10 december 2012

"Vi ska ha en kunskapsskola för alla, oavsett bakgrund"

Sätter i halsen när jag läser på Aftonbladets debattsida nu i kväll. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén har slagit sig ihop med ingen mindre än Fredrik Reinfeldt och tillsammans levererar de rubriken "Vi ska ha en kunskapsskola för alla, oavsett bakgrund".


De fortsätter:
En likvärdig skola med hög kvalitet ska vara inspirerande för våra barn och ungdomar. Det kan handla om legoklossar i ett klassrum, ett stormkök och ett isblock, eller en kikare en stjärnklar kväll. Vi behöver en skola fylld av lust, motivation och glädje. Att lära och att lära sig ska vara roligt. Som förälder ska du känna dig trygg med att ditt barn får det stöd som hon eller han behöver för att nå kunskapskraven, men också den extra stimulans som utmanar att nå så långt som möjligt. Då behövs ett ledarskap i skolan inriktat på kunskap. Att vara lärare är att vara ämneskunnig, kreatör, pedagog och relationsbyggare.

Märk väl att de skriver om en skola som ska vara lustfylld, inspirerande, motiverande. Eleverna ska känna glädje i att gå dit. Läraren ska vara kreativ, kunnig i sitt ämne och kunna bygga relationer.

Stoppa pressarna en stund...

Hur går det här ihop med vad Björklund sa i Debatt förra veckan? Kalla mig gärna dum, men jag anser att ovanstående är en klar motsägelse till vad Björklund kallar katederundervisning och att "ta makten över klassrummet". I min värld är det i princip omöjligt att skapa lustfyllda lektioner med läraren föreläsande bakom katedern. Inte fan får man motiverade elever genom att be dem rapa upp på förhand given kunskap. Eller? Nä, jag blir inte klok på det här.

Men allvarligt... Det känns ju nästan som att Sirén & Reinfeldt försöker tillrättavisa Björklund, eller så är det ett försök att släta över de kalkonuttalanden Majoren kom med i förra veckans debatt. Reinfeldt, vår store landsfader, kommer till undersåtarnas undsättning när skolagan kryper allt närmare och med sig har han sin riddare Sirén för att gjuta olja på vågorna som går höga och där de skeppsbrutna lärarna klamrar sig fast vid Skolverkets direktiv och inte vågar lita på sin egen förmåga att simma för egen maskin.

Nu har jag slut på metaforer.

Jag anar en konspiration och det oroar mig nästan mer än Björklunds uttalanden... Fast när jag läser den absolut sista meningen i artikeln, "I Sverige ska alla skolor vara av högsta klass för alla elever",
så inser jag plötsligt vad det hela handlar om; vad Sirén och Reinfeldt har ihop: det är återförstatligandet av skolan. Lärarförbundet är vad jag förstått helt för detta och Reinfeldt går ju i Den Ledes koppel i den här frågan. Så klart. Ja, ja...

Vad säger man om det då? Tja... Det kan väl vara bra, det låter ju väldigt fint det de säger - "en kunskapsskola för alla" och det bör ju bli en rättvisare skola (med fler styrdokument att följa)... Vis av erfarenhet väljer jag dock att sila mygg en stund.

Dessutom jag har en känsla av att jag nog kommer att bli arbetslös den dagen det beslutet blir taget. Om skolan ska förstatligas kommer antalet (gymnasie)skolor och dess utbildningsplatser att begränsas (det var ju på tal redan i slutet av sommaren). Staten kommer att styra vilka program som får finnas var och det utifrån hur stort elevunderlag man kan tänkas ha. Allt detta för att det kostar pengar att driva skolor. Skattepengar that is, och med tanke på hur lite skatt det betalas i det här landet nuförtiden så undrar jag hur det ska gå till.

Och nej, min skola kommer inte att ha existensberättigande om detta genomförs. Särskilt inte som att vi gått med i det fantastiska (oh, the irony) gymnasieförbundet Gysam där vår lilla skola förväntas sno åt sig elever från andra i förbundet ingående kommuner.

Ska vi överleva det här är det dags för ALLA program på skolan att profilera sig; göra sig så speciella och oumbärliga som det på något vis går. Man kan inte leva på skid- och snowboardåkare i all evinnerlighet. Särskilt inte om Staten (utan Kapitalet) får makten över skolvärlden.

Det finns inga ursäkter. Det är bara att sätta i gång. Eller duka under för Darwins teorier om artens överlevnad...







Mr Creedy?

Jag svimmade aldrig igår. Jag botade ilskan med att se den allra senaste avsnittet av The Big Bang Theory.

Nu är jag dock tillbaka i ilskan efter att ha frukosterat med kollegorna och diskuterat både själva debatten och mitt inlägg från gårdagen. Och nu, väl uppe i arbetsrummet, kollar jag av Facebook och Twitter och ser att jag har fått en kommentar på det senare:


Och det är fan sant. Björklund är Mr. Creedy. Creedy är en karaktär i filmen V for Vendetta som handlar om ett framtida Storbritannien med fascistiskt styre där antihjälten V, alltid iklädd Guy Fawkes-mask (ja, det är där Anonymous har fått masken ifrån), kämpar mot den totalitära staten med terroristmetoder.

Creedy är en av ledarna i det styrande så kallade Norsefire-partiet. Hans största "bedrift" är att han släppt ut ett virus bland befolkningen för att få kontroll över dem. Han är även ledaren för Norsefires hemliga polis och ska man nu dra parallellen mellan Björklund och Creedy så ser man klart och tydligt att St Mary-viruset motsvaras av alla satans reformer. The Fingermen, den hemliga polisen, är Skolverket in the flesh.

Jag borde inte hålla på med sånt här. Jag mår inte bra av det. "Hur orkar du bry dig?" frågade en kollega. Svaret är att jag inte gör det, men jag kan inte låta bli. Jag vågar inte låta blir. Jag vill inte låta bli.

Jag kan inte stillatigande sitta och bara acceptera all skit som min högste chef producerar, för tiger jag - då accepterar jag. Det är som att inte rösta när det är val - röstar man inte har man inte rätt att klaga. Så är det bara. Och därför klagar jag på det sättet jag kan - i kollegiet och i olika sociala medier. Det ger inte särskilt stor effekt, men jag har gjort vad jag har kunnat.

Att engagera sig inom politiken är inget alternativ för mig. Jag blir alldeles för arg och som ni vet blir jag ganska "okonstruktiv" när jag är arg. Det bara svartnar för ögonen och jag tappar talförmågan. Dessutom, om man ska komma någon vart inom politiken måste man först slicka en massa bakdelar och sedan sälja sin själ för att komma framåt i sin politiska karriär. Det är inte min stil. Jag vill inte vara tvungen att rösta för något jag innerst inne inte tror på bara för att få fördelar i en annan fråga lite senare. Det är så fel. Eller fel... Det är falskt - och jag är ingen falsk människa.

Även om jag ibland skulle vilja ta på mig en Guy Fawkes-mask...


"Beneath this mask there is more than flesh. Beneath this mask
there is an idea, Mr. Creedy, and ideas are bulletproof." (V, V for Vendetta, 2006)









9 december 2012

Katastrofvarning

Nu har han gjort det igen.


Björklund har i och med den väldigt ensidiga debatten tidigare i veckan återigen visat sin rätta halt.

Jag såg inte debatten, och det är jag glad för. Risken för hjärnblödning hade varit överhängande... Detta sagt i och med att en ven i pannan bultar oroväckande bara genom att ha läst bl a Micke Gunnarssons inlägg om detta..

Ursäkta för vad som nu kommer, ty jag är arg, och när jag är arg tappar jag masken och är inte längre mitt vanligtvis så konstruktiva jag:

Major Björklund kan ta sin jävla katederundervisning och stoppa upp den någonstans där solen aldrig skiner!

Alltså... (Jag försöker nu lugna ner mig så pass att jag kan fokusera och få ner min ilska på pränt) Karl-fan är ju helt inkompetent. Framtidsfrånvänd. Utvecklingsobenägen. Vem som helst i ledande position hade fått sparken för länge sedan om hen uppvisat sådana egenskaper, men icke Björklund. Han sitter där han sitter.

Han menar att mer lärarmakt, betyg lägre ner i åldrarna, mer lektionstimmar och MER katederundervisning ska leda till att fler elever går ut skolan med fullständiga betyg.

[Djupandningspaus]

Han vill att lärarna ska återta makten i klassrummet... Åh, gubbe - om du visste hur mycket makt jag har i mitt klassrum utan att ägna mig åt katederundervisning! Kanske är det just bristen på katederundervisning som ger mig den makten, vad vet jag? Jag är ju bara en sketen underbetald lärarjävel (som med största sannolikhet aldrig kommer att platsa som en sån där elitlärare som Björklund menar är en karriärsväg för lärare).

[Djupandningspaus]

Det Björklund vill är att vi ska återgå till den gamla folkskolemodellen. Magistern sitter vid katedern och mässar och delar ut frågor med uppenbara svar. Eleven som utsätts för utfrågningen ska stå upp när han svarar och ska avsluta alla meningar med "magistern". Caligula all over again.

(Ja, jag har gjort den. Stäm mig.)

Han vill skapa elever som kan rapa upp fakta som stått i någon dammig lärobok någonstans. Han vill ha elever som inte tänker själva, som inte kan dra egna slutsatser; som svarar på frågor som har ett "rätt" svar. Han vill döda kreativiteten hos eleverna - och hos lärarna.

Lärarna ska sitta bakom sina katedrar och utöva sin makt över eleverna. De ska tvingas att lära sig katekesen och någon kanon som någon "viktig" person har ställt upp back in the dark ages.

Han vill inte ha elever som kan röra sig fritt i "den globala världen" som han i debatten sa att vi tillhör. Han vill ha elever som kan de tyska prepositionerna som ett rinnande vatten men som inte kommer att kunna använda dem eftersom de inte törs för att läraren inte är med och kan bekräfta dess korrekthet. Han vill inte ha backpackers som upptäcker världen själva. Han vill ha all inclusive-turister med ett schema späckat med guidade turer till bekanta turistmål.

Gubbfan.

[Djupandningspaus]

"Kina ligger i topp" - jaha? Än sen då? I Kina börjar man i skolan vid extremt tidig ålder, man går på kvällsskola efter den ordinarie skoldagen. Man specialiserar sig vid tidig ålder - man stöps in i en fördefinierad form som någon annan bestämmer och eleverna är utbrända redan innan de gått ut gymnasiet. Är det så vi vill ha det?

Jag vill inte det. Man kan inte stoppa in alla i en form. Det går inte. Det är fysiskt omöjligt. Det är psykiskt omöjligt. Svenska barn klarar inte av det. Om det betyder att vi är av svagare virke än Kina och Sydkorea - so be it. Men man kan inte jämföra så! I Kina finns det mer än en miljard människor. I ett sådant samhälle måste man profilera sig för att ha chansen att sticka ut. I Sverige bor det 9 miljoner människor (som betalar allt mindre i skatt). You do the math.

Jag har lyssnat på debatten medan jag har skrivit och jag har bara blivit argare och argare. Mer frustrerad. Mer ledsen. Jag blir så ledsen över att han får hållas och att Rossana Dinamarca (V) inte fick ordentliga svar på sina ack så relevanta frågor. Jag blir så ledsen över att Belinda Olsson var så starstruck över att ha Majoren bredvid sig att hon styrde debatten rakt i knät på honom. SVT marknadsför sig som "den fria televisionen" - ta för fan och visa det någon gång!

Djupandningen funkar inte. Jag hyperventilerar och är nära att svimma av ilska och syrebrist.

Jag fick en fråga av en elev häromveckan som jag faktiskt glömt bort fram tills nu. Han frågade mig om det fanns någon människa som jag hatar. "Nä", svarade jag. Jag tror inte det. Eleven stod på sig och utvecklade sin fråga och då hade jag ett svar.

Nu har jag ett svar:

Björklund. Jag hatar Jan Björklund och allt det han står för.


2 december 2012

Just like freedom, nothing's free

Ja, ni... Jag vet inte hur jag ska börja. Eller om jag ens SKA börja, för om jag börjar så måste jag ju fortsätta och det vet jag heller inte om jag vill, för då kommer jag att vara tvungen att ta ställning till något jag inte vet om jag vill ta ställning till.


Bilden föreställer mig. Jag måste blåsa ut en låga innan snöret brinner av.

Jag måste sluta bry mig så mycket. Jag vet dock inte hur det ska gå till - det är ju så jag är. Jag måste sluta engagera mig så mycket på jobbet - för jag ger så mycket mer än jag någonsin får tillbaka. Jag måste sluta bry mig om och engagera mig i eleverna - för jag ger så mycket mer än jag någonsin får tillbaka. Jag är ju där för deras skull, jag vet. Jag ska inte klaga... men... Jag orkar inte låta bli.



Energinivåerna är i botten. För något år sedan tappade jag hår när energin låg på minus och kroppen såg hårsläppet som sista utväg för att få mig att fatta hur det egentligen stod till med mig. Jag tappar inte hår nu, men kroppen reagerar på andra sätt den här gången. Varningssignalerna finns där och innerst inne vet jag att jag måste lyssna till dem, men gör jag det?

Nej, istället tänker jag att "snart är det jullov - då får jag vila" eller "efter jul får jag lugnt schema några veckor, då kommer energin tillbaka". Man är väl en bra anställd liksom. Ska inte orsaka trubbel för folk; sätta elever i skiten genom att vara icke-närvarande. Måste vara på plats och slå knut på mig själv för att få tillvaron att fungera, för att få alla latoxar i mål så att Skolinspektionen inte ska ha något att klaga över när de kommer i vår.

Jag är komplett dum i huvudet. Jag vet det.

Blåser jag ut skollågan kommer hemmalivet att bli gladare. Jag skulle nog bli en gladare mamma och sambo med mer ork till lek... Men blåser jag ut skollågan kommer jag att ha vansinnigt ospännande lektioner och (mer än vanligt) negativa elever och då kommer jag att må dåligt över det.

Jag sitter alltså i en rävsax. Blödande. Frenetiskt gnagande på benet som sitter fast. Ska jag komma loss måste jag gnaga, men risken är att jag förblöder medan jag kämpar.

25 november 2012

Det är inte utan att...

...jag känner mig en aning starstruck just nu!

Detta av flera anledningar:

1. Min kompis Kix har en kompis vars man känner Jon Bon Jovis brorsa och detta gör mig sjukt avundsjuk. Jag hoppas dock att hon fixar TRE backstagepass till konserten i Stockholm om hon får chansen att... eh... träffa honom. Gud, alltså. Inte brorsan.

2. Efter en lite småkass dag går jag in och kollar mejlen. "Jaha... någon har skickat en kommentar på bloggen. Hoppas det är något kul... VAAAA?! Micke Gunnarsson har kommenterat! Woooohoooo!"

Sure made my day!

Och, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag kallade honom för skåning när han i själva verket är från Blekinge. Det var ju faktiskt lite taskigt. Så gör man ju inte med folk man inte känner, liksom. Man gör bara inte det. Blekingska låter ju inte ens som skånska! Och jag ska vara svensklärare... Jösses...

Micke har dessutom startat en ny grej - som jag redan skrivit på faktiskt, för jag såg länken på Twitter redan igår kväll (ja, natt då). Den nya grejen är en julklapp till major Björklund: en namninsamling mot betyg i 4:e klass.

Gå in och skriv på du också!

23 november 2012

En ny stjärna på min idolhimmel

Igår eftermiddag var jag, Tränaren, den macfrälste gymnasiechefen och en hoper andra kollegor (skolans "lärspridare") till Karlstad för att bevista en så kallad lärspridarträff med vår tjänsteleverantör Lin Education.

Där träffades lärspridarna från vår skola andra dito från andra skolor som också köper tjänster av Lin Education. Vi fick ta del av varandras erfarenheter och även lyssna på "goda exempel" från erfarna 1:1-skolor. På det hela taget var det en lyckad tillställning - och än mer lyckad blev den när en tanig skåning (skojar bara, han är från Blekinge ju!), enligt egen utsago i 40-årsåldern,  dök upp framför oss.

Tänk er ekorren Hammy i Over the Hedge. Pumpa honom full med socker och ge honom en motivationsbok och en resväska full med uppenbarelser och voila! så har ni Micke Gunnarsson.




Han är min nya idol. Han står numer på finhyllan bredvid Klas Hallberg. Han öste ur sig tänkvärda saker och det som egentligen fastnade mest var uttrycket "syresätt dig själv innan du syresätter andra". Herr Gunnarsson drog paralleller mellan livet som vuxen, lärare, medmänniska och säkerhetsgenomgången på ett flygplan. Flygvärdarna påpekar ju alltid att du ska sätta på dig din egen syrgasmask först innan du hjälper de bredvid dig - och varför är det inte så ute i det verkliga livet?

Bra fråga, för om man rannsakar sig själv - hur ofta gör man det egentligen? Hur ofta slår man inte knut på sig själv, vrider ur sig allt som en Wettex-trasa, för andras skull och sedan inser att det där man skulle ha gjort, för sin egen skull, på kvällen inte funkar - för att man är totalt färdig? Alldeles för ofta.

Micke Gunnarsson är superaktiv med en massa saker... Kolla det här! Och det här! Och det här! Och det HÄR! Jag har säkert missat något... Men hur som helst, han är en inspirerande människa! Lägg 22 minuter på inlägget ovan - och du är fast!

Att vara fast hos Micke är okej, bara du inte är fast i din (påtvingade) fyrkant.

Another year has passed...

Så sitter man här igen då och vaktar ungar som skriver nationellt prov i Svenska B. Det är ovanligt ångestladdat för i år har förberedelserna verkligen inte fungerat.

Jag har tjatat om muntliga framföranden och deras 5-minutersgräns; om PM som ska lämnas in före redovisning; om provdatum, tid och plats; om referat- och citatteknik. Ändå har allt detta gått väldigt många spårlöst förbi... Jag vet inte om just den här kullen elever har extremt selektiv varseblivning eller om de drabbats av akut tinnitus eller om de helt enkelt bara är lata - men något fel är det.

Men skam den som ger sig. De flesta av dem är på plats framför mig (en del är så klart borta på skidåkaruppdrag eller så har de helt enkelt inte ställt klockan) och de kämpar som djur.

Så trots varseblivningsproblematik eller akut tinnitus... De klarar sig nog bra ändå. De är överlevare.


