SVT visade The Arks avskedskonsert från i somras och redan här bör vana läsare dra öronen åt sig eftersom The Ark kanske inte passar in i lärarjävelsmallen. Jag kände samma sak, men å andra sidan... är det inte så underligt.
Jag är inget jättefan av The Ark, det ska erkännas, men jag har en djup relation till deras genombrottsalbum "We Are The Ark" från 2000.
Jag bodde då i studentkorridor med allt vad det innebar och när jag 2001 skulle ut i världen och göra Tyskland osäkert arrangerades en hejdå-fest för mig. Mycket rödvin senare springer vi utefter Uppsalas gator, skanderande "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain..." på väg till ännu en kväll på V-Dala nation.
Kvällen tog slut ganska snabbt eftersom en av korridorsbruttorna tömt sin bag-in-box innan utgång och sedan tömde den igen på ett toalettgolv... Men oavsett hur slutet blev... It Takes A Fool To Remain Sane blev min theme song under tiden i Tyskland.
Jag kände mig verkligen som en galning som försökte hålla mig frisk genom att vara sig själv när jag var där. Det tiden utomlands lärde mig var att man inte tjänar på att förställa sig, att vara någon annan än den man är; att man heller inte mår bra av att förställa sig.
Så igår, lite småapatisk hemma i min soffa, hör jag Ola Salo prata från scenen i Växjö. Han säger att det en sådan där kväll är tillåtet att bli lite sentimental och i bakgrunden hörs ett svagt för mig välkänt intro och jag känner hur tårarna stiger upp i mina ögon.
När den gode Salo sedan sjunger första textraden "whatever happened to the funky race, a generation lost in pace" rinner de nerför mina kinder.
När han kommit in på "wasn't life supposed to be more than this" stortjuter jag. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv utan för att jag kastades tillbaka elva år i tiden. Jag var 24 igen och hade hela livet framför mig.
Så där satt jag, halvapatisk och storgråtande i min soffa, och sjöng tyst med "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain...
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play
or maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this:
That it takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh In this world all covered up in shame"
Jag kommer aldrig att skämmas för den jag är. Jag är ingen olycklig mor till ett olyckligt barn. Jag måhända kommer att oroas över min vikt... Men vad gör det i det stora hela?
Jag for ut på äventyr och ödets vägar ledde mig ut på fler äventyr. Jag vågade satsa på kärleken och jag fick världens underbaraste barn och jag är galen nog att älska mitt jobb trots alla prövningar det utsätter mig för.
Med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen inser jag en sak:
Jag är galen nog att överleva.
2 kommentarer:
Finns den måhända på SVT-play? Jag är också galen nog att överleva, och bloggosfären är en av orsakerna till att jag gjorde just det! Hälsning från NY. KRAM!
Åh, finaste Spader! Vinka över till New Jersey från mig, would you? Stora kramen!
Skicka en kommentar