24 juli 2012

Det här med språkfascism

Mina läsare som inte känner mig IRL torde tro att jag är en hemsk lärare, självutnämnd språkfascist och allt. En sådan som sitter med rödpennan och hånskrattar mordiskt bakom katedern. En sådan som hackar på alla språkliga fel eleverna kan tänkas göra. En sådan som sätter betyg efter stavning. En dyslektikers mardröm, helt enkelt.

Dessa läsare har ganska fel.

Många diagnosticerade och självutnämnda dyslektiker och andra med "bara en släng av dyslexi" har passerat genom mitt klassrum och ingen av dem har fått ett IG för att de stavat dåligt. Sådant vore taskigt. Men tyvärr finns det sådana lärare.

Jag har en elev nu, en fantastisk tjej med världens bredaste flin. En tjej som ser hinder som utmaningar, inte en anledning att stanna till och hänga läpp. Det är för mig ett under att hon kan vara så positiv med tanke på vad hon upplevt genom sin skoltid. Under vårens nationella prov, med temat Relationer, höll hon ett prickfritt anförande om sin relation till sig själv där hon berättade hur hon upplevt sitt liv sett ur skolperspektiv.

Allt började bra. Skolan var så rolig tills hon inte riktigt hängde med och genom åren fick hon ofta höra att "det var ingen idé", "det går inte med tanke på [hennes] svårigheter". Hon bestämde sig dock för att det skulle gå - och det gjorde det. På högstadiet fick hon viss hjälp, men blev aldrig utredd riktigt. I höstas började hon ettan på min skola och var från start väldigt tydlig med att hon hade svårt med stavning och annat. Kanske var hon lite orolig över att det skulle ligga henne i fatet - vilket jag sa att det inte skulle göra.

Läsåret gick och hon fick ta den tid hon behövde för att bli klar och hon använde ibland de hjälpmedel som specialpedagogen gett henne. Uppgifterna trillade in och jag var helt blown away. Visst, jag kunde se när hon hade haft bråttom för då såg man stavfelen hopa sig, men innehållet! Vilket innehåll!

Och nu börjar jag närma mig min poäng: innehållet är så mycket viktigare än ytan. Om innehållet är fylligt är det lätt att göra något åt ytans felaktigheter. Om ytan är felfri men texten är helt tom på innehåll... då är det svårare. Att som dyslektiker kunna skriva målande är bra mycket mer värt, på alla sätt och vis, än att stava rätt men att inte kunna säga något med sina texter.

Jag har en läsare som jag gillar skarpt. Hon skräder inte orden när hon målar upp sin sanning för alla som vill läsa. Det är inte alltid en vacker bild av verkligheten som hon beskriver, men det hon skriver får ens hjärta att  brista många gånger om. Hennes vilja att skriva och dela med sig är fantastisk och hennes egna blogginlägg är långa och fulla med händelser, känslor och åsikter. Och stavfel.

Men det gör inget - för innehållet är det viktigaste!

Jag skulle tro att hon upplevt samma sak som min elev gjort i sin tidigare skolgång. Hon har säkert hört många gånger att hon inte duger; att det inte är någon idé... Och sådant gör mig så ont. Om bara någon hade sett Sabinas innehåll istället för ytan så hade kanske hennes liv sett annorlunda ut på alla sätt och vis. Lärare ska inte sitta bakom katedern med rödpennan i högsta hugg. De ska röra sig runt i klassrummet och se eleverna bakom texterna fulla med stavfel - och leda dem rätt. Rödmarkeringar och hårda uttalanden hjälper ingen. Det hämmar. Ser man bara rödmarkeringar på det man skrivit så slutar man snart att skriva - för det är ju ingen idé. Positiv respons på innehållet - sedan kan man ta det språkliga på ytan allt eftersom. Att ösa fram grammatiska förklaringar nyttar (tyvärr) inte. Det avskräcker - och därför Sabina, skulle jag aldrig någonsin anmärka på din stavning - varken i dina kommentarer här hos mig eller i din egen blogg! Jag vill ha dig kvar som läsare och jag vill fortsätta läsa det du skriver.

Jag skrev ett inlägg tidigare idag om förutfattade meningar och folks fördomar. Människor som ser dyslektikers, eller människor med läs- och skrivsvårigheters texter tycker att dessa är dumma för att de inte kan. När de hör ordet dyslektiker tänker de på Kungen, som kom ut som dyslektiker för en massa år sedan. En man som snubblar på orden och ofta trampar i klaveret. Ergo: dyslektiker är dumma, för att inte säga korkade.

Dyslektiker, eller människor med läs- och skrivsvårigheter, tror ofta att de är dumma för att de inte kan och för att de vet att stavningskunniga människor tycker att de är dumma. En självuppfyllande profetia, helt enkelt.

Alla som är av den åsikten att alla dyslektiker är dumma kan inte ha mer fel. Jag har nämnt två exempel som motsäger den fördomen. Jag kan ta upp ett till. Min egen pappa, som fick höra att han var dum i huvudet när han gick i skolan för att bokstäverna hoppade kråka när han skulle skriva. En idag 69-årig yngling som är en av de smartaste och mest uppfinningsrika personer som jag känner. Han är inte dum. Sabina är inte dum. Den leende eleven är inte dum.

Tre, av många med läs- och/eller skrivsvårigheter, som kastar om bokstäverna, men som gör världen lite bättre med sin blotta närvaro och sitt innehåll - som de vågar visa till skillnad från många andra.

9 kommentarer:

Sander sa...

Ôch här kommer ett fjärde exempel - min mamma. Hela hennes skolgång fick hon höra hur dum hon var. En tid när termen "dyslektiker" inte ens fanns. Hon fick sitta ute i korridoren med "problembarnen" och försökte och försökte. I våras läste mamma in hela gymnasiet på 3 år på en folkhögskola. Jag är så otroligt imponerad av henne, dyslektiker som inte gått i skolan på många år, klarade sig igenom varje ämne galant. Varje gång hon frågade efter hjälp så var det enda jag kunde hjälpa henne med lite stavning, för allt annat hade hon förstått. Det syntes tydligt i det rika innehållet. Och på hennes slutbetyg. Och på hennes diplom hon fick av rektorn personligen, för största personliga utveckling och minst missade skoldagar. Nej, dum det är man först när man påstår saker man inte har en blekaste aning om.

Tigrinnan sa...

Också jag har många i min närhet som i det närmaste klassats som dumma. Det är helt tokigt...
Som min styvfar...med knappt klarade 7 år i grundskola. Nu produktionschef på Skanska. Han är jag stolt över!

Marie sa...

Ja jösses för stavning... INTE min starka sida direkt, tackar högre makter för stavningskontroller för jämnan! Brukar vara ärlig att säga det direkt till folk jag inte känner...till och med på anställningsintervju. Och nä ingen har valt bort mig än...;-) Lika var det med första inlägget jag skrev på bloggen, stava kan jag inte så det skrev jag och konstiga meningar får ni läsa men det hindrar mig inte från att blogga! :-)

Spader Madame sa...

Du har (så klart) helt rätt! MEN precis som vi får för oss saker om människor beroende på hur folk ser ut så försökte jag (ibland) förklara för mina elever att det lönar sig att lägga in en stavningskontroll i ett dokument just på grund av att det är svårt att hitta innehållet i en text om det döljs av språket. Och man vill förmodligen att folk ska läsa. Idag finns det hjälpmedel som man kan använda, även om jag förstår att det är viktigt att få ett flöde i skrivandet och att det ibland blir för mycket arbete. Man får välja sina tillfällen och det behövs nog inte alltid.

Jag håller också med dig om den höga kvaliteten på Sabinas texter. Men det beror på att jag VET att jag ska se förbi. Att jag redan vet att texternas innehåll är värda det. Det händer faktiskt att jag väljer bort andra bloggar när jag inte gillar HUR det skrivs.

Säger hon som använder man, ju och annat otyg överallt, samt börjar var och varannan mening med OCH.

Anna-Sabina G sa...

Och här kommer stavar´n :-)

Tack ännu en gång kära lärarjävel. Jag är dig så tacksam att jag fick vara med i ett av dina inlägg, det känns faktiskt lite som att jag har vunnit ett pris.

Fick också nyss lära mig att det bara för vara max 4096 tecken i kommentaren, jag hade visst får många. Så jag nöjer mig med detta :-)

Junitjej sa...

Underbart inlägg!! Jag håller med dig. Varför kollar man bara på ytan? Läs innehållet istället! Är det ok om jag länkar till din blogg? Hoppas det!

Lärarjäveln? sa...

Länka på! :)

Junitjej sa...

Svar: Bilden har jag skapat genom en kanonapp, som kallas "Strip Designer". Den innehåller hur många mallar som helst och är väldigt lätt att använda. Prisvärd!!

Jessica sa...

Jag har problem med stavningen.... samt "ordförrådet" =) visst mycket lathet, kanske till och med en rädsla för att lyckas när jag var liten då jag skämdes rätt lätt... =)

men visst jag klara mig i dag. =)
Du skriver väldigt härligt, och hit kommer jag flera ggr. Jag kanske skriver som en kratta, men jag har starka åsikter nutid. =)

Hoppas du får en bra dag. kram