21 november 2012

Använd reflex!

Alltså, folk...

Hur tänker man egentligen, när man går ut på en kvällspromenad i novembermörker och regn iklädd svarta kläder och inte en tillstymmelse till reflex? Det är inte utan att jag tror att halva befolkningen i Byn är suicidal, för det är så det känns.

Igår höll jag på att köra på en människa som beskrivs ovan. Det regnade och vindrutetorkarna gick för fullt, med andra ord - det var svårt att se ut genom rutan. Det var kolmörkt - det är i slutet av november och det finns ingen snö som lyser upp. I en högerkurva får jag möte - strålkastarna speglas i alla regndroppar på rutan - av en bil som kör ganska fort, alltså måste jag hålla min bil ganska nära vägrenen för att inte bli påkörd av den mötande bilen.

Mitt i mötet upptäcker jag en gående person på min sida av vägen. Utan reflex och iklädd mörka kläder.

Grattis - du blev inte påkörd, men jag hoppas att du blev lika rädd som jag och tänker efter nästa gång du ska ut och promenera!

Visst, det var kanske ljust när man gick hemifrån och därmed inte tänkte på att ta med sig reflex... Men ett reflex kan man ha i fickan hela tiden! Det är alltså ingen ursäkt.

Jag har väskan full av clips (med... usch... skolverkslogga!) utifall att. Och om jag får för mig att ta en kvällspromenad tar jag på mig min ack så fula reflexväst - FÖR JAG VILL INTE BLI PÅKÖRD!

HÄR kan man beställa gratis reflexer.


16 november 2012

Wicked Wednesday


I onsdags ringdes det från dagis: "Monstret har så ont i huvudet och nu sitter hon och vilar. Kan du komma och hä... Oj! Nu springer andra fröken med hinken. Jo, kan du komma nu?"

Jag for, hämtade en liten ynklig fis iklädd knallrosa fleecebyxor och blåa raggisar "jag kräktes på strumpbyxorna, mamma", parkerade henne i soffan och stoppade ner henne under ett täcke alltmedan hon bedyrar att hon mår bra.

Hon somnar ganska snart och jag ligger bredvid och känner efter om även jag mår illa. Det gör jag inte utan somnar huvud mot huvud med den lilla fisen.

När hon vaknar får jag syn på hennes ena fot. Lilltån är illröd och nästan dubbelt så stor som den ska vara. Rödheten finns även uppe på foten och det ser ut som att det går röda strimmor upp mot fotleden... Helvete. Googlar "blodförgiftning". Röda strimmor är en myt - beror "bara" på lymfkörtlar som har spel. Jaha, vad betyder då detta? Ingen aning. Tränaren kommer hem. Jag visar foten. Han tänker samma sak som jag. Kollar klockan - vårdcentralen har stängt för dagen. Helvete igen! Ska vi åka till akuten? Vilken akut? Mora? Falun? Och varför ser foten ut så här?


Kommer plötsligt ihåg att Monstret fått en sticka i tån från en gammal lackad byrå på dagis. Stickan hade plockats ur omedelbart men... Det måste ju vara därifrån. Eller?

Dividerandet om vis ka åka in till någon akut (8 eller 15 mil bort) fortsätter. Kompromissar genom att skicka bilder på foten till en av de mest läkekunniga människor vi känner. Hon ringer upp och uppmanar oss att åka in. Monstret gillar inte sjukhus och därför funderar vi en stund till. Vi får förhållningsorder för natten.

Efter ett tag börjar jag fundera på vart vi ska åka - om vi nu måste åka till akuten. Känns ju lite ovärt att åka till Mora och sitta och vänta i evigheter och sedan bli skeppade till Falun... Ringer sjukvårdsupplysningen och får ordern "ÅK!" och den snälla sköterskan (i Östergötland) kopplar mig till  Mora där jag får veta att det är bäst att vi åker till Falun på en gång: "Vi har ju ingen barnklinik i Mora".

Så vi åker. Monstret sitter och tittar ut. Vi läser Nils Holgersson i skenet av min mobil i baksätet på bilen. "Det är skönt att du sitter här bak med mig igen, mamma." Hon sover någon skvätt. Äter en halv hamburgare på "Gula M:et" i Mora - för hungrig är hon minsann. Halv nio på kvällen är vi framme i Falun och vår modiga lilla tjej bär sin röda hund och stålsätter sig för vad som eventuellt komma skall. Det gör vi också, Tränaren och jag. "Men hon är ju pigg!"

Vi får vänta på doktorn, men vad gör det? Alla sköterskor som kommer och sätter "klypor" som inte alls gör ont på fingret, tar febern med "en likadan som vi har på dagis" och som frågar en massa saker om Röda Hunden kollrar bort både barn och föräldrar och det slutar med att vi sitter ute i korridoren och väntar på doktorn, skrattar och skojar.

Klockan 22..30 har doktorn konstaterat att det "bara" är streptokocker, men att vi ska hålla koll på om rodnaden sprider sig. Han ritar på Monsterfoten "Det kittlas!" så vi ska se var den nuvarande gränsen går. Penicillin blir utskrivet - tabletter. Det kräver det lilla Monstret av doktorn. "Jag ska ha tabletter, drickmedicinen är INTE god!" Hon tar två där och då och är otroligt stolt över sin bedrift. 

Det är vi med. Världens modigaste lilla tjej.

Vid ett på natten är vi hemma, trötta och omtumlade och väldigt lyckliga över att få vara hemma tillsammans och inte på ett sjukhus någonstans långt hemifrån. Jag vet att det här var en bris i jämförelse med vad t ex Tigrinnan och hennes familj varit med om... men det här var hemskt nog. Jag skattar mig lycklig att det var ett falsklarm; att 7 dagar med penicillin är allt som behövs. Önskar det vore lika för alla.

Man skulle ha en sådan här att trycka på.

25 oktober 2012

"Because We Can"

I eftermiddags nåddes jag av en nyhet som gjorde mig så glad. Jag har nog aldrig varit så glad över att ha haft fel. Någonsin.

För fel hade jag. I vår kommer nämligen en ny skiva ("What About Now") med New Jerseys hjältar och i februari ger de sig ut på VÄRLDSTURNÉ igen!

Turnén har de valt att kalla "Because We Can" och ingen är gladare än jag att de än en gång vill bevisa för mänskligheten att de, gubbarna, fortfarande kan.

Och bara för att JAG kan (trots mina... ähem... 27 år...), så önskar jag mig härmed ett medlemskap i fancluben i julklapp.

Kix... Tränaren gav ut ett djupt sarkastiskt "jippiiie, jag ska se Bon Jovi nästa år!". Ska vi lämna gubbarna hemma den här gången?


14 oktober 2012

Boten Anna

Om ni, kära läsare, skulle vilja kommentera hos mig får ni vackert gilla läget och godta att jag återigen har aktiverat ordverifieringen. Detta på grund av att jag de senaste två veckorna fullständigt bombarderats av spamkommentarer. De har fastnat i skräpfiltret men i och med att jag får mejl så fort någon försökt lämna en kommentar så kan ni ju tänka er hur inkorgen sett ut...

Sedan har det väl inte undgått någon lokal läsare att Lärarjävelns skola satsar stort och att alla lärare och eleverna i åk 1 och 2 får nya datorer. Fiiina datorer. MacBook Pro:s gudbevars. Sitter och skriver vid min silvriga fina Mac just nu och det är verkligen hur bra som helst.

Men.

Det finns ju vissa skillnader mellan PC och Mac och jag kommer underfund med dem efterhand. Vissa av dessa retar mig kopiöst. Kortkommandon t ex. Jag är ju så van att trycka ctrl+c och det går av bara farten - men det händer ju såklart ingenting när jag gör detta. Man ska ju använda "hembygdsgårdsknappen" istället för control...


Det är fånigt att klaga och egentligen så klagar jag inte. Jag är sjukt nöjd med hela grejen och jag både tror, hoppas och innerst inne vet att den här satsningen kommer att verka positivt på kollegiet, i alla fall de som hoppar på tåget och ger det hela en chans, och på eleverna.

Jag måste bara få in i min tjocka skalle att jag måste bryta mönster, vilket i sig är ett fall framåt. En del kommer inte ens att komma så långt. Det är ju mycket enklare att bara köra vidare i gamla hjulspår.



Djurens vänner

För rätt precis ett år sedan låg jag på Mora lasarett och kunde inte röra mig för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen. Detta är den stora anledningen till att jag i år inte har jagat älg.

Sedan jag var åtta år har jag missat tre jakter; en gång hade jag tenta, andra gången hade jag praktik och tredje gången ammade jag Monstret. I och med årets walk over har jag alltså missat fyra av 23 jakter.

Det är klart att det svider lite, men för en gångs skull var jag en riktig utilitarist och lät bli att jaga. Om jag hade varit med hade jag inte kunnat låta bli att dra, slita, gå långt, frysa... och därmed slita upp det som lagats skapligt i ryggen. Detta i sin tur hade lett till att jag varit tvungen att sjukskriva mig och det hade inneburit att 1. skolan hade varit tvungen att ta in en vikarie som kostar pengar, 2. eleverna hade blivit utan lärare och det hade ju inte varit bra...

Skämt åsido, jakt var inget jag ville utsätta min sargade lekamen för. Det finns dock fler anledningar till varför jag bestämde mig för att inte vara med. En av dessa anledningar var att två av mina jaktkompisar, typ de som, förutom den jagande delen av familjen, gjorde det värt att sitta ute i skogen och frysa, inte skulle vara med. En är mer sargad än jag och den andre hade tagit beslutet (ett mycket gott beslut f.ö.) att byta jaktlag. Utan dessa två retstickor var det helt enkelt inte värt besväret.

Byte av jaklag är även något jag överväger, om jag någon gång ska ta upp jakten igen. Mitt lag består av griniga gamla gubbar och mycket på grund av dessa griniga gamla gubbars uppförande och gärningar så står laget utanför ett nybildat älgskötselområde som gör jakten för dalgångens andra lag hur billig som helst. Vi däremot, får betala hutlösa summor till skogsbolagen av vilka vi arrenderar marken.

Nu var jag lite orättvis. Det är inte hela historien, men jag ska inte trötta ut er med läsning om älgskötselområden and what not. Tillbaka till de griniga gamla gubbarna.

De är en stor orsak till att mitt intresse för jakt har svalnat betänkligt. Varje år har jag ångest inför jakten och för vad som ska hända i eller i närheten av kojan där de griniga gamla gubbarna bor. Det är alltid något som händer så att det mesta spårar ur och när de nyktrat till går gubbarna runt och blänger på varandra som folkilskna hundar. I spetsen av dessa folkilskna hundar står vår jaktledare... Nu har jag snart arbetat upp den där ilskan som jag beskrev i det förra inlägget och därför ska jag lägga av medan tid är.

En sista sak bara: igår när jag var uppe vid slakthuset för att hämta kött åt en köpare bara väntade jag på att någon skulle fråga när jag tänkt komma tillbaka till jakten. Hade jag fått frågan hade svaret varit: när vi bytt jaktledare.

Är bloggtorkan över?

Är Lärarjävelns bloggtorka över? Nja. För stunden kanske. Jag känner dock att jag behöver förklara min tystnad.

Jag har inte haft tid. Med tanke på alla lektioner jag har i veckan orkar jag inte ventilera saker här. Det blir Tränaren som får allt hällt över sig istället och så länge som han inte protesterar så blir det så.

Jag är för arg. Ja, det är sant. Det är så mycket som stör mig i samhället i både stort och smått att jag  har svårt att fokusera. Mina tankar svävar på moln av ilska och jag har stora problem att formulera mig, och när jag inte kan formulera mig... då håller jag hellre tyst. Kanske är ni glada att slippa läsa om mina utbrott på major Björklund? Det var nära att det blev ett inlägg efter förra partiledardebatten och alla hans nya hittepåutbildningar - men jag var för arg, så jag lät bli.

Jag har dessutom i stort sett slutat läsa bloggar. Jag vet inte varför, det har bara blivit så. Det är inte ert fel, kära bloggare jag (normalt) följer, jag orkar bara inte. But, I'll be back. Some day.

Den här snubben behöver dock inte komma tillbaka...

Det här...

...med att ens köksskåp (eller andra skåp, för den delen) alltid är överfulla och att det krävs millimeterprecision att få in eller ut något ur dem... Är det något som känns igen, eller är det bara jag?

Jag skulle tro att jag inte är ensam om det. Eller rättare sagt, jag hoppas att jag inte är ensam om det. Men hur som helst... Det här med att försöka få ut något ur ett "burkskåp" och därmed vara tvungen att lyfta ut en hel stapel med saker, plocka ut det man ska ha, ställa tillbaka resten av stapeln och sedan skynda sig att stänga dörren för annars trillar stapeln och annat ut - för att balansen rubbats på grund av det man tagit ut; är det det folk menar när de snackar om "livspusslet"?


Är vi lyckliga nu?

Såg slutet Skavlan i fredags och Ulf Lundell var där. Lundell är för mig bara.. ja, ett misslyckat försök att läsa JackÖppna landskap och Persbrandts svärfar. Typ. Möjligen trodde jag att han skulle vara en väldigt fåordig, bitter och sur gubbe också.

Men en bit in i intervjun inser jag att jag vill bli honom. Alltså, jag har inga aspirationer på att bli Persbrandts svärfar eller "rockmusiker". Jag vill bli en sådan som han, som kan dra sig tillbaka till sitt hus mitt därute i naturen och odla sin trädgård; som kan skriva det man känner när man känner för det. Om det så är en låt eller en anteckning i den lilla svarta hatboken som Alex Schulman så gärna vill in i. Tänk att få sitta där, se på årstidernas växlingar och bara göra det man vill - och fan ta folk om de inte gillar att man gör det...

Käftsmällar var det, ja. Lundells senaste låt Är vi lyckliga nu? är en direktträff i käkpartiet. En spark i diafragman. Han delade ut den i TV när han sablade ner utförsäljningar av statliga bolag och vinstintressen inom vård och skola - och publiken jublade och applåderade för allt vad tygen höll. När han spelat sin låt fick han stående ovationer...

Jag hoppas att det är ett gott tecken. En sak vet jag dock: jag har ändrat uppfattning om Ulf Lundell. Jo, han är fåordig i intervjuer, men lyssna på hans texter - de är allt annat än fåordiga. Han må verka bitter, men som han själv sa: "är man bitter är man död..."

Och död är han inte, Persbrandts svärfar.


28 september 2012

Watch out, Göteborg...

...Lärarjäveln is in town. Hon finns till allmän beskådan hela dagen på Bokmässan, långt ifrån Ranelid men nära Guillou.



20 september 2012

Hunger Games MLG

Ibland får jag för mig att jag och mina kollegor helt ovetande är med i någon form av reality-show. En dokusåpa a'la Truman Show, BigBrother eller varför inte Hunger Games?

Det skulle inte förvåna mig om Någon placerat ut kameror överallt på skolan; i klassrum, datorer och iPads bara för att kunna studera våra reaktioner på allt som händer, sker och beordras:

- Nu lurar vi i dem att skolan ska gå med i Gysam!
- Åh, så roligt det ska bli att se hur de beter sig! Ska vi spela på vem som får det första brytet?
- Neh, det är för enkelt. Oddsen blir för låga.
- Vad ska vi spela på då?
- Den första som kommer med en programutveckling?
- Ja!

...Lite senare...

- Jaha, nu har de härdsmälta nere i källaren...
- Och på övre plan "diskuteras" det för fullt! Ska vi krydda med några uppsägningar?
- Hell yeah! Då kommer facket galopperande också - vilken action!

Det värsta är att programmet skulle kunna sälja. That's how crazy it is.

23 augusti 2012

Stanna! Jag vill hoppa av båten!

Full stopp i maskin, tack.

Jag vill inte åka med på den här skutan som kallas Sverige längre. Inte så länge Alliansen är kvar vid rodret i alla fall.

Varför?

Jo, just som major Björklund hållit sig tyst ett tag har en ny stor tänkare kläckts ute på högerflanken. Den moderate skolpolitiske talespersonen Tomas Tobé har idag meddelat att hans parti tycker så synd om alla ungdomar som går ut från det estetiska programmet och inte får jobb. 

Det låter ju bra. Eller inte.

Återigen visar Moderaterna sin rätta halt. Återigen vill de slå undan fötterna på de små människorna. För det som det egentligen handlar om är att begränsa möjligheter för människor. De vill tvinga människor att göra saker som de egentligen inte vill - för att de inte följer arbetslinjens tankar. Man kan ju inte låta en människa gå en utbildning och utvecklas till en klassresevarelse; eller gu' förbjude en fritt tänkande individ. Nej, de unga ska tvingas in i en fålla, gärna den som deras föräldrar redan befinner sig i, och där ska de danas till goda arbetare som i sin enorma tacksamhet för ett jobb håller tand för tunga och stretar vidare trots vantrivsel och ångest.

Jag vet inte... men luktar inte det här scenariot väldigt mycket ryskt arbetsläger? Ett stänk extremkommunism? Nej, så kan det ju inte vara - det är ju Moderaterna vi talar om. Just det, de vill ju bara värna om de många unga som läser estetiska ämnen, då de går en osäker tillvaro på arbetslinjen till mötes. "Utbildningarna måste kopplas bättre till arbetslinjen" säger Tobé i Svenska Dagbladet.

Jamen... Jag undrar vilken arbetslinje de har tittat på. Är det trubadurjobb som åsyftas? Förstaviolinen i någon symfonisk orkester? Musiklärarjobb? Jag förstår inte var problemet sitter. Går man på det estetiska programmet får man högskolekompetens på köpet vilket gör att man kan bli i stort sett vad man vill om man inser att musikalscenen var för tuff att slå sig in på.

För många elever på det estetiska programmet är denna utbildning det enda alternativet. Det är deras liv. Musiken, dansen eller konsten är deras liv. De kanske inte är fullfjädrade när de slutar nian - men de har tre år på sig att utvecklas innan det är dags att slå sig in på musikhögskolor och dylikt med allt vad inträdesprov heter.

Detta vill nu Moderaterna ta ifrån dem. Deras plan är att införa begränsningar inom det estetiska programmet. De vill ta bort utbildningsplatser eller sätta in inträdesprov redan här - för att det är ELITEN som ska få de få platser som finns. Kulturen ska finnas enbart för ELITEN, inte för den lilla människan som älskar att dansa men som inte riktigt vågar visa framfötterna där i slutet av nian.

