15 februari 2011

Fattig bonddräng

Monstret och Lärarjäveln sitter och sjunger. Eller försöker sjunga. Den senaste sången var Fattig bonddräng från Emil i Lönneberga.

Jag blir alltid tårögd när jag sjunger den sången. Den påminner om min älskade morfar. Han som knegade, stretade och jobbade för andra men aldrig åt sig själv. Han som var ämnad till något stort, men som knegade på för livets nödtorft för att det var så det skulle vara. Han som hade världens snällaste ögon och som alltid blev så lycklig över en kram eller en "nuss". Han som långt upp i åren tog sig en tur med bilen för att få vara ifred en stund. Han som var så lycklig när Saga kom till jorden - att han fick se sitt barnbarnsbarn.

Min moffa. Han som vägrade dö förrän jag kommit till sjukstugan. Mamma och en av mina morbröder hade vakat i över en vecka, men han gick inte förrän jag, mot mammas inrådan, kommit dit mitt i natten och hällande regn.

Han var så liten där han låg, min moffa. En skugga av sitt stabila yngre jag. Ett plågat ansikte som vändes mot mitt när jag "nussade" honom och viskade "gå nu, moffa."

"Ja", sa han. Och gick.

3 kommentarer:

Tigrinnan sa...

Å där brast det...tårarna rinner...du verkar ha haft en precis lika fin moffa som jag. Och så sa jag också, när han låg där och tynade bort: Nu går jag moffa, du får också gå...

Lärarjäveln sa...

Förlåt att jag lockade fram tårarna... Och ja, min moffa var också världens bästa. Och nu gråter jag också.ditzi

Sandra sa...

Fy vad sorgligt! Men så vackert med en sådan relation till sin morfar. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hoppas allt är bra med dig och familjen! :) Kram