Jag har ett Monster som går och lägger sig om kvällen men som helt plötsligt har börjat hata dagis och som gråter 100ggr om dagen om fröknarna försvinner utom synhåll. Det är kul att veta när man är tvungen att vara på jobbet. Det är jättekul att analysera vartenda ord man sagt de senaste två veckorna för att försöka utröna vad som kan ha utlöst separationsångesten. Inte.
Idag har det grinats på jobbet också. Jag orkade inte hålla emot när någon frågade hur det var... så arbetslaget, med all erfarenhet de damerna har, och grannarbetslaget, som antagligen avskräcktes, fick agera stödhjul större delen av dagen.
Som grädde på moset har frågorna om Döden börjat dyka upp hos Monstret. Jag har inget emot att tala om döden, inte alls faktiskt. Det som är det svåra är att göra avvägningen om vad som är lagom mycket information. Det jag säger idag kanske motsägs av ett annat dagisbarn i morgon och då ljuger ju mamma?
Föräldraskap är ingen barnlek. Den som tycker det är kvalificerat dum i huvudet och färdig för madrasserad cell. Varje dag är en promenad på ett minfält. Det som funkade igår funkar inte i morgon. Det är bara att spela på örat, inte läsa föräldrarelaterade tidningar, lyssna på "vanligt folk med erfarenhet", skita i besserwissrarna och hoppas på det bästa.
Jag lever på samma hopp som när hon var spädis: "Det är nog bara en fas."
9 kommentarer:
Det är säkert en av miljarder olika faser. Mitt mini-monster pratar också mycket om döden. vilket säkert kommer helt naturligt eftersom han är vapenfantast... Vi pratar och försöker avdramatisera. Vad andra barn sedan säger på dagis har jag inte ägnat en tanke!? Jag utgår från att vad jag/fadern säger fortfarande är lag och det som gäller för barnen, dom är ju så små ff. Kanske är jag naiv...
Visst svider det i hjärtat när man lämnar en vilt skrikande unge på dagis. Visst oroar man sej över vad som händer när man inte är där. Men jag har fullt förtroende för att våra dagisfröknar kan hantera det, trösta och göra det bättre. Hoppas du har det också... Kram
Jag har fullt förtroende för fröknarna på dagis. Det blev bara så väldigt klart att något är fel igår när vi hade utvecklingssamtal...
I min värld har hon gråtit när vi lämnat och sedan varit glad, men en period har hon gråtit ofta. Mammahjärtat är trasigt.
Om det är till någon tröst så har mamma alltid sagt till mig att första barnet är alltid svårast, det är med första barnet man lär sig allt om hur man ska göra och det är klart det är svårt oså, men du kan inte förvänta av dig själv att kunna allting och lyckas med allting på en gång. Jag tror inte du är en dålig mamma, tänk positivt istället, på de bra saker du gör för henne <3
Styrkekram!
"Första barnet är alltid svårast..." Det känns tryggt, eftersom jag inte tänker ha fler barn. Jag kommer att skapa ett monster på riktigt...
Fast, hela situationen har gjort att jag varit tvungen att tagga ner och so far idag har jag inte höjt rösten en enda gång... Alltid något.
Tack för styrkan, jag ska försöka förvalta den!
Även om hon säger att det är första barnet som är svårast, tycker både hon och jag att hon har lyckats bäst med mig av alla barnen. Första barnet får bäst disciplin av alla eftersom att föräldrarna alltid är extra försiktiga, noga och stränga med första barnet. Alltså är det till en fördel i framtiden att vara lite sträng ibland. Det lönar sig i :)
När jag fick syskon senare märkte jag att mamma och pappa var Mycket mildare med Allt som barnen gjorde, mot vad de var mot mig. Och jag kan säga att en av syskonen är en diva just nu och tror att hon kan göra preciis som hon vill, oftast får hon det också. det är bara drygt och då vill man väl hellre ha ett barn som lyssnar och lyder och älskar en för att ha blivit bra uppfostrad?
jag är glad att jag fick den uppfostran jag fick, och den va sträng! För jag är väldigt mycket vettigare än människor i min egen ålder som har fått mildare uppfostran, de förstår inte varför jag har sådana starka gränser osv. För de är vana att få göra vad de vill.
Jag försöker få dig att tänka positivt Anna.. Tycker inte om att se dig må dåligt :( Du betyder mer än du tror!
Tack, Anonym. Who ever you are.
Spelar alltid på örat, English or blondes...
Men det här med barn. Vuxna är inte heller alltid glada, och perioder i barnens uppväxt är inte Bullerbyn, det är en del av livet som man ska lära sig att hantera. Monstret också. Du och jag vet, minns kanske, att vi också var ledsna och oroliga över saker och då fanns våra föräldrar där, stadiga i stormen. Det blir fint! Promise! Du är bra, du bryr dig. Och ibland gör man fel. Så är det! Stora, stora kramen!
Tack Spader för dina kloka ord! Du vet vad du ska säga för att lugna ner mig!
Skicka en kommentar