Tobés motsvarigheter till vänster Ibrahim Baylan (s) och Rossana Dinamarca (v) menar att detta utspel från Moderaterna är "ett slag i luften" och det är bara att hoppas att de har rätt.

Begränsningspolitiken i skolan började redan i fjol i och med den nya gymnasiereformen som berövade yrkesprogrammen den grundläggande högskolebehörigheten. Varenda människa med någorlunda vett förstår att det minskade elevantalet på yrkesprogrammen beror på detta. Alliansen förnekar detta men vad Alliansens skolpolitiker inte förstått är att 15-åringar idag inte vet vad de vill jobba med i framtiden. Det de vet att de vill ha är valfrihet - rätten att välja själva. Tidigare kunde man gå tre år på Handelsprogrammet och sedan läsa vidare till i stort sett vad som helst om inte handelsskon passade. Idag är de tvingade in i ett fack och vill de senare göra något annat så krävs det stora omvägar för att nå målet, vad det än månde vara. Då fanns motivationen att klara skolan så att man hade behörigheten - och rätten att välja själv. Idag ska arbetslinjen styra, inte de egna intressena.

Rossana Dinamarca har fattat galoppen då hon säger att "[m]otivationen är viktig" och att "man ska kunna läsa estetska programmet och ändå bli ingenjör efteråt". Framför allt har hon rätt när hon säger följande:

"Det handlar inte om att alla ska bli akademiker. Men alla ska få med sig en fullvärdig utbildning som inte kräver omvägar senare i livet."

Just det. Omvägar.

Alliansen går också omvägar. De klagar över att det är så få som läser på Omvårdnadsprogrammet i denna tid då arbetslinjen leder direkt till jobb inom vård och omsorg. Detta har de tänkt lösa genom att OP ska ge en undersköterskeexamen. Men, så bra! Fin idé. Verkligen. Min fråga är då varför OP gjordes om över huvud taget? I det gamla systemet FICK man en undersköterskeexamen efter att ha gått ut OP.

Jag har hållit mig saklig länge nu. Mina läsare ska veta att jag när Tränaren berättade om detta utspel var så förbannad att jag inte kunde prata. Jag var gråtfärdig. Jag var besviken. Jag var besviken över att människor i detta fina land som vi bor i röstade med plånboken två gånger. Jag var ledsen över att egoismen tagit över förståndet och medmänskligheten.

Jag är fortfarande förbannad, ledsen och besviken. Och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vet vart detta vansinne ska leda mig, min familj och samhället i stort. Vill vi ha ett land där de styrande talar om för oss vilka val vi ska göra i livet? Där vi tvingas in i fållor där vi vet att vi inte passar in; där vi vet att vi kommer att må dåligt? Vill vi ha ett land där de styrande ser till att de som redan har mycket ska ha mer? Där det byggs tunnelbanelinjer i Stockholm men inte satsas på de farliga vägarna på landsbygden? Där skatterna sänks för de med enorma inkomster och där skyddsnät tas bort för de som mest behöver dem? Vill vi ha ett land där de styrande ser till att arbetslinjen hålls med något som mest är att likna vid psykisk terror?

Jag vill det inte.

Jag vill hoppa av båten nu, men jag har nog inte tillräckligt med luft i lungorna att blåsa upp räddningsflotten. Det är bara att hoppas att skutan kan vändas.

24 juli 2012

Det här med språkfascism

Mina läsare som inte känner mig IRL torde tro att jag är en hemsk lärare, självutnämnd språkfascist och allt. En sådan som sitter med rödpennan och hånskrattar mordiskt bakom katedern. En sådan som hackar på alla språkliga fel eleverna kan tänkas göra. En sådan som sätter betyg efter stavning. En dyslektikers mardröm, helt enkelt.

Dessa läsare har ganska fel.

Många diagnosticerade och självutnämnda dyslektiker och andra med "bara en släng av dyslexi" har passerat genom mitt klassrum och ingen av dem har fått ett IG för att de stavat dåligt. Sådant vore taskigt. Men tyvärr finns det sådana lärare.

Jag har en elev nu, en fantastisk tjej med världens bredaste flin. En tjej som ser hinder som utmaningar, inte en anledning att stanna till och hänga läpp. Det är för mig ett under att hon kan vara så positiv med tanke på vad hon upplevt genom sin skoltid. Under vårens nationella prov, med temat Relationer, höll hon ett prickfritt anförande om sin relation till sig själv där hon berättade hur hon upplevt sitt liv sett ur skolperspektiv.

Allt började bra. Skolan var så rolig tills hon inte riktigt hängde med och genom åren fick hon ofta höra att "det var ingen idé", "det går inte med tanke på [hennes] svårigheter". Hon bestämde sig dock för att det skulle gå - och det gjorde det. På högstadiet fick hon viss hjälp, men blev aldrig utredd riktigt. I höstas började hon ettan på min skola och var från start väldigt tydlig med att hon hade svårt med stavning och annat. Kanske var hon lite orolig över att det skulle ligga henne i fatet - vilket jag sa att det inte skulle göra.

Läsåret gick och hon fick ta den tid hon behövde för att bli klar och hon använde ibland de hjälpmedel som specialpedagogen gett henne. Uppgifterna trillade in och jag var helt blown away. Visst, jag kunde se när hon hade haft bråttom för då såg man stavfelen hopa sig, men innehållet! Vilket innehåll!

Och nu börjar jag närma mig min poäng: innehållet är så mycket viktigare än ytan. Om innehållet är fylligt är det lätt att göra något åt ytans felaktigheter. Om ytan är felfri men texten är helt tom på innehåll... då är det svårare. Att som dyslektiker kunna skriva målande är bra mycket mer värt, på alla sätt och vis, än att stava rätt men att inte kunna säga något med sina texter.

Jag har en läsare som jag gillar skarpt. Hon skräder inte orden när hon målar upp sin sanning för alla som vill läsa. Det är inte alltid en vacker bild av verkligheten som hon beskriver, men det hon skriver får ens hjärta att  brista många gånger om. Hennes vilja att skriva och dela med sig är fantastisk och hennes egna blogginlägg är långa och fulla med händelser, känslor och åsikter. Och stavfel.

Men det gör inget - för innehållet är det viktigaste!

Jag skulle tro att hon upplevt samma sak som min elev gjort i sin tidigare skolgång. Hon har säkert hört många gånger att hon inte duger; att det inte är någon idé... Och sådant gör mig så ont. Om bara någon hade sett Sabinas innehåll istället för ytan så hade kanske hennes liv sett annorlunda ut på alla sätt och vis. Lärare ska inte sitta bakom katedern med rödpennan i högsta hugg. De ska röra sig runt i klassrummet och se eleverna bakom texterna fulla med stavfel - och leda dem rätt. Rödmarkeringar och hårda uttalanden hjälper ingen. Det hämmar. Ser man bara rödmarkeringar på det man skrivit så slutar man snart att skriva - för det är ju ingen idé. Positiv respons på innehållet - sedan kan man ta det språkliga på ytan allt eftersom. Att ösa fram grammatiska förklaringar nyttar (tyvärr) inte. Det avskräcker - och därför Sabina, skulle jag aldrig någonsin anmärka på din stavning - varken i dina kommentarer här hos mig eller i din egen blogg! Jag vill ha dig kvar som läsare och jag vill fortsätta läsa det du skriver.

Jag skrev ett inlägg tidigare idag om förutfattade meningar och folks fördomar. Människor som ser dyslektikers, eller människor med läs- och skrivsvårigheters texter tycker att dessa är dumma för att de inte kan. När de hör ordet dyslektiker tänker de på Kungen, som kom ut som dyslektiker för en massa år sedan. En man som snubblar på orden och ofta trampar i klaveret. Ergo: dyslektiker är dumma, för att inte säga korkade.

Dyslektiker, eller människor med läs- och skrivsvårigheter, tror ofta att de är dumma för att de inte kan och för att de vet att stavningskunniga människor tycker att de är dumma. En självuppfyllande profetia, helt enkelt.

Alla som är av den åsikten att alla dyslektiker är dumma kan inte ha mer fel. Jag har nämnt två exempel som motsäger den fördomen. Jag kan ta upp ett till. Min egen pappa, som fick höra att han var dum i huvudet när han gick i skolan för att bokstäverna hoppade kråka när han skulle skriva. En idag 69-årig yngling som är en av de smartaste och mest uppfinningsrika personer som jag känner. Han är inte dum. Sabina är inte dum. Den leende eleven är inte dum.

Tre, av många med läs- och/eller skrivsvårigheter, som kastar om bokstäverna, men som gör världen lite bättre med sin blotta närvaro och sitt innehåll - som de vågar visa till skillnad från många andra.

Och nu över till något helt annat...

Jag vet att det är semestertider och att ordinarie personal har flytt redaktionen... Men snälla Aftonbladet, finns det ingen på plats som kan läsa korrektur innan saker och ting publiceras på nätet eller i papperstidningen?

