Varför terapi, då? Jo, jag har vabbat i två dagar. Hade jag haft ett 7-16-jobb hade allt varit väl, men som lärarjävel förväntas man jobba ändå fastän man är hemma och vårdar sjukt barn. Jag måste ändå planera lektioner eftersom ingen vikarie sätts in i mitt ställe och eleverna måste ha sysselsättning. Jag måste utföra mitt jobb trots att jag inte är på plats. Platsen för arbetet är det enda som skiljer alltså.
Arbetet började redan kvällen före, alltså i måndags, med att sms:a elever, meddela på Facebook samt lägga ut uppgifter på Fronter. Sedan väntade ett par timmar med besvarande av sms... Så kommer själva arbetsdagen. Ambitiösa ungar jobbar fastän lärarjäveln inte är på plats. De frågar saker via sms eller på Facebook-chatten. Och jag svarar. Egentligen skulle jag låta bli eftersom jag inte har betalt för att göra det. Men ni som känner lärarjäveln vet att hon inte funkar så...
Dagarna är alltså fyllda av stress på flera sätt. Stress över jobbet, över att inte vara på plats. Stress över att inte vara en nog bra mamma. Monstrets kommentar säger allt: "Jag vill att pappa ska vara hemma med mig!" Då blev jag ledsen, och arg på mig själv för att jag är arg och skäller för minsta lilla.
Jag funkar bäst när jag varit på jobbet och gjort det som förväntas av mig och lite till. Sådana dagar orkar jag leka och vara en bra mamma. Det är tragiskt, för en sådan dag innebär ungefär tre timmar tillsammans med Monstret. Ska jag inte klara mer?
Fast, nu anar jag varför jag varit extremgrinig de senaste dagarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar