Flogstaskriket

Lärarjävelns mamma ringde sin dotter 21:55 och berättade med snubblande ord att jag var tvungen att slå på radion. "Stina Wollter är i Flogsta och klockan är snart tio! Skynda dig!"

Jag slog på radion och hör studenterna skratta, trivas och må väl. Plötsligt hörs skriket. Det skrik som jag själv skrikit så många gånger under mina år på Sernanders väg 2. En tår rinner nerför min kind och mitt hjärta håller på att gå sönder av längtan tillbaka till studenttiden. 

Det är nio år sedan jag lämnade staden med en magisterexamen i tyska och svenska och en gymnasielärarexamen i resväskan. Tiden går verkligen fort och åren i korridoren har satt sina spår i mig. Jag for därifrån som en mer social varelse än jag var när jag kom dit. Jag älskade korridorslivet! Det var på många sätt en av de bästa perioderna i mitt liv. Det var här jag blev jag.

Ibland kan jag längta tillbaka, men när jag någon gång om året återvänder till mitt alma mater är staden inte densamma. Gatorna är fyllda med människor som jag inte känner. Favoritfiket är fyllt med människor som jag aldrig sett; människor som läser samma saker som jag läst, men som ändå är så långt ifrån den jag blivit. Alla är så unga och jag har blivit äldre.

Uppsala är inte längre min stad, men den kommer alltid att finnas i mitt hjärta.