Jag brukar ganska sällan gå in på "damsidan" i denna tidning men som av en händelse skedde detta idag. Där hittade jag "Barnen är den nya skrytfaktorn". Där skrivs det om att blogg-generationen använder sina barn för att visa hur "lyckade" de är. Barnen är den nya statusprylen.
Först började jag skämmas för jag är ju en av dem. Eller? Sedan tänkte jag efter. Och nej, jag är inte en av dem. För det första tillhör jag inte den blogg-generation som åsyftas. Jag är ingen kändis/modebloggare som får betalt för att blogga. Jag började blogga efter att jag fick barn. Mitt liv var rätt oproblematiskt och faktiskt ganska ointressant innan jag fick barn. När Monstret kom började livet. Ja, jag vet. Om Anrell skulle läsa detta skulle jag hamna på Floskeltoppen.
För det andra används inte Monstret som en skrytfaktor för att visa min egen förträfflighet. Snarare tvärt om. Genom att beskriva mina dagar med vårt barn visas hellre mina misslyckanden och tillkortakommanden. Dessutom hatar jag detta evinnerliga tävlande mellan föräldrar. Detta tävlande fick mig att må uselt under föräldraträffarna på BVC. Det fick mig att må uselt medan jag var mammaledigt och det får mig fortfarande att må dåligt för jag trillar alltid dit när tillfälle ges.
Som en dag förra veckan. Äter lunch i personalmatsalen och en av de nyaste kollegorna berättar att hon ammar sitt jollrande barn fortfarande. Jag vet inte vad "fortfarande" betyder men det ger mig dåligt samvete eftersom jag själv slutade amma när Monstret var 8 månader och väldigt hungrig. Det är då jag kontrar med Monstrets tidiga tal. Att hon minsann är enormt verbal och sa sina första riktiga ord när hon var sju månader. Jag ser kollegans blick och jag ångrar mitt uttalande. Frågar därför om kollegans barn börjat gå. Och ja, det hade hon. Tidigare än Monstret dessutom.
Slutställningen är oavgjord och vi är nog båda ganska lättade.
Detta evinnerliga tävlande och den publika showoffen av allt från den senaste barnvagnsmodellen till jämförelsen av barnens utvecklingskurvor är inte bra. Jag minns när jag hittade mitt eget BVC-kort och hur jag jämförde min egen växtkurva med Monstrets och hur jag konstaterade att det var något fel på henne för att hon inte växte nog snabbt. Vad jag inte tänkte på var den genpool mina långa föräldrar fixat till och den häxbrygd som skapat Monstret. Liiite olika förutsättningar...
Tävlandet och jämförelsen skapar stressade föräldrar som pressar sina barn. Barnen blir stressade och... Ja, inte bra. Forum som Familjeliv.se kan väl vara bra, men de bidrar till panik och stress också. Jag tvingade mig själv att sluta vara inne på Familjeliv för jag insåg hur stressad jag blev av det. Jag önskar fler kunde fatta det. Våra barn behöver inte stressade och prestationsinriktade föräldrar, de behöver föräldrar som tar dagen som den kommer. Jag och Tränaren har till exempel helt slutat tjata på det annars blöjfria Monstret om att man "faktiskt kan bajsa på toaletten". En dag kommer hon att sluta bajsa i blöja. När hon själv bestämt sig för det.
Och nu är jag definitivt vaken och Monstret vill bygga lego innan vi ska till mormor och morfar. Alltså inte duplo. Riktigt lego.
Monstret är sååå duktigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar