Klump i halsen och dåligt världssamvete

Satt och bläddrade runt på Aftonbladet nyss och hittade en, rätt dålig och intetsägande, artikel. Den tar upp miljöstrategen Tim Jacksons idéer om att en ny sorts socialism är jordens enda räddning. Kan ju låta domedagsmässigt, men det är nog tyvärr sant.

Jackson har skrivit en bok Välfärd utan tillväxt och i den presenterar han sin idé om hur världen ska räddas. I beskrivningstexten på Adlibris sägs det att om...

...vi inte kraftigt minskar konsumtionens miljöpåverkan så måste vi hitta en väg till välfärd som inte är beroende av kontinuerlig tillväxt. En väg som kanske rentav kan leda till kreativitet och ett varaktigt välmående bortom marknadens direktiv.
    I Välfärd utan tillväxt förmedlar Tim Jackson en trovärdig vision av hur det mänskliga samhället kan blomstra utan att vi behöver överskrida vår planets ekologiska gränser. Att infria denna vision är utan tvivel vår tids viktigaste uppgift.

Jag är sugen på att läsa boken, men en medarbetare på Expressen varnar för det akademiska språket... Jag vet inte om det säger mer om Expressenmedarbetaren eller Tim Jackson... Jag ska tänka på saken.

Jackson debatterar själv på Expressens debattsida:

Välstånd för ett fåtal till priset av ekologisk ödeläggelse och ihållande social orättvisa är inte en grundval för ett civiliserat samhälle. Den ekonomiska återhämtningen är viktig. Att försvara folks jobb - och skapa nya - är absolut nödvändigt. Men vi behöver också skyndsamt en förnyad känsla för gemensamt välstånd.För när allt kommer till kritan är välstånd något som måste gå före materiella hänsyn. Välståndet ligger i vår livskvalitet och våra familjers hälsa och lycka. Det består av vår förmåga att blomstra som människor - inom en ändlig planets ekologiska gränser. Utmaningen för vårt samhälle är att skapa de betingelser som gör detta möjligt. Det är vår tids viktigaste uppgift.

Det hade varit intressant att höra hur vi ska gå tillväga för att lösa "vår tids viktigaste uppgift". Jag fattar att tillväxten inte kan öka mer utan att vi nallar mer på de ändliga resurser som jorden har att erbjuda. Vi i I-länderna kan inte fortsätta konsumera som vi gör men vi kan ju heller inte sluta? Om vi slutar drabbas massor med människor på olika sätt, de förlorar sina jobb och därmed sin chans till överlevnad. Men om vi inte slutar att konsumera som vi gör har vi snart inga resurser kvar till någon. Ska man på moderatvis hävda att själv är bäste dräng och bara köra på eller ska vi börja tänka på grannen? Moment 22, liksom.

Jag har inte läst Jacksons bok, så jag har inget svar men jag, som lekman, lärarjävel och medmänniska, är helt på det klara med att vi inte kan fortsätta som vi gör nu och jag inser att mitt lyxproblem (att jag inte kan bestämma mig för om jag är i större behov av en ny dator än en ny smartphone) är något jag måste glömma fort som attan om jag vill vara en del av det nya "kollektivet" som ska rädda världen från en framtid som den i The Road.

I min ensamhet i går kväll såg jag den. The Road. En dystopisk historia om en man och hans son och deras kamp för överlevnad i en klimatkollapsad värld som dör mer och mer. Deras kärlek till varandra ställs mot en skrämmande framtid utan hopp. En framtid som människan skapat åt sig själv.

För att citera Moviezines recensent så är filmens berättande "finstämt, välspelat och grymt jävla obehagligt." Jag är, med tårarna rinnande och klumpen i halsen, böjd att hålla med. Viggo Mortensens skådespeleri är lysande och fotot är fantastiskt; med små medel berättas tunga historier som borde få en toppkonsument att sätta chai-latten i vrångstrupen. 


Se The Road och läs Jacksons debattinlägg. Välj väg.