av Kiss "Beth" och went our separate ways. Jag drog till nytt plugg och Stefan startade ett (nytt) band. Jag pluggade och han och bandet lanserade skivor i hembygden och i Tyskland. Jag fick mejl: "Kan du översätta den här recensionen?" Självklart.
Några år senare träffades vi när jag försökte fiska i hans hemstad. Det var som att ingen tid förflutit, fast det syntes ju utanpå. Vi var äldre, hade jobb, förhållanden och han hade sitt band tillsammans med sin bror och en till kille hemifrån.
Tiden gick och jag fick Monstret. Föräldraskap innebär enorma utmaningar, för en del mer än andra. Det fick Stefan och hans fru erfara. Det var inte helt okomplicerat i början men den lilla med det starka namnet kämpade och red ut stormen. Stefan skaffade "riktigt" jobb som polis, men bandet finns kvar.
Och bandet, det är Wolverine. (Lärarjävelns uppmärksamma läsare har upptäckt en ny fast bild på bloggen, där nere till höger... Precis. Klicka där senare, okej?) I Wolverines låt Embrace, från den ännu inte släppta skivan Communication Lost, berättar Stefan, utan ett uns målbrottsröst, om mötet med sin dotter och jag är glad att jag inte slog honom hårt (så ofta) back in the day.
Listen and embrace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar