Vi hade varit en sväng på marknaden och var på hemväg när Tränaren frågade vad vi skulle hitta på. Det naturliga hade varit att svänga vänster och åka till huset med den (inte längre) blå brevlådan. Men, och det är ett stort men, det går inte.
Reservfamiljen har flyttat från Byn.
Och nu grinar jag igen.
Jag har gråtit medan jag putsat deras fönster och slängt deras saker. Jag har gråtit när jag träffat Lotta på skolan och jag gråter nu.
Jag förstår att de flyttar. Alla barnen bor i Jönköping och det är klart att de vill vara nära dem. Jag förstår det verkligen, men... Det känns så tomt. Så konstigt.
Jag hoppas innerligt att de kommer att trivas i den nya lägenheten och i den nya tillvaron och att de står ut med en och annan våldgästning framöver. För våldgästas ska det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar