#dansbandshelvetet

Ifjol ondgjorde jag mig över Motorcrosshelgen i Höljes och fick ganska mycket hat tillbaka. I och för sig lite befogat eftersom jag drog paralleller till elvatåiga banjospelare i den amerikanska södern, men det var mina egna åsikter och diskussionen i kommentarsfältet (och öltältet) var intressant och dog ut efter ett tag.

I år tänker jag inte hata på höljesfarare. Jag tänker spy min etterosande galla över dansbandshelvetet.

Cirkus Gnuss har hittat till Byn.

Alltså, jag förstår att alla handlare i Byn överlever tack vare Dansbandsveckan. Jag förstår att boende i Byn uppskattar att det är liv och rörelse överallt. Jag förstår att... Ja det är mycket jag förstår, men jag kan likafullt inte acceptera det. Jag är berättigad till en åsikt och här kommer en lista på varför jag inte gillar dansbandshelvetet:

1. Det är dansband vi pratar om!
Jag får utslag av dansbandsmusik. Dansbandsmusik ger mig mer ångest än en sträckläsning av Brott och straff kan ge.

2. Det är folk överallt.
Jag bor i Byn av flera anledningar varav en är att man slipper trängas eller stå i kö. Under vecka 29 däremot måste man planera sina matinköp väldigt noga om man vill ha sin mentala hälsa i behåll. Och visst, man kan åka härifrån och det brukar jag vanligtvis göra men nu ville ödet annorlunda.

3. Solariestekta medelålders damer med rea-i-Ullared-blick.
De kommer i flock och likt varghonor cirklar de runt sitt byte och mördar samtidigt andra potentiella alfahonor med sin mascaratyngda blick. De är vältränade drottningar på köttmarknaden, men lyfter man på grannlåten hittar man rödvinsmarinerat grillat kycklingbröst. Denna kategori av människor ligger i topp på min "saker-som-framkallar-äckel"-lista. Right next to till exempel att torka upp någon annans spyor.

4. Trafikregler gäller tydligen inte för gnussfanatiker.
De går rakt ut i gatan, varsomhelst och närsomhelst. Använd markerade övergångsställen, för fan! Det finns inga övergångsställen vid Lisselska huset, okej? De kör bil som de blinda slåss och de som cyklar gör det inte på cykelbanorna. Inte ens där kommunen extrabreddat dem för (troligen) deras skull.

I mitt nästa liv tänker jag bli turist. Va? Varför? Jo, för då får man bete sig precis hur man vill, när man vill och var man vill. Man behöver inte ha ett enda uns av empati i kroppen och man behöver inte ta hänsyn till någon annan än sig själv och de egna behoven.

Och innan ni börjar hata mig för mina åsikter vill jag påminna om att jag förstår att Byn överlever till stor del för att dansbandshelvetet finns. Jag är dock också medveten om att mina skattepengar, som jag önskade hellre gick till skola och vård, används för att finansiera alla campingar, bajamajor, elskåp och städning efter spektaklet. Pengarna som dras in genom dansbandshelvetet går ner i handlarnas fickor och gör att de kan fortsätta sin verksamhet medan kommunen står för betalningen av... Ja, allt annat.

Men Malung får ju en massa kredd! Jo, eller hur? Fantastisk kredd dessutom. Särskilt genom programmet På väg till Malung. Vad visades där? En massa fylla. Och solariestekta medelålders tanter med rea-i-Ullared-blick. Men all publicitet är väl bra publicitet, antar jag.

Men åk därifrån då! Ja, det ska jag. Nästa år. Nu är det inte möjligt och dessutom måste jag erkänna att det finns positiva side effects med dansbandshelvetet: min bästa vän i Bon Jovi-världen kommer och hälsar på! På fredag ska vi driva våra män till vansinne när vi spelar allt annat än dansbandsmusik. Sånt här, till exempel: