Nyvunna kunskaper

Bara på roligt måste jag testa igen. Det här inlägget har inget eget innehåll. Det är bara en jävligt jobbig länksamling.

Jag är biten.

Supporten

Lärarjävelns datasupport har varit igång igen och jag måste därför se om det jag försökt lära ut fungerar eller inte. Det frågan till supporten gällde var hur man får en länk att öppnas i en ny flik eller i ett nytt fönster. Man kan ju tycka att det borde finnas en ruta att bocka i inställningarna, typ "Bocka i rutan om du vill att länken ska öppnas i ett nytt fönster". Men så enkelt ska vi tydligen inte ha det.

Man måste tydligen fixa till detta i html-kodningen... Lärarjäveln tar därför på sig sin inspector Gadget-mössa och försöker. 


Jag vill länka till en annan webbsida, och låta den ursprungliga webbsidan ligga kvar och öppna länken i ett nytt fönster. Då ska jag tydligen bara till target="_blank" i länken och detta ska göra att webbläsaren öppnar ett nytt tomt fönster för länken.  Länken skulle då se ut ungefär så här: <a href="http://URL" target="_blank">TEXT</a>  TEXT är ordet som blir blått och understruket och URL är webbadressen till den nya sidan. 


Jag gör ett försök. Först lägger jag in en länk som vanligt, i skrivläget, till Tigrinnan. Sen växlar jag till html-läge, letar upp länken i koden... och lägger in target="_blank". Om nu allt fungerar ska nu ovanstående länk öppnas i nytt fönster...


Och det gjorde det. Det var som fan... 

After-Mello

Linda B direkt till final. Flest röster ikväll... Ja, vad säger man? Att man högaktningsfullt skiter i det, för hårdrocks-Sverige sa sitt: Backyard Babies-Nicke är också direkt i finaaaaaaaaaal!

Inför Mello

Tänkte ta kvällens melodifestvaltävling på allvar, men det gick över efter en genomlyssning av bidragen. Tvekar du, kära läsare, om du ska se eller inte? Här följer en resumé av vad som kommer att höras:

1. Melody Club - "The Hunter"
Rätt okej låt, men ändå lite blek. Hoppas de öser mer ikväll.
Update: Den var bättre den här gången.


2. Julia Alvgard - "Better or Worse"
Julia vem? Tydligen en sk webbjoker. Jaha. Ja, sjunga kan hon men jag kommer inte ihåg låten, alltså funkar den inte.
Update: Min fråga kvarstår: "Va?" Jösses så tråååkig.


3. Lasse Stefanz - "En blick och nånting händer"
Jag hatar att skriva "nånting" ungefär lika mycket som jag hatar dansband. Jag hoppas innerligt att dansbands-Sverige inte har fungerande telefoner ikväll.
Update: Alexander Bard+Lasse Stefanz= Dödlig kombo. Mördande dåligt.


4. Linda Pritchard - "Alive"
Tja, med risk för att upprepa mig själv... Jag kommer inte ihåg låten och tja, då... Nä. Men det har tydligen utlovats en nakenchock och då vet man ju aldrig hur det går.
Update: Jag kommer fortfarande inte ihåg låten, men jag kommer ihåg att jag tänkte att "om det var lite tyngre gitarrer och om popen tonats ner hade Evanescence kunnat göra denna låt."


5. Anders Fernette - "Run"
Hans första låt diskades och sedan fick han en ny låt. Bon Jovis gamla låtskrivare/producent Desmond Child är en av tillverkarna och det borde kanske betyda att jag tycker att låten är bra. Och ja, "Run" låter ibland som något som Bon Jovi skulle kunna framföra. Men. Kollegan till höger brukar reta mig med att säga att "hårdrock är dansband" och är det något jag hatar så är det dansband. Jag brukade gilla schlager, men jag gillar inte att Bon Jovi ska blandas in i schlagersvängen. Alltså gillar jag inte Fernettes låt, tyvärr.
Update: Tränarens kommentar: Varför springer du inte runt och jublar som du hade gjort om BJ gjort låten?
Jag vägrar.


6. Linda Bengtzing - "E det fel på mig?"
"E det fel på mej?" Nej, det är fel i titeln. Ska man förkorta/talspråksskriva ord får man för i helvete göra det konsekvent: "E de fel på mej?" I mitt schlagerliv har Linda B varit en fast punkt, men, för att citera Sarah Dawn Finers svulstiga låt, "I'm moving on". Jag tycker att det är patetiskt. Lägg ner nu. Släpp fram något annat, okej?
Update: Jag vippade på foten. Skämmes.


7. Nicke Borg - "Leaving Home"
Backyard Babies-Nicke är nog den mest tatuerade människan i Mellos historia och sådant gillas! En powerballad som jag hoppas blir pampigare ikväll. Det här är nog den första låten på alla deltävlingar som jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Men jag lovar inget.
Update: Jag röstade. En gång.


8. Love Generation - "Dance Alone"
Förhandstippade så till den milda grad att de andra bidragen knappt göre sig besvär att ställa upp. Min första tanke var "Var det här allt?" Den andra tanken var "Det låter för mycket schlager." Öh, ja... det är schlagerfestival? Men behöver vi mer schlager? Nä. Vi behöver något som slår i övriga Europa.


I och för sig kanske multikulturella Love Generation gör det med sin av demonproducent tillverkade låt, men jag vet inte...
Update: De vinner hela skiten. Om inte Danny tar det. Jag hejar på Danny.

Den usla modern

En osäker mamma inställer sig för granskning.

Jag har ett Monster som går och lägger sig om kvällen men som helt plötsligt har börjat hata dagis och som gråter 100ggr om dagen om fröknarna försvinner utom synhåll. Det är kul att veta när man är tvungen att vara på jobbet. Det är jättekul att analysera vartenda ord man sagt de senaste två veckorna för att försöka utröna vad som kan ha utlöst separationsångesten. Inte.

Idag har det grinats på jobbet också. Jag orkade inte hålla emot när någon frågade hur det var... så arbetslaget, med all erfarenhet de damerna har, och grannarbetslaget, som antagligen avskräcktes, fick agera stödhjul större delen av dagen.

Som grädde på moset har frågorna om Döden börjat dyka upp hos Monstret. Jag har inget emot att tala om döden, inte alls faktiskt. Det som är det svåra är att göra avvägningen om vad som är lagom mycket information. Det jag säger idag kanske motsägs av ett annat dagisbarn i morgon och då ljuger ju mamma?

Föräldraskap är ingen barnlek. Den som tycker det är kvalificerat dum i huvudet och färdig för madrasserad cell. Varje dag är en promenad på ett minfält. Det som funkade igår funkar inte i morgon. Det är bara att spela på örat, inte läsa föräldrarelaterade tidningar, lyssna på "vanligt folk med erfarenhet", skita i besserwissrarna och hoppas på det bästa.

Jag lever på samma hopp som när hon var spädis: "Det är nog bara en fas."

Flogstaskriket

Lärarjävelns mamma ringde sin dotter 21:55 och berättade med snubblande ord att jag var tvungen att slå på radion. "Stina Wollter är i Flogsta och klockan är snart tio! Skynda dig!"

Jag slog på radion och hör studenterna skratta, trivas och må väl. Plötsligt hörs skriket. Det skrik som jag själv skrikit så många gånger under mina år på Sernanders väg 2. En tår rinner nerför min kind och mitt hjärta håller på att gå sönder av längtan tillbaka till studenttiden. 

Det är nio år sedan jag lämnade staden med en magisterexamen i tyska och svenska och en gymnasielärarexamen i resväskan. Tiden går verkligen fort och åren i korridoren har satt sina spår i mig. Jag for därifrån som en mer social varelse än jag var när jag kom dit. Jag älskade korridorslivet! Det var på många sätt en av de bästa perioderna i mitt liv. Det var här jag blev jag.

Ibland kan jag längta tillbaka, men när jag någon gång om året återvänder till mitt alma mater är staden inte densamma. Gatorna är fyllda med människor som jag inte känner. Favoritfiket är fyllt med människor som jag aldrig sett; människor som läser samma saker som jag läst, men som ändå är så långt ifrån den jag blivit. Alla är så unga och jag har blivit äldre.

Uppsala är inte längre min stad, men den kommer alltid att finnas i mitt hjärta. 

Apropå val...

En fortsättning på förmiddagens inlägg. 

"Varför ska man lämna in en uppgift till läraren?" 

För att oinlämnade uppgifter kanske sätter den ovillige inlämnaren  i oönskade situationer. Vi kan ta ett hypotetiskt exempel: 

En elev, vi kan kalla henne för Sigrid, skiter i att göra något på Svenska B och hon får IG på kursen. Detta IG innebär att Sigrid inte får något slutbetyg. Inget slutbetyg innebär att hon inte är behörig att söka till högre utbildningar. Det kanske inte Sigrid vill heller. Just nu. Sigrid skiter i att hon inte har något slutbetyg och går på bidrag/hankar sig fram på ströjobb i 15 år. Under dessa 15 år produceras två barn och allt är väl tills Sigrid inte är Norgegräsänka längre eftersom hennes karl hittat en ny kvinna i jobblandet. 

Efter 15 år är Sigrid en bitter jävel som inser att hon inte har någon större framtid om hon inte gör något åt det nu. Levebrödet som den i Norge arbetande karl'n dragit hem kommer inte längre och räkningarna hamnar på hög. Sigrid inser att något måste göras: 

"Ja, jag utbildar mig till undersköterska, jag har ju egentligen alltid gillat att jobba inom vården. Läser jag till undersköterska får jag fast jobb och mer betalt." 

Problemet är bara att om man ska bli "något", i Sigrids fall undersköterska, måste man ha ett fullständigt betyg från skolan.

"Aha, jag måste läsa in svenskan!" säger Sigrid till sig själv. Men oj... KomVux finns (kanske) inte längre. Eller så är inte Sigrid berättigad till studiemedel via CSN och utan CSN-bidrag överlever inte Sigrid och hennes barn medan hon pluggar.

"Hur gör jag nu då?" frågar sig Sigrid. 

Tja... via en massa omvägar kanske det går, men hade det helt enkelt inte varit enklare att lämna in de där jävla svenskuppgifterna?

American Beauty och livet

Igår kväll hade Lärarjäveln filmkväll med sina filmkunskapande elever. Vi såg tre filmer som belönats med en Oscar för bästa film: Million Dollar Baby, No Country For Old Men och American Beauty.

Jag hade valt filmerna med omsorg, jag har bara sett dem en gång tidigare och de har satt sina spår hos mig. Jag grät ögonen ur mig till Million Dollar Baby, jag chockades lite av No Country For Old Men och jag avskydde American Beauty, och det sistnämnda ville jag råda bot på.

Det råddes bot. Det är en fantastisk film om människor som lever olyckliga låtsasliv, men för omvärlden är de världens mest lyckade människor. Kevin Spaceys karaktär Lester Burnham inser sitt falskspel och gör något åt det. han börjar säga ifrån till sin fru, han säger upp sig från jobbet, han börjar träna och han trånar efter sin dotters bästa kompis. Det sistnämnda är inget att sträva efter och det inser han också i slutet. När han har insett detta inser han också att han för första gången på 20 år är lycklig.

Filmen satte spår hos mina elever också. Särskilt hos en. En pojke med en ryggsäck full med silvertejp. Han skriver i sin blogg att han provat att leva utanför skalet, utanför ramarna, och varit lycklig av det. Lycklig över att skita i folks åsikter och köra sitt eget race. Det gick bra ett tag, tills en faders oro och krav tog överhanden. Så är det nog för alla. Även för Lärarjäveln.


Hur mycket du än försöker att leva efter egna lyckoregler så kommer du i hela ditt liv kommer du att stöta på människor som ska bestämma över dig: en lärare, en fru, en make, en chef, gubben bakom dig i kön på ICA, tanten som kör 40 på 90-väg... Det är oundvikligt men det betyder inte att man måste foga sig helt efter systemet. 


Att som elev åberopa sin "egen vilja" och t ex inte lämna in en uppgift till en lärare är dumt. Det är bättre att genom att uttrycka den egna viljan I uppgiften än att inte lämna in den. Att inte lämna in renderar ett IG, att lämna in uppgiften fylld av egen vilja kanske också ger ett IG men då har du i alla fall visat din egen vilja på ett konstruktivt sätt.

Föräldrar kommer att oroa sig för en hur gammal man än är och det är bara att gilla läget så länge man är under 18 eller så länge man bor hemma. När man flyttat hemifrån och är myndig kan man leva loppan om man vill, men antagligen sitter föräldrarnas oro i ryggmärgen och det styr allt man tar sig för i livet. Men man har alltid en egen vilja och man KAN använda den, men använd den med försiktighet. Allt man gör i livet kommer tillbaka och biter en i arschlet när man minst anar det.

Jag tjatar ofta om VAL och jag kommer alltid tillbaka till dem. Ibland kanske man vill be chefen hoppa och fara, men det finns alltid en spärr som hindrar en från att göra det. Kanske är det de ramar man uppfostrats med eller så är det den egna insikten, den egna viljan, som talar till en: 

"Nu lugnar du ner dig... Vad tjänar du på att be honom/henne att dra åt helvete? Ja, okej... Det känns bättre för stunden, men sedan då? Du vill väl ha jobbet kvar? Just det, du trivs ju faktiskt. Rätt bra betalt är det också. Så... säg istället vad det är du tycker är fel på ett konstruktivt sätt och du kanske får som du vill! Och om du inte får som du vill så har du i alla fall sått ett frö. Bollen ligger hos chefen nu, det är upp till chefen att göra nästa val. Inte du."

Har man kommit så långt i livet att man har skaffat familj har man gjort valet att dela sitt liv med någon och dela ansvaret för allt med denna människa. Det innebär att man ger upp en del, eller egentligen ganska mycket, av sitt "eget race". Då gäller det att hitta vägar till det egna racet. Förhoppningsvis har man valt partner med urskiljning och det egna racet kanske blir till "vårt egna race". Då kan man skatta sig lycklig. Skattar man sig inte lycklig blir man bitter. Bittra människor är inte lyckliga och det är då man kan behöva göra som Kevin Spacey i American Beauty. Det är då man ska visa långfingret och visa vem man är bakom den bittra masken. Det är då man kanske måste förverkliga sig själv på ett eller annat sätt. 

Kanske detta självförverkligande innebär en skilsmässa, kanske hittar man tillbaka till varandra. Det kan ingen veta, men det man kan vara säker på är att de val man gjort tidigare i livet kommer att vara avgörande för utgången.

Så, ett råd till den förvirrade ungdomen: Förverkliga dig själv innan du ens tänker på att bilda familj. Se världen med dina egna ögon innan du lånar någon annans uppfattning om den. Ägna denna del av livet till att sudda bort förutfattade meningar, skaffa en egen uppfattning och fördjupa dig i allt som du finner intressant. Skaffa inte familj förrän du insett, på riktigt, att det är det som krävs för att du ska bli en hel människa. Fortsätt drömma, men fastna inte i drömmarna. Gör man det kommer bitterheten krypande. Bli inte viljelös, man får ställa krav. Om man ställer krav på någon måste man dock vara beredd på att det kommer ett motkrav... Tänk över valen som livet slänger åt dig. Överilade beslut har vassa tänder. 

Det kanske inte är bäst att alltid göra som man själv vill?

Stellan filosoferar

Stellan Skarsgård är en klok man.



Han har rätt. Gud är en för enkel förklaring till livets mysterier.

Liza Marklund ser ut att lida av sura uppstötningar. Undrar om hon håller med?

Kära Läsare...

Lärarjäveln är lite besviken på sina läsare... Inte så  mycket, men ändå lite.

45 personer var in på bloggen igår, men ingen var intresserad av en guldstjärna i det senaste inlägget. Var det verkligen så svårt att gissa från vilken film citatet kom ifrån? Eller är det månne så att Lärarjävelns läsare gör som de blir tillsagda och inte googlar? I så fall är det okej. Men nu släpper jag antigooglingsregeln (se där, nu uppfann jag ett nytt ord också!).

Guldstjärna, anyone?

Happy Day

Det känns som att det bara är skit som ventileras på den här bloggen och "well that's something we shall have to remedy, isn't it?" (Guldstjärna till den läsare som - utan att googla eller gå in på www.imdb.com - vet vilken film den repliken kommer ifrån.)

Idag är det Tränarens födelsedag och han uppvaktades med frukost på säng, tvåstämmig skönsång och ett tungt paket. I paketet fanns en väldig massa Nöt-Créme...

Monstret och jag gjorde tårta till den jubilerande fadern och den blev väldigt god. Och det var nog tur att jag köpte färdig botten...

Sen skulle det lagas mat. Resterna från igår avgjorde lunchvalet: Lärarjävelns tacopaj. Samtidigt som alla kökssysslor gjordes lyssnade undertecknad på Bon Jovi. Dansade, skrålade, diskade, hade luftgitarrduell med Monstret, sjöng, städade badrummet, skrålade lite till...

Bon Jovi har präglat dagen och då kan det inte annat än vara en bra dag. A happy day.

Vid middagen började Tränaren och jag prata om musik och det ledde till att jag nu sitter och lyssnar på W.A.S.P. Inte heller fel, men dagen kommer nog att avslutas med den här:



Men först ska det ses på första avsnittet av The Walking Dead. Zombies eller inte, men Frank Darabont gör sällan misstag. På TV11 om ett par minuter. 22:30 alltså.

Filmtips

I fredags sågs The Jane Austen Book Club och jag var som vanligt skeptisk eftersom den klassas som "romantiskt drama". Men, som vanligt, var jag tvungen att erkänna att jag hade fel i mina förutfattade meningar. Den fick mig att vilja läsa Jane Austens böcker och det har inte hänt sedan Per Hellström slet Northanger Abbey i bitar under mina litteraturvetenskapsstudier. En riktig feelgood-film med lysande skådespelare. Jag blev nog till och med lite kär i Maria Bello...

Igår kväll sågs 500 Days of Summer. Återigen slog skepsisen till eftersom denna film inte bara är ett romantiskt drama utan även lite komisk. Sedan läste jag baksidestexten och insåg att filmen liknades vid High Fidelity och då förvisade jag min skepsis till den 25-gradiga kylan på balkongen.

Och likheter fanns det i mängder... Helt underbar film med en berättarröst som förtydligar saker och ting när det passar sig. Som i början när rösten med krass stämma skickar ut upplysningen att...

This is a story of boy meets girl. The boy, Tom Hansen of Margate, New Jersey, grew up believing that he'd never truly be happy until the day he met the one. This belief stemmed from early exposure to sad British pop music and a total mis-reading of the movie 'The Graduate'. The girl, Summer Finn of Shinnecock, Michigan, did not share this belief. Since the disintegration of her parent's marriage she'd only love two things. The first was her long dark hair. The second was how easily she could cut it off and not feel a thing. Tom meets Summer on January 8th. He knows almost immediately she is who he has been searching for. This is a story of boy meets girl, but you should know upfront, this is not a love story. 

 ...och filmkunskapare inser då att pojken inte får flickan i slutet... Oväntade twistar, snygga bilder och bra bildkomposition, underbara kontraster. Skön humor som inte blir pinsam,  bra skådespelare... Ännu en må-bra-film, även om den inte slutar "lyckligt".

Som grädde på moset är soundtracket underbart skönt. (Här kan man köpa det och här kan man lyssna på det.) Jag har tidigare förbannat det faktum att jag aldrig lärt mig franska och nu gör jag det igen. Men det är tur att (Och nu eventuellt lärarjävelsbloggläsande elever: SLUTA LÄS! Hoppa direkt till youtube-klippet!) Google Translate finns...

"Alla" kommenterar Melodifestivalen

En snabbtitt på blogguppdateringarna ger vid handen att en stor del av min bloggbekantskap kommenterat kvällens deltävling av Melodifestivalen och då känner jag mig också manad att göra detsamma (29 ord i en och samma mening - oh my, I'm hot tonight.).

Lärarjäveln har haft ett annorlunda sätt att "se" årets deltävlingar. Nr 1 sågs med semiuppmärksamhet från fåtöljen jag sitter i medan jag har datorn i knät. Varken hörde eller såg något som fick mig att rösta.

Nr 2 sågs... Inte alls. Jag såg The Road istället.

Nr 3, alltså kvällens spektakel, sågs knappt heller. Jag satt i Monstrets rum och byggde lego istället och lyssnade på bidragen. Jag tittade fram när Tränaren kommenterade flickornas klädval och ni måste ju hålla med om att de flesta inte klär i kjolar/byxor/shorts med enormt hög midja. Varenda en såg gravid ut. Förutom Shirley som faktiskt såg fit ut.

Nu är det ju inte kläderna som ska bedömas utan låtarna och återigen hörde jag inget tävlande bidrag som skulle ha fått mig att slänga 3:60 i sjön eller 9:90 till en god sak. Jag är besviken på Sebaaaaastiaaan. Tränaren säger så och härmar mig. Sebaaaaastiaaaaaan var nämligen min favorit i Idol. Låten var inte bra och han såg ut som en conehead. Saades låt lät som Kall som is som syskonen Glenmark (och Herreys) gjorde på det glada åttitalet.

Och för att fortsätta med Saade... Han har gjort stora rubriker i och med sin "vågade scenshow" som innebär en massa glassplitter. Saades kommentar var att det bara var för honom  "att hålla upp armarna, blunda och hålla munnen stängd så [han] inte får glas i ögon och mun". Problemet var att när glaset sprängdes så höll han mun så pass att han slutade sjunga rent... Hela grejen kändes ganska onödig.

Observanta läsare inser att "hmmm, sa hon inte att hon satt och byggde lego under tävlingen?" och jo, det gjorde jag. Men Saades bidrag såg jag. För att det varit sådant fuzz och för att jag var tvungen att leta upp låten som jag tidigare nämnt.

Kvällens deltävling väcker frågor:

1. Vilket sminkmärke sponsrar "författaren" Sara Varga med all förlängande mascara? Och två följdfrågor: Missbrukar hon den här mojängen som böjer ögonfransarna? Om inte, är botox svaret på hennes vitt uppspärrade ögon och stela ansikte?

2. Vad gjorde Lumholdt där?

3. Vem i hela helvete är Simon Forsberg?

Kall som is. Mello har aldrig varit mer ointressant.

Statusprylar och den egna förträffligheten

Sitter och försöker vakna. 29 grader kallt ute och jag har lovat Monstret en tur till mormor och morfar. I mitt tillvaknande ingår en genomläsning av Aftonbladets nätupplaga.

Jag brukar ganska sällan gå in på "damsidan" i denna tidning men som av en händelse skedde detta idag. Där hittade jag "Barnen är den nya skrytfaktorn". Där skrivs det om att blogg-generationen använder sina barn för att visa hur "lyckade" de är. Barnen är den nya statusprylen.

Först började jag skämmas för jag är ju en av dem. Eller? Sedan tänkte jag efter. Och nej, jag är inte en av dem. För det första tillhör jag inte den blogg-generation som åsyftas. Jag är ingen kändis/modebloggare som får betalt för att blogga. Jag började blogga efter att jag fick barn. Mitt liv var rätt oproblematiskt och faktiskt ganska ointressant innan jag fick barn. När Monstret kom började livet. Ja, jag vet. Om Anrell skulle läsa detta skulle jag hamna på Floskeltoppen.

För det andra används inte Monstret som en skrytfaktor för att visa min egen förträfflighet. Snarare tvärt om. Genom att beskriva mina dagar med vårt barn visas hellre mina misslyckanden och tillkortakommanden. Dessutom hatar jag detta evinnerliga tävlande mellan föräldrar. Detta tävlande fick mig att må uselt under föräldraträffarna på BVC. Det fick mig att må uselt medan jag var mammaledigt och det får mig fortfarande att må dåligt för jag trillar alltid dit när tillfälle ges.

Som en dag förra veckan. Äter lunch i personalmatsalen och en av de nyaste kollegorna berättar att hon ammar sitt jollrande barn fortfarande. Jag vet inte vad "fortfarande" betyder men det ger mig dåligt samvete eftersom jag själv slutade amma när Monstret var 8 månader och väldigt hungrig. Det är då jag kontrar med Monstrets tidiga tal. Att hon minsann är enormt verbal och sa sina första riktiga ord när hon var sju månader. Jag ser kollegans blick och jag ångrar mitt uttalande. Frågar därför om kollegans barn börjat gå. Och ja, det hade hon. Tidigare än Monstret dessutom.

Slutställningen är oavgjord och vi är nog båda ganska lättade.

Detta evinnerliga tävlande och den publika showoffen av allt från den senaste barnvagnsmodellen till jämförelsen av barnens utvecklingskurvor är inte bra. Jag minns när jag hittade mitt eget BVC-kort och hur jag jämförde min egen växtkurva med Monstrets och hur jag konstaterade att det var något fel på henne för att hon inte växte nog snabbt. Vad jag inte tänkte på var den genpool mina långa föräldrar fixat till och den häxbrygd som skapat Monstret. Liiite olika förutsättningar...

Tävlandet och jämförelsen skapar stressade föräldrar som pressar sina barn. Barnen blir stressade och... Ja, inte bra. Forum som Familjeliv.se kan väl vara bra, men de bidrar till panik och stress också. Jag tvingade mig själv att sluta vara inne på Familjeliv för jag insåg hur stressad jag blev av det. Jag önskar fler kunde fatta det. Våra barn behöver inte stressade och prestationsinriktade föräldrar, de behöver föräldrar som tar dagen som den kommer. Jag och Tränaren har till exempel helt slutat tjata på det annars blöjfria Monstret om att man "faktiskt kan bajsa på toaletten". En dag kommer hon att sluta bajsa i blöja. När hon själv bestämt sig för det.

Och nu är jag definitivt vaken och Monstret vill bygga lego innan vi ska till mormor och morfar. Alltså inte duplo. Riktigt lego.

Monstret är sååå duktigt...

Rrrrraawrrr.

Han har aldrig varit snyggare.

Här är en sunkigare version eftersom Bon Jovi-kanalen på Youtube inte har lagt upp videon där. Men han är snygg ändå... Om någon undrar varför jag (och Kix) älskar Jon, här är fanimig svaret.

Tillbaka på jobbet

Antingen måste jag skaffa mig ett vanligt 7-16-jobb eller så måste jag gå i terapi. Terapi är kanske det bästa alternativet eftersom jag nog skulle dö av uttråkning vid ett löpande band. Inte för att det på något sätt är ett dåligt jobb, men för att jag nog skulle bli galen av det.

Varför terapi, då? Jo, jag har vabbat i två dagar. Hade jag haft ett 7-16-jobb hade allt varit väl, men som lärarjävel förväntas man jobba ändå fastän man är hemma och vårdar sjukt barn. Jag måste ändå planera lektioner eftersom ingen vikarie sätts in i mitt ställe och eleverna måste ha sysselsättning. Jag måste utföra mitt jobb trots att jag inte är på plats. Platsen för arbetet är det enda som skiljer alltså.

Arbetet började redan kvällen före, alltså i måndags, med att sms:a elever, meddela på Facebook samt lägga ut uppgifter på Fronter. Sedan väntade ett par timmar med besvarande av sms... Så kommer själva arbetsdagen. Ambitiösa ungar jobbar fastän lärarjäveln inte är på plats. De frågar saker via sms eller på Facebook-chatten. Och jag svarar. Egentligen skulle jag låta bli eftersom jag inte har betalt för att göra det. Men ni som känner lärarjäveln vet att hon inte funkar så...

Dagarna är alltså fyllda av stress på flera sätt. Stress över jobbet, över att inte vara på plats. Stress över att inte vara en nog bra mamma. Monstrets kommentar säger allt: "Jag vill att pappa ska vara hemma med mig!" Då blev jag ledsen, och arg på mig själv för att jag är arg och skäller för minsta lilla.

Jag funkar bäst när jag varit på jobbet och gjort det som förväntas av mig och lite till. Sådana dagar orkar jag leka och vara en bra mamma. Det är tragiskt, för en sådan dag innebär ungefär tre timmar tillsammans med Monstret. Ska jag inte klara mer? 

Fast, nu anar jag varför jag varit extremgrinig de senaste dagarna...

Fattig bonddräng

Monstret och Lärarjäveln sitter och sjunger. Eller försöker sjunga. Den senaste sången var Fattig bonddräng från Emil i Lönneberga.

Jag blir alltid tårögd när jag sjunger den sången. Den påminner om min älskade morfar. Han som knegade, stretade och jobbade för andra men aldrig åt sig själv. Han som var ämnad till något stort, men som knegade på för livets nödtorft för att det var så det skulle vara. Han som hade världens snällaste ögon och som alltid blev så lycklig över en kram eller en "nuss". Han som långt upp i åren tog sig en tur med bilen för att få vara ifred en stund. Han som var så lycklig när Saga kom till jorden - att han fick se sitt barnbarnsbarn.

Min moffa. Han som vägrade dö förrän jag kommit till sjukstugan. Mamma och en av mina morbröder hade vakat i över en vecka, men han gick inte förrän jag, mot mammas inrådan, kommit dit mitt i natten och hällande regn.

Han var så liten där han låg, min moffa. En skugga av sitt stabila yngre jag. Ett plågat ansikte som vändes mot mitt när jag "nussade" honom och viskade "gå nu, moffa."

"Ja", sa han. Och gick.

Alla hjärtans dag

Seriöst. Jag firar inte Alla hjärtans dag. Av samma anledning som jag avstår Halloween. Det är kommersiellt amerikanskt jidder.

Ändå blev jag ofantligt glad när jag fick två rosor idag när Studentkommittén hade utdelning av de av elever (och personal?) beställda blommorna. En var från min Alfahona och jag blev verkligen glad för den och det hon skrivit på kortet.

Den andra var från en anonym givare, med kortkommentaren "Du är så jävla bäst!"

Nej, det är jag inte. Men jag blir enormt glad över att "någon" tycker det. Och denna "någon" irriterar mig som fan just nu eftersom jag försöker räkna ut vem den är ifrån OCH JAG HAR INTE EN ANING!

Något mentorsbarn? Skulle vara troligt. Tränaren? Nej, han har inte varit på skolan medan Studentkommittén tagit upp beställningar. Vaktmästarna, för att jag försett dem med fikabröd hela läsåret? Nej, antagligen inte. Det är bäst att "någon" erkänner snart innan jag måste dra igång en inkvisitionsliknande utredning.

Men TACK, både till Alfahonan och Anonym!

&#%&&(?§}{$£@

Ursäkta utbrottet i rubriken, men jag är arg. Arg på en jävla skithosta som ockuperar mitt enda barn. Ungstackaren somnar. Hostar. Vaknar och gråter. Hostar ännu mer för att ännu mer slem lösgjorts av gråten. Tröstas. Somnar om. Hostar. Vaknar och gråter... Get the picture?

Nä, nu får det vara slut på förkylningar. Eller, snälla förkylningsutdelare, ge mig den nästa gång och låt mitt barn och min man vara ifred? Deal?

And there she goes again...

Söndagssysselsättning

Monstret och jag har bakat. Det gick som det brukar när jag ska göra muffins...

De är fula som stryk men farligt goda.

Klump i halsen och dåligt världssamvete

Satt och bläddrade runt på Aftonbladet nyss och hittade en, rätt dålig och intetsägande, artikel. Den tar upp miljöstrategen Tim Jacksons idéer om att en ny sorts socialism är jordens enda räddning. Kan ju låta domedagsmässigt, men det är nog tyvärr sant.

Jackson har skrivit en bok Välfärd utan tillväxt och i den presenterar han sin idé om hur världen ska räddas. I beskrivningstexten på Adlibris sägs det att om...

...vi inte kraftigt minskar konsumtionens miljöpåverkan så måste vi hitta en väg till välfärd som inte är beroende av kontinuerlig tillväxt. En väg som kanske rentav kan leda till kreativitet och ett varaktigt välmående bortom marknadens direktiv.
    I Välfärd utan tillväxt förmedlar Tim Jackson en trovärdig vision av hur det mänskliga samhället kan blomstra utan att vi behöver överskrida vår planets ekologiska gränser. Att infria denna vision är utan tvivel vår tids viktigaste uppgift.

Jag är sugen på att läsa boken, men en medarbetare på Expressen varnar för det akademiska språket... Jag vet inte om det säger mer om Expressenmedarbetaren eller Tim Jackson... Jag ska tänka på saken.

Jackson debatterar själv på Expressens debattsida:

Välstånd för ett fåtal till priset av ekologisk ödeläggelse och ihållande social orättvisa är inte en grundval för ett civiliserat samhälle. Den ekonomiska återhämtningen är viktig. Att försvara folks jobb - och skapa nya - är absolut nödvändigt. Men vi behöver också skyndsamt en förnyad känsla för gemensamt välstånd.För när allt kommer till kritan är välstånd något som måste gå före materiella hänsyn. Välståndet ligger i vår livskvalitet och våra familjers hälsa och lycka. Det består av vår förmåga att blomstra som människor - inom en ändlig planets ekologiska gränser. Utmaningen för vårt samhälle är att skapa de betingelser som gör detta möjligt. Det är vår tids viktigaste uppgift.

Det hade varit intressant att höra hur vi ska gå tillväga för att lösa "vår tids viktigaste uppgift". Jag fattar att tillväxten inte kan öka mer utan att vi nallar mer på de ändliga resurser som jorden har att erbjuda. Vi i I-länderna kan inte fortsätta konsumera som vi gör men vi kan ju heller inte sluta? Om vi slutar drabbas massor med människor på olika sätt, de förlorar sina jobb och därmed sin chans till överlevnad. Men om vi inte slutar att konsumera som vi gör har vi snart inga resurser kvar till någon. Ska man på moderatvis hävda att själv är bäste dräng och bara köra på eller ska vi börja tänka på grannen? Moment 22, liksom.

Jag har inte läst Jacksons bok, så jag har inget svar men jag, som lekman, lärarjävel och medmänniska, är helt på det klara med att vi inte kan fortsätta som vi gör nu och jag inser att mitt lyxproblem (att jag inte kan bestämma mig för om jag är i större behov av en ny dator än en ny smartphone) är något jag måste glömma fort som attan om jag vill vara en del av det nya "kollektivet" som ska rädda världen från en framtid som den i The Road.

I min ensamhet i går kväll såg jag den. The Road. En dystopisk historia om en man och hans son och deras kamp för överlevnad i en klimatkollapsad värld som dör mer och mer. Deras kärlek till varandra ställs mot en skrämmande framtid utan hopp. En framtid som människan skapat åt sig själv.

För att citera Moviezines recensent så är filmens berättande "finstämt, välspelat och grymt jävla obehagligt." Jag är, med tårarna rinnande och klumpen i halsen, böjd att hålla med. Viggo Mortensens skådespeleri är lysande och fotot är fantastiskt; med små medel berättas tunga historier som borde få en toppkonsument att sätta chai-latten i vrångstrupen. 


Se The Road och läs Jacksons debattinlägg. Välj väg.

En trogen läsare

Idag har Lärarjäveln träffat en av sina trogna läsare. Hon är så trogen att hon skapat en app-genväg till bloggen på sin iPhone. Lärarjäveln känner sig stolt. Väldigt stolt.

Denna trogna läsare är en kvinna i M90 och det imponerar väldigt på en lärarjävel som kom på alldeles för sent att hon ville göra lumpen. Dessutom är M90:n stationerad i ett värstingförband, i det förband som ska försvara oss när ryssen kommer. Det imponerar ännu mer. Förbandet i sin tur är stationerat långt uppe i norr och till Lärarjävelns stora glädje trivs M90-flickan bra däruppe. Det är ett gott tecken!

Det närmar sig muck för fröken M90 och hon undrade idag vad hon ska göra med sitt liv. Jag rådde henne att fortsätta inom det militära, för en sådan bakgrund slår högt i många branscher. Det är en gedigen ledarskapsutbildning. M90 kontrade med att man borde ha lite högre grad kanske och att sådan är lättast uppnådd genom utlandstjänst. "Åk", sa jag. Är det någon som klarar det så är det fröken M90.

Hon är en born leader. Hon är glad. Hon möter det mesta med ett gapskratt. Svårigheter ältas inte; hon bryter ihop, ilsknar till, reser sig och går vidare med lite mer visdom i ryggsäcken.

Hennes mentalitet borde säljas på burk.

En vill-se-lista

Sex filmer jag längtar efter att se:

X-men First Class 
Ja, jag vet att det är fånigt, men jag är barnsligt förtjust i X-men. Enda nersidan med den här filmen är att Wolverine inte är med. Hade han varit med hade det å andra sidan varit väldigt konstigt, så... Jag vill se den när den kommer i juni.

Black Swan
Oscarsnominerad film om talang och besatthet. En film om vänskap som förtär. En film om mystik...

The King's Speech
Oscarsnominerad. Colin Firth. Brittisk. Kan inte vara fel.

Biutiful
Oscarsnominerad. Javier Bardem som en halvsjuk magiker på ruinens brant i Barcelona. Snygg filmning... Kan heller inte vara fel.

Four Lions
En grupp brittiska muslimer bestämmer sig för att bli självmordsbombare. Tyvärr, för sin egen del, är de rätt klantiga... Observanta läsare inser snart att Lärarjäveln just listat en komedi på sin "vill-se-lista" och det hör till ovanligheterna. Men det här är ingen dussinkomedi. Den här driver med religion, och det älskar undertecknad som bekant.

127 Hours
Ännu en Oscarsnominerad film. Denna gång en med verklighetsbakgrund. James Franco gör rollen som en "no troubles in the world"-kille som pysslar med klättring och som plötsligt finner sig fastklämd under ett stenblock i en trång ravin. Ska han klara sig? [spoiler]

Gräsänka på spåret

Monstret är nattat och det snöar inte. Miss Li är På spåret och hon bär hatt. Det får mig inte att gilla henne mer än jag gjort tidigare. Jag har gett upp om att förstå svensk musik.

Dagens frågor
1. Hur kommer det sig att folk glömmer hur man gör när man kör bil så fort det snöat minsta lilla?
Svar: Definiera minsta lilla. Idag har det definitivt kommit mer än "minsta lilla".

2. Varför börjar jag bli förkyld nu?
Svar: Lagen om alltings jävlighet, antagligen.

3. Varför har Fredrik Lindström alltid en slipover (eller pullover, svårt att se) på sig under kavajen?
Svar: Han kanske fryser, pucko. Eller så vill han se lärd ut. Men det vet vi redan. Skippa slip-/pullovern.

4. Undrar om jag får sova längre än till kl 7 i morgon bitti?
Svar: Antagligen inte, men man får ju hoppas.

5. Undrar om ungarna blir glada över att läsa en massa Poe?
Svar: Det bryr jag mig inte om. I don't care.

6. Vilken film ska jag använda under avsnittet om Upplysningen? Ska jag ta The Road?
Svar: Ta och bestäm dig nu, kvinna. Och ja, ta The Road, men då måste du se den först.

7. Ska jag se The Road ikväll, eller ska jag spela Oxie?
Svar: Du borde se filmen, men du kommer att sitta och spela frågesport hela natten. For sure.

8. Har jag udden kvar?
Svar: Du borde vässa pennan, lärarjävel.

9. Undrar om Tränaren matade fiskarna innan han for?
Svar: Antagligen inte eftersom de stirrar på dig nu. Mata dem.

10. Är det lavinfara i Åre?
Svar: Gå in på klart.se och kolla istället för att undra. Är du helt handlingsförlamad, människa?

Music&Lyrics

Music and Lyrics är en film med Hugh Grant och Drew Barrymore i huvudrollerna. Idag har dock rollerna varit annorlunda castade. 

Idag har Lärarjäveln och the wonderful Nat (aka Alfahonan) stått i limeljuset. Idag har jag hört min text sjungas fram till Nats bitterljuvt arrangerade toner, och det var surreal, but nice. Det var mer än nice. Det var helt fantastiskt. 

Det var en egotripp utan like.

Underbar dag!

Idag har Lärarjäveln inte varit på skolan. Idag har hon istället varit "ute i verksamheten - ute i verkligheten". Jag och vapendragerskan följde med de stora barnen ut i backen...

Ungarna skulle få lära sig laga enkel mat utomhus och då behövdes det ju försökskaniner. Tyckte vi i alla fall. Maten var god, solen sken och jag åkte slalom för första gången sedan 1997. Jag kommer inte att kunna gå i morgon.

Men kul var det. Tack Tränaren, Senil, Dampe, D och alla stora barn för den bästa arbetsdagen på hela vintern!

Fisk och tacokrydda

Jag har tidigare berättat att jag blivit en Buzzador och i fredags fick jag mitt första kampanjpaket.

Produkten jag skulle testa var en ny tacokrydda från Santa Maria, en fisk-tacokrydda. Folk som känner Lärarjäveln vet att fisk inte ligger på topp fem-listan över favoritmaträtter, men det är klart att man måste testa!

Idag var så dagen när det skulle ätas fisk. Problemet var att skal, tortillas och grönsaker saknades så det fick bli fiskkryddeinklappad torskfilé i ugn, mandelpotatis och kall yoghurtsås istället.

Tränaren kom hem och frågade var jag hade fått kryddan ifrån och jag berättade om Buzzador. "Buzzador?!" blev svaret följt av ett gapskratt. Under hela middagen retades han och jag blev lite putt... Fånigt, jag vet...

Men hur smakade det då? Helt okej faktiskt. Alla tre familjemedlemmar, ja till och med Monstret, tömde sina tallrikar. Det var tur att jag fick ta del av den här kampanjen för annars hade jag aldrig köpt kryddan. Fisk och tacos stämmer inte riktigt i min värld. Men nästa gång vi ska äta tacos kommer jag att testa med lax istället för köttfärs, jag lovar.

Kommer jag att köpa kryddan i framtiden? Jag vet inte. Kanske om jag blir ett större fan av fisk.

Bannor

30+ har hittat en artikel i Östersundsposten där Fältarbetsgruppen i Östersunds kommun i ett mejl till Radio Jämtland ondgör sig över deras musikval och har därför bestämt sig för att försöka stoppa "knarkmusiken" som spelas där.

Det är Thomas Spångberg på Fältarbetsgruppen som ligger bakom det kritiska mejlet till Radio Jämtland.

– Det är säkert så att många kommer att tycka att vi är löjliga och överdrivet vuxenviktiga. Men våra ungdomar är väldigt påverkade när det gäller musik, filmer och symboler. Det är ju ingen som börjar ta droger för en enda text. Men det handlar om många bäckar små och vi kände att vi ville reagera mot den här musiken, säger Thomas Spångberg på Fältarbetsgruppen.

Låten som väckt sådan oro hos Fältarbetsgruppen är Nickelbacks This Afternoon.  Spånberg fortsätter med att säga att det är "bara att lyssna på låten för att förstå att den är väldigt drogliberal. 'Vi odlar på vår bakgård och röker så mycket vi vill'."

Är vi tillbaka i 70-80-talet igen, när artister som Ozzy och Alice Cooper drogs inför rätta för att de uppmanat ungdomar att droga eller begå självmord; och när uttrycket "videovåld" myntades?

Jösses säger jag bara. Om nu Fältarbetarna menar allvar så skulle inget annat än dragspelsmusik få spelas på radion och knappt det förresten. Även Horgalåten skulle i så fall bannlysas eftersom den handlar om ungdomar som dansar sig till döds efter att ha snärjts av Hin...

Ett tips till Fältarbetsgruppen, medan de ändå är på gång, är att ge sig på ett och annat tv-program också? Weeds borde ju bannlysas å det snaraste, så också allt med Filip & Fredrik eftersom de knarkat i TV.

Jag är definitivt inte drogliberal, jag dricker ju för fan knappt, men det här har gått överstyr. Om vi människor vore så lättpåverkade skulle varenda kotte (själv)mörda, våldta och droga. Alla, ända från A Whiter Shade of Pale-mormor till South Central-wannaben i årskurs nio; från Beatles-fans till Bon Jovi-fans. Ja, Bon Jovi-fans... Bon Jovi sjunger också om droger, bland annat en kokainbaserad dito: Novocaine. Dessutom pryds skivan, där låten förekommer, med en smiley, och det vet vi ju alla vad det betyder? Mhm; knark. Och därför platsar även mina husgudar på listan som Fältarbetarna kan ta sig en titt på utifall de vill banna mer musik.

Apropå Skrotex

Jag skickade aldrig iväg mitt mejl igår. Idag fanns detta i inkorgen:

Undrar hur mycket rabatt jag får om jag verkligen skickar mitt mejl?

Post Mello

Lärarjäveln har gjort något nytt i livet. Förra året var jag lite inblandad i estet-treornas avgångsshow (med värdegrundsfrågor i botten). I år är jag väldigt inblandad. Ungarna har bestämt outlinen av storyn och jag, håll i er nu, har skrivit manus.

Jag fattar det inte riktigt själv, men jag har tydligen lyckats göra det. Och inte nog med det. Jag har skrivit en sångtext också som the lovely Nat har tonsatt. Jag har inte hört den än men jag hoppas få göra det kommande vecka.

Jag har inte riktigt begripit det. Jag - textförfattare? Neeh... Men känslan är hur stor som helst. Jag, en omusikalisk Lärarjävel, har adopterats av Rockgymnasiet och de låter mig göra sådana saker... Nä, jag fattar det inte.

Coolt, sa Bill.

Skrotex?

6:55 slog Monstret upp sina djupblåa och förklarade att nu var hon minsann trött på att sova. Det innebar att jag också förutsattes vara trött på att sova. Not. Men vad gör man? Man säger åt ungen att vara tyst och slå på en film så att man får sova vidare? Det hade varit skönt men man går ju såklart upp.

Denna gång somnade jag inte om i soffan och det känns i skrivandets stund. Lärarjäveln har varit allt annat än lärarjävlig idag. Hon har varit städerske- och sömmerskejävel istället. De där gardinerna jag till slut hämtade sitter nu uppe, but ye be warned...

Jag kommer ALDRIG mer att köpa ett tygstycke från Jotex. De borde borde byta namn till Skrotex. Jag borde ha lärt mig av tidigare misstag, men det hade jag tydligen inte. De fem senaste gångerna färdiga gardiner har inhandlats från ovanstående soptipp har jag varit tvungen att sy om dem så att de åtminstone verkar hänga rakt. Så även denna gång.

Jag ska fundera en stund innan jag skickar nedanstående till Jotex.

Kära Jotex,
Byt leverantör eller ge barnarbetarna bättre lön, för som det är nu är det något väldigt fel i produktionen. 
Eller är det månne så att mina gardinstänger sitter antingen för rakt eller för snett? Varför kan aldrig ett par gardiner från Jotex bara hänga fint?


Jag säger härmed upp mig som kund hos er och ni behöver inte skicka någon mer katalog till mig. Jag undanber mig även allehanda reklamutskick med rabatterbjudanden som ska locka mig att handla undermåliga produkter till "sänkt" pris.

En Dagens, tack!

DAGENS VILL HA: Sommarlov? Eller den där SAMCRO-tröjan...
DAGENS KLÄDSEL: Blandad kompott.
DAGENS SMINK: Samma som alltid. Tråkbrunt.
DAGENS FRISYR: Inte som den borde. Noll fräs.
DAGENS HÄNDELSE: Stunden av projektarbeteshandledning jag hade nyss.
DAGENS LÅT: Danko Jones - Had Enough

DAGENS PLANER: Jobba. Skriva en scen. 
DAGENS SAKNAD: Jax, Gemma och de andra.
DAGENS DUMMASTE:  Har inte hänt än.
DAGENS SJUKA: Virus härjar på dagis.
DAGENS DROG: Snus, som varje dag.
DAGENS KRAM: Monstrets gråtkram på dagis när jag lämnade henne.
DAGENS PUSS: Tränarens.
DAGENS KÖP: Plånboken tillåter inga köp. Men jag kanske måste beställa den där SAMCRO-tröjan ändå...
DAGENS GODIS: Möjligtvis en ruta (men inte mer) av en Marabou Premium Cocoa & Pistachio.
DAGENS HUMÖR: Kan liknas vid spänningskurvan i en vanlig Hollywood-film...

Konsten att argumentera mot sitt förnuft, del 2

Igår skrev jag ett inlägg om att man inte kan argumentera mot sitt förnuft. Jag hade fel.

Tack Kix, för kvällens skratt. Jag skrattar inte åt dig, jag skrattar med dig!

Inspector Gadget

Det är inte utan att Lärarjäveln känner sig lite duktig så här på kvällskvisten. Den observante läsaren har redan upptäckt förändringen...

Jag har lyckats lägga till en "Gilla-knapp" i slutet av varje inlägg. Alldeles själv, dessutom. Jag fick moraliskt stöd av Alfahonan tidigare idag när hon försökte ta sig an blogspots html-kodning som hon ansåg vara krångligare än den hon var van. Vi la ner projektet då, men senare under dagen kunde inte Inspector Gadget (aka Lärarjäveln) låta bli att googla efter kodtrådar och jag lyckades lägga in dem där de skulle och vips kan man nu gilla mina inlägg och det ska sedan visas på Fejjan.

Även en svensklärarjävel kan hitta bland html-taggar.

(Sätt igång nu då... Se till att bli den första som gillar! Det finns 270 inlägg att tävla om...)

Konsten att argumentera mot sitt förnuft

Som konstant arbetande småbarnsförälder med en elräkning vars betalningssumma skulle kunna försörja fjorton samhällen på Samoa i två år, drabbas man ibland av panik.

Panik över att inte räcka till på jobbet - för att man måste hämta på dagis. Panik över att inte räcka till hemma - för att man måste jobba. Panik över att sällan ha mycket pengar över efter den 27:e att göra något "kul" för. Panikpanikpanik.

Det är sådana gånger man behöver vänner som Kix. Att läsa hennes senaste inlägg är balsam för själen. Samtalet mellan henne och hennes förnuft skulle ha kunnat utspela sig i mitt huvud och det är bara att konstatera:

Det går inte att argumentera mot förnuftet.