Anledningen till att jag frågar är att jag läste en intervju med Alexander Skarsgård och i anslutning till denna hittade jag den här bilden hos er idag:


Det finns inte många rätt i den bildtexten. Ja, Skarsgård är med på bilden men han står inte till höger. Killen till höger är en för mig okänd skådespelare i vampyrkostym. Det är dock inte Stephen Moyer (om det nu inte är så att han drabbats av någon fulblodssjukdom med extremt svullet ansikte som följd i något framtida avsnitt). Kvinnan på bilden är inte Anna Paquin utan Kristin Bauer van Straten.

Och nä, jag skäms inte alls för att jag som vuxen kvinna, lärare, mamma, yada yada, gillar True Blood. Inte. Ett. Dugg. Det är en trevlig verklighetsflykt även om säsongerna bara blir mer och mer skruvade...

När jag inte vill fly verkligheten ser jag på den nyligen av Tränaren hittade och av Aaron Sorkin påhittade serien The Newsroom. Gillade man Sorkins The West Wing så är detta ett självklart alternativ. Den har till och med högre rating än The West Wing på imdb.com... Dialogen är helt lysande, nyheterna är verkliga och karaktärerna trovärdiga.

Jo, jag är nog lite schizo. Men jag är stolt över att jag kan röra mig i och uppskatta skilda världar.

Om förutfattade meningar

Nu när dansbandshelvetet är slut och allt återgått till det normala känner jag att jag vill kommentera en kommentar jag fick på mitt inlägg om sagda dansbandshelvete.

Jag fick, av en anonym person, höra att jag var låg för att jag dömde folk efter deras utseende och ja, det gör jag. Det gör alla.

Hur många gånger har inte Göran Persson fått skit för att han är en storväxt karl? Hm... Honom kan vi ju inte lita på. Han är sosse, men han ser ut som en förmögen storbonde - vänta nu! Han är en förmögen storbonde! - så honom kan vi inte lita på!

Hur många gånger har inte Mona Sahlin fått skit för sin frisyr/mascara/designerhandväska? Har hon en handväska för 50 papp?! Herregud, och hon ska kalla sig sosse! Nä, henne kan man då inte lita på! Och hur ser hon ut sedan? Hon har haft samma frisyr sedan åttiotalet och vi ska inte tala om hur hon sminkar sig!

Hur många gånger har inte överviktiga blivit stirrade på och dömda efter sitt utseende? Alla vet väl att tjocka människor är dumma människor. Glada ja, men inte är de smarta heller, för då hade de ju aaaaldrig låtit det gå så långt!

Hur många gånger har inte väldigt smala människor blivit utstirrade och dömda efter sitt utseende? Hen måste ju ha anorexia, stackars människa. Att hen inte tar tag i sitt liv...

Hur många gånger har inte korta människor blivit utstirrade och skrattade åt? Korta människor skiljer sig dock från mängden här. Varför? Jo, för att det är allmänt känt att man får påpeka att de är korta. Tror folk inte att de vet det? Hahaha, ska jag snickra en pall åt dig så du når upp att pussa på flickvännen?

Hur många gånger har inte människor med invandrarbakgrund blivit utstirrade och dömda - gärna för vad ett fåtal gjort - för sitt utseende? Jojo, man vet ju hur sådana där är...

Hur många gånger har inte jag fått konstiga blickar för alla mina tatueringar? Men vad har hon gjort?! Och hon ska kalla sig lärare... Nä, henne kan vi då inte lita på!

Massor med gånger. Listan kan göras längre; hur lång som helst, och det är det som är grejen. Hen som tyckte att jag var låg kanske är ett unikum och aldrig har dömt någon endaste människa efter utseendet men det betvivlar jag starkt. Oavsett hur man själv ser ut eller är så har man förutfattade meningar om hur olika kategorier av människor är. Det är ofrånkomligt.

Våra förutfattade meningar styr hur vi handlar och tycker man att Anders Borgs hästsvans ger honom en viss hippieaura så kanske man inte vill ha honom som finansminister och röstar följdaktligen på något annat än Alliansen (check!). Oavsett vad vi anser oss vara för personer så sker dessa bedömningar helt automatiskt. Ta en titt på den här bilden och säg mig vad ni tror att hon jobbar med, var hon bor och vad hon har för intressen.


Jag ser en affärskvinna på väg uppåt i karriären. Hon bor i stan, tjänar mycket pengar och om hon hinner så utnyttjar hon sitt medlemskap på SATS, gärna boxning så hon får ut sina aggressioner som hon byggt upp under dagens möten med alla gubbar. Vad ser du?

Ja, jag har förutfattade meningar och det har DU också. Alla har det. Folks förutfattade meningar styr väldigt mycket här i världen. All världens reklam styrs av folks förutfattade meningar om det mesta. När det nu är ett faktum att ALLA har förutfattade meningar måste man dock inse att man också ska kunna ändra uppfattning när man lärt känna den bedömda personen i fråga. Man får alltså inte låta sina förutfattade meningar styra ens liv utan man måste ge folk en chans att bevisa vilka de är. Hur skulle jag annars kunna sköta mitt jobb, might I ask? Ungarnas handlingar ligger i min bedömning av dem. Inte hur de ser ut; vilka föräldrar de har eller var de kommer ifrån. Det är vad de själva åstadkommer - inget annat.

Jamen, du säger ju att du äcklas ju av solariebrända medelålders tanter med rea-i-Ullared-blick, ger du dem en chans då? Nä, men det beror mest på att jag hatar dansband och för att jag gillar att göra mig lustig, på ett sarkastiskt sätt, över företeelser i min värld. Allvarligt nu, skulle jag träffa på dessa tanter i andra sammanhang än dansbandsveckan så vore det inget problem (om man nu väljer att se det som ett problem). Jag känner en hel drös med dylika tanter och dem gillar jag - för de har jag träffat mer än på övergångsstället vid ICA och faktiskt pratat med dem när de inte varit berusade av Olle Jönssons rakvatten.

Ja, jag har förutfattade meningar och det har du, anonyma kommentatör, också. Skillnaden mellan oss är att jag erkänner att jag har sådana och att jag utnyttjar min rätt att göra mig löjlig över dem (mina förutfattade meningar, alltså) medan du tar allt så personligt. Hade du gjort samma uttalande om mitt inlägg hade gällt att jag tycker att det finns för få homosexuella i världen (vilket jag faktiskt gör)? 

Nä, trodde väl inte det. Bögar är ju äckliga, ju! 


23 juli 2012

En bit av en kaka

En ny lektion i hur man länkar till andra sidor. För t ex Frun och andra som känner sig hågade.

Förr var det lite meckigt i och med att man var tvungen att in och pilla i html-kodningen. Nu däremot är det ju hur enkelt som helst.

Man tar bara och markerar det ord som man vill använda som hyperlänk (jag väljer den redan nämnda Frun)  och klickar sedan på "Länk" uppe i verktygsfältet, skriver in adressen och sist men inte minst... klickar i en ruta:

...och sedan trycker man på okej - och allt är okej! 
Helt klart en bit av en kaka.


17 juli 2012

Politiska hårklyverier

En anledning till varför Alliansen lyckats vinna två val är att de genom sin retorik fått ordet 'bidrag' att bli något fult. Att vara "bidragsberoende" har blivit mer stigmatiserat än att vara beroende av droger, även om detta bidragsberoende egentligen är utbetalningar från CSN och inte socialbidrag. Bidrag som bidrag och jag som småbarnsförälder är även jag bidragsberoende. Jag får ju barnbidraget in på mitt konto. Jag använder det dessutom...

Men grejen är ju att bidragen fortfarande finns. De är bara omdöpta, gömda bakom andra ord med mer icke-pejorativ betydelse som t ex ekonomskt bistånd. Bistånd är bra. Bistånd hjälper folk och eftersom i stort sett varenda kotte har fadderbarn eller skänker pengar till olika biståndsorganisationer så blir man mer positivt inställd. Det är enkel marknadsföring. I mina öron klingar dock ordet bistånd lite falskt. Bistånd är något som man ger när man själv har ett överflöd eller möjligen vill döva sitt samvete en aning. Såklart är detta min personliga åsikt och jag vet att det finns många som ger biståndsorganisationer bidrag (!) bara för att de vill göra världen till en bättre plats, och det är därför ordet 'bistånd' funkar bättre än det av Alliansen stigmatiserade ordet 'bidrag'.

Socialdemokraterna har fattat att de, som utpekat bidragsparti, måste köra samma linje vad gäller ordval. Den senaste utbildningspolitiska idén som Löfven & co fört fram gäller ett nytt kunskapslyft som ska fokusera på ungdomar. Han och (S) vill att kommuner ska införa ungdomskontrakt där arbetslösa ungdomar under 25 får lön för att utbilda sig.

Lön är ett mycket starkare och bättre ord än både bidrag och bistånd. Lön är vad alla vill ha. Alla vill ha ett jobb som ger lön. Förutom att lön säger att man gjort något för att förtjäna den, säger det även att "jag är lika bra som du som har det bättre ställt och kan dela med dig av din rikedom för att du ska känna dig bättre till mods."

Men när allt kommer omkring är det bara hårklyverier. Bidrag, bistånd eller ungdomskontraktslön - det krävs skattepengar för att kunna betala ut dem, och hur gör vi det utan att höja skatterna?

#dansbandshelvetet

Ifjol ondgjorde jag mig över Motorcrosshelgen i Höljes och fick ganska mycket hat tillbaka. I och för sig lite befogat eftersom jag drog paralleller till elvatåiga banjospelare i den amerikanska södern, men det var mina egna åsikter och diskussionen i kommentarsfältet (och öltältet) var intressant och dog ut efter ett tag.

I år tänker jag inte hata på höljesfarare. Jag tänker spy min etterosande galla över dansbandshelvetet.

Cirkus Gnuss har hittat till Byn.

Alltså, jag förstår att alla handlare i Byn överlever tack vare Dansbandsveckan. Jag förstår att boende i Byn uppskattar att det är liv och rörelse överallt. Jag förstår att... Ja det är mycket jag förstår, men jag kan likafullt inte acceptera det. Jag är berättigad till en åsikt och här kommer en lista på varför jag inte gillar dansbandshelvetet:

1. Det är dansband vi pratar om!
Jag får utslag av dansbandsmusik. Dansbandsmusik ger mig mer ångest än en sträckläsning av Brott och straff kan ge.

2. Det är folk överallt.
Jag bor i Byn av flera anledningar varav en är att man slipper trängas eller stå i kö. Under vecka 29 däremot måste man planera sina matinköp väldigt noga om man vill ha sin mentala hälsa i behåll. Och visst, man kan åka härifrån och det brukar jag vanligtvis göra men nu ville ödet annorlunda.

3. Solariestekta medelålders damer med rea-i-Ullared-blick.
De kommer i flock och likt varghonor cirklar de runt sitt byte och mördar samtidigt andra potentiella alfahonor med sin mascaratyngda blick. De är vältränade drottningar på köttmarknaden, men lyfter man på grannlåten hittar man rödvinsmarinerat grillat kycklingbröst. Denna kategori av människor ligger i topp på min "saker-som-framkallar-äckel"-lista. Right next to till exempel att torka upp någon annans spyor.

4. Trafikregler gäller tydligen inte för gnussfanatiker.
De går rakt ut i gatan, varsomhelst och närsomhelst. Använd markerade övergångsställen, för fan! Det finns inga övergångsställen vid Lisselska huset, okej? De kör bil som de blinda slåss och de som cyklar gör det inte på cykelbanorna. Inte ens där kommunen extrabreddat dem för (troligen) deras skull.

I mitt nästa liv tänker jag bli turist. Va? Varför? Jo, för då får man bete sig precis hur man vill, när man vill och var man vill. Man behöver inte ha ett enda uns av empati i kroppen och man behöver inte ta hänsyn till någon annan än sig själv och de egna behoven.

Och innan ni börjar hata mig för mina åsikter vill jag påminna om att jag förstår att Byn överlever till stor del för att dansbandshelvetet finns. Jag är dock också medveten om att mina skattepengar, som jag önskade hellre gick till skola och vård, används för att finansiera alla campingar, bajamajor, elskåp och städning efter spektaklet. Pengarna som dras in genom dansbandshelvetet går ner i handlarnas fickor och gör att de kan fortsätta sin verksamhet medan kommunen står för betalningen av... Ja, allt annat.

Men Malung får ju en massa kredd! Jo, eller hur? Fantastisk kredd dessutom. Särskilt genom programmet På väg till Malung. Vad visades där? En massa fylla. Och solariestekta medelålders tanter med rea-i-Ullared-blick. Men all publicitet är väl bra publicitet, antar jag.

Men åk därifrån då! Ja, det ska jag. Nästa år. Nu är det inte möjligt och dessutom måste jag erkänna att det finns positiva side effects med dansbandshelvetet: min bästa vän i Bon Jovi-världen kommer och hälsar på! På fredag ska vi driva våra män till vansinne när vi spelar allt annat än dansbandsmusik. Sånt här, till exempel:




4 juli 2012

Ett livstecken

Jag sitter just nu uppe i Lappland, i stugan, i soffan, med den med mobilen parkopplade iPaden (2g, rena stenåldern!) i knät och fryser. Jag har ett stort plåster under foten efter att ha trampat på en begravd gren och jag har slagit i huvudet tre gånger idag, varav en så hårt att jag flög baklänges. Jag kommer att ha jävulsk träningsvärk i rumpan och baklåren i morgon efter att ha sprungit ruscher a'la brännboll på stranden med hund och barn. Jag har bara lite men onödigt ont i ryggen och sjukgymnasten skulle se på mig med förebrående blick för att jag inte skött träningen. Jag har förrän idag inte haft "vanliga" kläder på mig på två veckor. Först idag har haglöfsbyxorna och fleecetröjan bytts ut mot shortsen som fick vara på i ungefär en halvtimme. Jag har bara ett par myggbett (än) och förkylningen har släppt. Jag både längtar hem och inte och jag har tappat inspirationen.

Jag hade tänkt mig att köra sommarkrönikor när jag kom hem till verkligheten igen, men i och med att min bästa vän i Bon Jovi-världen gör det (med den äran) just nu så väntar jag tills i höst istället. Kanske har inspirationen letat sig hem då också? Jag har redan lite planer... Oj! Dök den upp nu? Lite. Kanske. Jag vet inte. Jo. Definitivt.

Annars då? Jag hade hemskt gärna velat vara i Almedalen. Och jag gillar verkligen Göran Greider. För det mesta i alla fall. Som idag.

Ja, men förutom det då? Inget annat än att jag är en usel mamma som bara låter arg på rösten hela tiden, vilket naturligtvis får motsatt effekt hela tiden. Jag tror att vi börjar gå varandra på nerverna här uppe. Två veckors taskigt väder och allt för många närkontakter med bastuns hängande vindskivor och vedbodens låga ingång börjar ta ut sin rätt.

Ja, men du är ju arg på rösten jämt, what's new with that? Ingenting, antagligen. Och det i sig är ju fruktansvärt tragiskt. Vad som mer är tragiskt är att Jag redan funderar på hösten. Nya ungar, förhoppningsvis en större (annan) roll i arbetslaget. Kanske ett annat arbetsrum, om jag nu inte befinns vara nog viktig för att byta.

Men ge dig nu, du har ju sommarlov! Ja, jag vet. Kan inte riktigt hjälpa det. Två veckor med dåligt väder på en holme i en sjö nära fjällen (alltså, riktiga fjäll. Inte Sälen-varianten) ger en ganska mycket tid att fundera på sådant.

Nä, nu ska jag sluta vara bitter. Jag ska elda lite (till) och sedan ska jag fanimig ta och pussa lite på Tränaren. Det är han definitivt värd. (Och jag med. Kanske blir jag därigenom också lite blidare på rösten?)


- Posted using BlogPress from my iPad

23 juni 2012

In case you haven't noticed...

...så har Lärarjäveln tagit semester.
Återkommer när hon åtminstone har 3g-uppkoppling.

10 juni 2012

A whole lot of leaving

Idag blev det lite konstigt.

Vi hade varit en sväng på marknaden och var på hemväg när Tränaren frågade vad vi skulle hitta på. Det naturliga hade varit att svänga vänster och åka till huset med den (inte längre) blå brevlådan. Men, och det är ett stort men, det går inte.

Reservfamiljen har flyttat från Byn.

Och nu grinar jag igen.

Jag har gråtit medan jag putsat deras fönster och slängt deras saker. Jag har gråtit när jag träffat Lotta på skolan och jag gråter nu.

Jag förstår att de flyttar. Alla barnen bor i Jönköping och det är klart att de vill vara nära dem. Jag förstår det verkligen, men... Det känns så tomt. Så konstigt.

Jag hoppas innerligt att de kommer att trivas i den nya lägenheten och i den nya tillvaron och att de står ut med en och annan våldgästning framöver. För våldgästas ska det.




3 juni 2012

FUCK CANCER!

Så har det hänt igen.

Den där figuren som kallas Gud och Allsmäktig har fuckat upp igen. Rejält. Eller, som jag ser det, återigen motbevisat sin egen existens.

Hen har nämligen tillåtit att Tigerbarnet har fått tillbaka sin cancer.

Jag är så förbannad och ledsen att jag inte ens klarar av att skriva en arg harang om hur orättvis världen är. Jag försöker istället vara lite konstruktiv:

Klicka på den HÄR länken och ge ett bidrag till fina lilla Tigerbarnet. De kommer att behöva vartenda öre innan helvetet har besegrats - för det kommer de att göra. Tigrar är starka, men alla - även tigrar - behöver stöd för att få tillvaron att gå ihop.

Snälla läsare, visa att det finns godhet i världen; att inte egoismen har tagit över. Visa att det inte är kört för mänskligheten.

Ge ett bidrag. NU!


20 maj 2012

A new beginning

Idag har hela lärarjävelsfamiljen varit vid idrottsplatsen. Tränaren slog vårrekord på 7,2:an medan Monstret agerade PT åt den ömma modern medan hon begick debut på löparbanan.

Sjukgymnasten gav ju order om att jag skulle ha joggat innan vi sågs nästa gång. Nästa gång är på onsdag så det var på tiden...

Vilken underbar känsla det var att dra på sig tightsen! Endorfinerna rusade igång så fort jag fått på mig dem. Jag kände mig rakare i ryggen och längre än på väldigt lång tid. Tänk att det behövdes så lite för att man skulle må lite bättre i huvudet.

Det bästa med turen var dock att vi var ute tillsammans. Monstret sprang med mig medan jag joggade mina intervaller. Hon sprang över planen och mötte mig med segerbuketter och ropade "jag älskar dig, mamma!" för full hals.

Jag var klar med mina intervaller, som sjukgymnasten ordinerat, lagom till att Tränaren kom tillbaka från sin tur efter spåret. Vi stod och njöt av den fysiska tröttheten och nöjdheten en stund medan Monstret plockade mer blommor...

Livet är ganska bra ändå. Tänk vad en liten löptur kan göra...



16 maj 2012

FREE HUGS PROJECT

Ibland när man har fantasifulla och entusiastiska elever som sprider glädje bara genom sin blotta närvaro får man chansen att ta del av roliga projektarbeten.

Idag är en sådan dag. Detta plus en utförlig rapport damp ner i min inkorg idag:

 

Johanna fick, som hon säger, sin idé från denna video:



Tänk om alla vore som den lilla damen som är den första att ta emot en kram från Mann. Hon ser på honom som vore han hennes egen son; handen på hans kind och hennes leende får det att värka i hjärtat.

Mr Mann fick mer respons än Johanna, men det kan ju ha att göra med Svenssons motvilja att visa känslor och gå utanför sin comfort zone... Varför måste vi vara så tråkiga och misstänksamma?  Tänk om alla bara kunde släppa sin pinsamhetsjacka och ta emot en kram, den är ju gratis! En liten gest som säger så mycket. Alla behöver en kram då och då. Varje dag. En kram läker sår. En kram skänker glädje; tar bort irritation och grinighet. En kram säger "du är bra!".

En kram gör världen till en bättre plats.

14 maj 2012

Lokala företag och vänliga själar med smak - se hit!

Sitter och slösurfar på datorn i jakt på skolavslutningsutstyrsel. Man är ju som vanligt engagerad i studenten och det ska stås på scen. Igen.

Då behöver man se skapligt presentabel ut. Och helst inte frysa arslet av sig om det är skitväder. Och samtidigt inte verka varken over-, eller underdressed. Och så vill jag vara jag.

Hur fan bär man sig då åt?

Jag skulle vilja gå i min gula Slippery When Wet-tisha. Men då får väl alla skvallerkärringar på byn något (mer) att tala om. Dessutom sitter nog den lite för tajt nowadays så... nä. Jag behöver något med loose fit. Men inte för loose för då ser jag ut som att jag är gravid och det ska vi ju inte ge skvallerkärringarna på byn.

Eller så skulle jag vilja ha någon annan hårdrockströja. Men de är alla svarta och det rimmar ju sådär med skolavslutning...

I fjol hade jag en söt klänning. Och vantrivdes hela dagen. Det vill jag inte göra den 8 juni i år. Söta och (i mina ögon) tantiga kläder går alltså fetbort. Men en fin skinnjacka skulle ju vara najs. Om man hade haft en, eller haft råd att köpa en. Jag har hört att Jofama har fina jackor... (Jag kom just på hur jag saknar mina gamla skinnbyxor jag hade back in the day. Det kanske vore något. Jofama har sådana också. Har jag hört.)

Jag behöver hjälp. Serious help. Och sponsring, ha ha. Anyone?





7 maj 2012

Lite kredd får man i alla fall

För någon vecka sedan dök denna tweet upp i min feed:


Den där Isak känner sin fröken i och med att han tackar åt rätt håll... De senaste tre åren hade varit bra mycket tristare utan den där Isak, så tacksamheten works both ways. Och den där Erik då som dyker upp som en knight. Vilka pojkar...

Idag har jag haft besök av en auskulterande inte så gammal före detta elev som fått för sig att han ska bli svensklärare. Jag var nog lite måndagsmatt och bakis efter all rättning av nationella prov och annat för jag körde en repris av vad en av mina gamla lärare sa när han hörde att jag skulle bli svensklärare: "Nej! Gör det inte!"

Men varken jag då eller Sander nu lyssnade på det örat. Han ska absolut bli svensklärare och därför var han och hälsade på mig och mina elever idag. Sander skulle sitta med på två lektioner och dessutom spela in ett samtal mellan mig och en elev. "Hu då!" var min spontana reaktion på det senare, men det hela avlöpte så bra som det nog kunde göra en seg måndag. Sander verkade nöjd i alla fall:


Du blir en kanonbra lärare, Sander (trots att du hädar min gud!). Jag lovar att jag ska skriva en not-to-do-lista åt dig tills du tar examen så du inte behöver upprepa mina misstag... Förresten, du spelade in "fel" samtal! Två elever senare fick jag kommentaren "Du regerar i klassrummet!". Det hade varit något att spela upp för seminarieledaren. 

Och för min chef.




6 maj 2012

Vårstädning anno 2012

Jag har som synes städat lite på bloggen och jag vet som vanligt inte om jag gillar det eller inte. Jag saknar headern jag hade förut... Men. Man måste väl växa upp någon gång.

Fast det vill jag inte.

Men jag kör på annarchy-äpplet ett tag, måste ge det en chans. Man vill ju inte verka förändringsobenägen liksom.


1 maj 2012

Nationella prov

Jag har ondgjort mig rätt mycket över de nationella proven i Svenska 1 den senaste tiden. Det har varit frustration över att de ens ska göras och ångest inför rättningen.

Igår rättade jag trettiosju läsförståelseprov och fick ännu mer ångest än innan rättningen. Inte över dåliga resultat utan över hur Skolverket tänker.

Läsförståelsedelen är uppbyggd kring fem texter och frågorna är grupperade efter betygskalan E, C, och A. E-frågorna ger 1 poäng och där förväntas eleverna att i stort sett skriva av svaret ur texten, alltså inte tänka efter och analysera. På C-frågorna får man 2 poäng och här förväntas man analysera lite för att sedan gå all in mellan raderna på A-nivåfrågorna där man kan få fyra poäng.

Så långt är allt väl, men nu är det så att jag har elever som är rätt analytiskt lagda och har läst mellan raderna även på E-frågorna. Vad händer då? Jo... De får ett streck över den uppgiften. I det hundrasidiga instruktionshäftet finns riktlinjer som säger att om svaret inte är hämtat direkt ur texten så är det en inte godtagbar lösning.

Skolverket använder alltså följande formel: 
E-fråga + C-svar = F

Eleverna ska alltså lära sig att inte tänka själva; att hålla sig innanför ramarna och det känns ju verkligen positivt inför framtiden.

Grattis Skolverket! 
Ni har utfört Björklunds order om att rasera flumskolan med bravur. Det känns tryggt att vi skapar elever som inte tänker själva för sådana kan ju vara skadliga för vårt samhälle.


25 april 2012

Whatever happened to the funky race?

Igår kväll fastnade jag i soffan. Jag borde egentligen ha gått och lagt mig, men jag fastnade som sagt framför TV:n.

SVT visade The Arks avskedskonsert från i somras och redan här bör vana läsare dra öronen åt sig eftersom The Ark kanske inte passar in i lärarjävelsmallen. Jag kände samma sak, men å andra sidan... är det inte så underligt.

Jag är inget jättefan av The Ark, det ska erkännas, men jag har en djup relation till deras genombrottsalbum "We Are The Ark" från 2000.

Jag bodde då i studentkorridor med allt vad det innebar och när jag 2001 skulle ut i världen och göra Tyskland osäkert arrangerades en hejdå-fest för mig. Mycket rödvin senare springer vi utefter Uppsalas gator, skanderande "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain..." på väg till ännu en kväll på V-Dala nation.

Kvällen tog slut ganska snabbt eftersom en av korridorsbruttorna tömt sin bag-in-box innan utgång och sedan tömde den igen på ett toalettgolv... Men oavsett hur slutet blev... It Takes A Fool To Remain Sane blev min theme song under tiden i Tyskland. 

Jag kände mig verkligen som en galning som försökte hålla mig frisk genom att vara sig själv när jag var där. Det tiden utomlands lärde mig var att man inte tjänar på att förställa sig, att vara någon annan än den man är; att man heller inte mår bra av att förställa sig.

Så igår, lite småapatisk hemma i min soffa, hör jag Ola Salo prata från scenen i Växjö. Han säger att det en sådan där kväll är tillåtet att bli lite sentimental och i bakgrunden hörs ett svagt för mig välkänt intro och jag känner hur tårarna stiger upp i mina ögon.

När den gode Salo sedan sjunger första textraden "whatever happened to the funky race, a generation lost in pace" rinner de nerför mina kinder.

När han kommit in på "wasn't life supposed to be more than this" stortjuter jag. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv utan för att jag kastades tillbaka elva år i tiden. Jag var 24 igen och hade hela livet framför mig.

Så där satt jag, halvapatisk och storgråtande i min soffa, och sjöng tyst med "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain...

...it kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play
or maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this:

That it takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh In this world all covered up in shame"

Jag kommer aldrig att skämmas för den jag är. Jag är ingen olycklig mor till ett olyckligt barn. Jag måhända kommer att oroas över min vikt... Men vad gör det i det stora hela? 

Jag for ut på äventyr och ödets vägar ledde mig ut på fler äventyr. Jag vågade satsa på kärleken och jag fick världens underbaraste barn och jag är galen nog att älska mitt jobb trots alla prövningar det utsätter mig för.

Med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen inser jag en sak: 

Jag är galen nog att överleva.