Kung Henry

Ibland gör han som Fantomen. Då går han på gatorna som en vanlig man och kallar han sig Nils. Hans texter är mörka som Fantomens grotta och fyllda av ett sorts rättvisetänk, som värnar den lilla människan, värdig den vandrade vålnaden.

Han är som Lucky Luke. Hans ord forsar fram, han skjuter med sin ordkanon snabbare än sin egen skugga.

Lägg till lite kapten Haddock, tomten och Bob Marley och du har Henry Bowers. Jag kan skatta mig lycklig över att jag har fått spendera några timmar tillsammans med kung Henry och hans vapendragare Matiss Silins.

Igår var jag med några elever på Henry och Matiss estradpoetiska framträdande på biblioteket. Den ena dikten längre och häftigare än den andra. De ditkommenderade ungarna var inte missnöjda med sin närvaro.

Kungen framförde bland annat dessa tankeväckande dikter:






Idag var de båda på skolan för att hålla workshops med några klasser. Gymnasiet drog vinnarlotten och fick underhållas av Kungen. Hela dagen surrades det på skolan: "Har ni sett vem som är här?" "Vad gör Henry Bowers här?!" "Hur har ni fått hit HONOM?"

Ja, hur? Genom enträget tjat, samverkan mellan stadierna och stöd från kommunens kulturavdelning. Dessutom tror jag inte att någon av oss lärare riktigt fattat HUR stor han är inte bara i Sverige...

Anyways. När ungarnas första starstruckness lagt sig tror jag nog att de lärde sig ett och annat av den gode Nils. Jag är otroligt tacksam över att han gav mig en vinkel att angripa delmonentet stilistik (och grammatik, fonetik, lyrik). Tack, tack, tack!

Hade tänkt ge mig själv en utmaning; att skriva en långdikt i Henry-anda... men jag låter nog bli och visar hellre dagens slutdikt:



Gillar verkligen versen om statsministern...

Imponerande kille, den där Nils. Tack för att du kom, såg och segrade.