Djurens vänner

För rätt precis ett år sedan låg jag på Mora lasarett och kunde inte röra mig för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen. Detta är den stora anledningen till att jag i år inte har jagat älg.

Sedan jag var åtta år har jag missat tre jakter; en gång hade jag tenta, andra gången hade jag praktik och tredje gången ammade jag Monstret. I och med årets walk over har jag alltså missat fyra av 23 jakter.

Det är klart att det svider lite, men för en gångs skull var jag en riktig utilitarist och lät bli att jaga. Om jag hade varit med hade jag inte kunnat låta bli att dra, slita, gå långt, frysa... och därmed slita upp det som lagats skapligt i ryggen. Detta i sin tur hade lett till att jag varit tvungen att sjukskriva mig och det hade inneburit att 1. skolan hade varit tvungen att ta in en vikarie som kostar pengar, 2. eleverna hade blivit utan lärare och det hade ju inte varit bra...

Skämt åsido, jakt var inget jag ville utsätta min sargade lekamen för. Det finns dock fler anledningar till varför jag bestämde mig för att inte vara med. En av dessa anledningar var att två av mina jaktkompisar, typ de som, förutom den jagande delen av familjen, gjorde det värt att sitta ute i skogen och frysa, inte skulle vara med. En är mer sargad än jag och den andre hade tagit beslutet (ett mycket gott beslut f.ö.) att byta jaktlag. Utan dessa två retstickor var det helt enkelt inte värt besväret.

Byte av jaklag är även något jag överväger, om jag någon gång ska ta upp jakten igen. Mitt lag består av griniga gamla gubbar och mycket på grund av dessa griniga gamla gubbars uppförande och gärningar så står laget utanför ett nybildat älgskötselområde som gör jakten för dalgångens andra lag hur billig som helst. Vi däremot, får betala hutlösa summor till skogsbolagen av vilka vi arrenderar marken.

Nu var jag lite orättvis. Det är inte hela historien, men jag ska inte trötta ut er med läsning om älgskötselområden and what not. Tillbaka till de griniga gamla gubbarna.

De är en stor orsak till att mitt intresse för jakt har svalnat betänkligt. Varje år har jag ångest inför jakten och för vad som ska hända i eller i närheten av kojan där de griniga gamla gubbarna bor. Det är alltid något som händer så att det mesta spårar ur och när de nyktrat till går gubbarna runt och blänger på varandra som folkilskna hundar. I spetsen av dessa folkilskna hundar står vår jaktledare... Nu har jag snart arbetat upp den där ilskan som jag beskrev i det förra inlägget och därför ska jag lägga av medan tid är.

En sista sak bara: igår när jag var uppe vid slakthuset för att hämta kött åt en köpare bara väntade jag på att någon skulle fråga när jag tänkt komma tillbaka till jakten. Hade jag fått frågan hade svaret varit: när vi bytt jaktledare.