24 februari 2011

American Beauty och livet

Igår kväll hade Lärarjäveln filmkväll med sina filmkunskapande elever. Vi såg tre filmer som belönats med en Oscar för bästa film: Million Dollar Baby, No Country For Old Men och American Beauty.

Jag hade valt filmerna med omsorg, jag har bara sett dem en gång tidigare och de har satt sina spår hos mig. Jag grät ögonen ur mig till Million Dollar Baby, jag chockades lite av No Country For Old Men och jag avskydde American Beauty, och det sistnämnda ville jag råda bot på.

Det råddes bot. Det är en fantastisk film om människor som lever olyckliga låtsasliv, men för omvärlden är de världens mest lyckade människor. Kevin Spaceys karaktär Lester Burnham inser sitt falskspel och gör något åt det. han börjar säga ifrån till sin fru, han säger upp sig från jobbet, han börjar träna och han trånar efter sin dotters bästa kompis. Det sistnämnda är inget att sträva efter och det inser han också i slutet. När han har insett detta inser han också att han för första gången på 20 år är lycklig.

Filmen satte spår hos mina elever också. Särskilt hos en. En pojke med en ryggsäck full med silvertejp. Han skriver i sin blogg att han provat att leva utanför skalet, utanför ramarna, och varit lycklig av det. Lycklig över att skita i folks åsikter och köra sitt eget race. Det gick bra ett tag, tills en faders oro och krav tog överhanden. Så är det nog för alla. Även för Lärarjäveln.


Hur mycket du än försöker att leva efter egna lyckoregler så kommer du i hela ditt liv kommer du att stöta på människor som ska bestämma över dig: en lärare, en fru, en make, en chef, gubben bakom dig i kön på ICA, tanten som kör 40 på 90-väg... Det är oundvikligt men det betyder inte att man måste foga sig helt efter systemet. 


Att som elev åberopa sin "egen vilja" och t ex inte lämna in en uppgift till en lärare är dumt. Det är bättre att genom att uttrycka den egna viljan I uppgiften än att inte lämna in den. Att inte lämna in renderar ett IG, att lämna in uppgiften fylld av egen vilja kanske också ger ett IG men då har du i alla fall visat din egen vilja på ett konstruktivt sätt.


Föräldrar kommer att oroa sig för en hur gammal man än är och det är bara att gilla läget så länge man är under 18 eller så länge man bor hemma. När man flyttat hemifrån och är myndig kan man leva loppan om man vill, men antagligen sitter föräldrarnas oro i ryggmärgen och det styr allt man tar sig för i livet. Men man har alltid en egen vilja och man KAN använda den, men använd den med försiktighet. Allt man gör i livet kommer tillbaka och biter en i arschlet när man minst anar det.

Jag tjatar ofta om VAL och jag kommer alltid tillbaka till dem. Ibland kanske man vill be chefen hoppa och fara, men det finns alltid en spärr som hindrar en från att göra det. Kanske är det de ramar man uppfostrats med eller så är det den egna insikten, den egna viljan, som talar till en: 


"Nu lugnar du ner dig... Vad tjänar du på att be honom/henne att dra åt helvete? Ja, okej... Det känns bättre för stunden, men sedan då? Du vill väl ha jobbet kvar? Just det, du trivs ju faktiskt. Rätt bra betalt är det också. Så... säg istället vad det är du tycker är fel på ett konstruktivt sätt och du kanske får som du vill! Och om du inte får som du vill så har du i alla fall sått ett frö. Bollen ligger hos chefen nu, det är upp till chefen att göra nästa val. Inte du."

Har man kommit så långt i livet att man har skaffat familj har man gjort valet att dela sitt liv med någon och dela ansvaret för allt med denna människa. Det innebär att man ger upp en del, eller egentligen ganska mycket, av sitt "eget race". Då gäller det att hitta vägar till det egna racet. Förhoppningsvis har man valt partner med urskiljning och det egna racet kanske blir till "vårt egna race". Då kan man skatta sig lycklig. Skattar man sig inte lycklig blir man bitter. Bittra människor är inte lyckliga och det är då man kan behöva göra som Kevin Spacey i American Beauty. Det är då man ska visa långfingret och visa vem man är bakom den bittra masken. Det är då man kanske måste förverkliga sig själv på ett eller annat sätt. 

Kanske detta självförverkligande innebär en skilsmässa, kanske hittar man tillbaka till varandra. Det kan ingen veta, men det man kan vara säker på är att de val man gjort tidigare i livet kommer att vara avgörande för utgången.

Så, ett råd till den förvirrade ungdomen: Förverkliga dig själv innan du ens tänker på att bilda familj. Se världen med dina egna ögon innan du lånar någon annans uppfattning om den. Ägna denna del av livet till att sudda bort förutfattade meningar, skaffa en egen uppfattning och fördjupa dig i allt som du finner intressant. Skaffa inte familj förrän du insett, på riktigt, att det är det som krävs för att du ska bli en hel människa. Fortsätt drömma, men fastna inte i drömmarna. Gör man det kommer bitterheten krypande. Bli inte viljelös, man får ställa krav. Om man ställer krav på någon måste man dock vara beredd på att det kommer ett motkrav... Tänk över valen som livet slänger åt dig. Överilade beslut har vassa tänder. 

Det kanske inte är bäst att alltid göra som man själv vill?