Är vi lyckliga nu?

Såg slutet Skavlan i fredags och Ulf Lundell var där. Lundell är för mig bara.. ja, ett misslyckat försök att läsa Jack, Öppna landskap och Persbrandts svärfar. Typ. Möjligen trodde jag att han skulle vara en väldigt fåordig, bitter och sur gubbe också.

Men en bit in i intervjun inser jag att jag vill bli honom. Alltså, jag har inga aspirationer på att bli Persbrandts svärfar eller "rockmusiker". Jag vill bli en sådan som han, som kan dra sig tillbaka till sitt hus mitt därute i naturen och odla sin trädgård; som kan skriva det man känner när man känner för det. Om det så är en låt eller en anteckning i den lilla svarta hatboken som Alex Schulman så gärna vill in i. Tänk att få sitta där, se på årstidernas växlingar och bara göra det man vill - och fan ta folk om de inte gillar att man gör det...

Käftsmällar var det, ja. Lundells senaste låt Är vi lyckliga nu? är en direktträff i käkpartiet. En spark i diafragman. Han delade ut den i TV när han sablade ner utförsäljningar av statliga bolag och vinstintressen inom vård och skola - och publiken jublade och applåderade för allt vad tygen höll. När han spelat sin låt fick han stående ovationer...

Jag hoppas att det är ett gott tecken. En sak vet jag dock: jag har ändrat uppfattning om Ulf Lundell. Jo, han är fåordig i intervjuer, men lyssna på hans texter - de är allt annat än fåordiga. Han må verka bitter, men som han själv sa: "är man bitter är man död..."

Och död är han inte, Persbrandts svärfar.