Det här med språkfascism

Mina läsare som inte känner mig IRL torde tro att jag är en hemsk lärare, självutnämnd språkfascist och allt. En sådan som sitter med rödpennan och hånskrattar mordiskt bakom katedern. En sådan som hackar på alla språkliga fel eleverna kan tänkas göra. En sådan som sätter betyg efter stavning. En dyslektikers mardröm, helt enkelt.

Dessa läsare har ganska fel.

Många diagnosticerade och självutnämnda dyslektiker och andra med "bara en släng av dyslexi" har passerat genom mitt klassrum och ingen av dem har fått ett IG för att de stavat dåligt. Sådant vore taskigt. Men tyvärr finns det sådana lärare.

Jag har en elev nu, en fantastisk tjej med världens bredaste flin. En tjej som ser hinder som utmaningar, inte en anledning att stanna till och hänga läpp. Det är för mig ett under att hon kan vara så positiv med tanke på vad hon upplevt genom sin skoltid. Under vårens nationella prov, med temat Relationer, höll hon ett prickfritt anförande om sin relation till sig själv där hon berättade hur hon upplevt sitt liv sett ur skolperspektiv.

Allt började bra. Skolan var så rolig tills hon inte riktigt hängde med och genom åren fick hon ofta höra att "det var ingen idé", "det går inte med tanke på [hennes] svårigheter". Hon bestämde sig dock för att det skulle gå - och det gjorde det. På högstadiet fick hon viss hjälp, men blev aldrig utredd riktigt. I höstas började hon ettan på min skola och var från start väldigt tydlig med att hon hade svårt med stavning och annat. Kanske var hon lite orolig över att det skulle ligga henne i fatet - vilket jag sa att det inte skulle göra.

Läsåret gick och hon fick ta den tid hon behövde för att bli klar och hon använde ibland de hjälpmedel som specialpedagogen gett henne. Uppgifterna trillade in och jag var helt blown away. Visst, jag kunde se när hon hade haft bråttom för då såg man stavfelen hopa sig, men innehållet! Vilket innehåll!

Och nu börjar jag närma mig min poäng: innehållet är så mycket viktigare än ytan. Om innehållet är fylligt är det lätt att göra något åt ytans felaktigheter. Om ytan är felfri men texten är helt tom på innehåll... då är det svårare. Att som dyslektiker kunna skriva målande är bra mycket mer värt, på alla sätt och vis, än att stava rätt men att inte kunna säga något med sina texter.

Jag har en läsare som jag gillar skarpt. Hon skräder inte orden när hon målar upp sin sanning för alla som vill läsa. Det är inte alltid en vacker bild av verkligheten som hon beskriver, men det hon skriver får ens hjärta att  brista många gånger om. Hennes vilja att skriva och dela med sig är fantastisk och hennes egna blogginlägg är långa och fulla med händelser, känslor och åsikter. Och stavfel.

Men det gör inget - för innehållet är det viktigaste!

Jag skulle tro att hon upplevt samma sak som min elev gjort i sin tidigare skolgång. Hon har säkert hört många gånger att hon inte duger; att det inte är någon idé... Och sådant gör mig så ont. Om bara någon hade sett Sabinas innehåll istället för ytan så hade kanske hennes liv sett annorlunda ut på alla sätt och vis. Lärare ska inte sitta bakom katedern med rödpennan i högsta hugg. De ska röra sig runt i klassrummet och se eleverna bakom texterna fulla med stavfel - och leda dem rätt. Rödmarkeringar och hårda uttalanden hjälper ingen. Det hämmar. Ser man bara rödmarkeringar på det man skrivit så slutar man snart att skriva - för det är ju ingen idé. Positiv respons på innehållet - sedan kan man ta det språkliga på ytan allt eftersom. Att ösa fram grammatiska förklaringar nyttar (tyvärr) inte. Det avskräcker - och därför Sabina, skulle jag aldrig någonsin anmärka på din stavning - varken i dina kommentarer här hos mig eller i din egen blogg! Jag vill ha dig kvar som läsare och jag vill fortsätta läsa det du skriver.

Jag skrev ett inlägg tidigare idag om förutfattade meningar och folks fördomar. Människor som ser dyslektikers, eller människor med läs- och skrivsvårigheters texter tycker att dessa är dumma för att de inte kan. När de hör ordet dyslektiker tänker de på Kungen, som kom ut som dyslektiker för en massa år sedan. En man som snubblar på orden och ofta trampar i klaveret. Ergo: dyslektiker är dumma, för att inte säga korkade.

Dyslektiker, eller människor med läs- och skrivsvårigheter, tror ofta att de är dumma för att de inte kan och för att de vet att stavningskunniga människor tycker att de är dumma. En självuppfyllande profetia, helt enkelt.

Alla som är av den åsikten att alla dyslektiker är dumma kan inte ha mer fel. Jag har nämnt två exempel som motsäger den fördomen. Jag kan ta upp ett till. Min egen pappa, som fick höra att han var dum i huvudet när han gick i skolan för att bokstäverna hoppade kråka när han skulle skriva. En idag 69-årig yngling som är en av de smartaste och mest uppfinningsrika personer som jag känner. Han är inte dum. Sabina är inte dum. Den leende eleven är inte dum.

Tre, av många med läs- och/eller skrivsvårigheter, som kastar om bokstäverna, men som gör världen lite bättre med sin blotta närvaro och sitt innehåll - som de vågar visa till skillnad från många andra.