Jag måste sluta bry mig så mycket. Jag vet dock inte hur det ska gå till - det är ju så jag är. Jag måste sluta engagera mig så mycket på jobbet - för jag ger så mycket mer än jag någonsin får tillbaka. Jag måste sluta bry mig om och engagera mig i eleverna - för jag ger så mycket mer än jag någonsin får tillbaka. Jag är ju där för deras skull, jag vet. Jag ska inte klaga... men... Jag orkar inte låta bli.
Energinivåerna är i botten. För något år sedan tappade jag hår när energin låg på minus och kroppen såg hårsläppet som sista utväg för att få mig att fatta hur det egentligen stod till med mig. Jag tappar inte hår nu, men kroppen reagerar på andra sätt den här gången. Varningssignalerna finns där och innerst inne vet jag att jag måste lyssna till dem, men gör jag det?
Nej, istället tänker jag att "snart är det jullov - då får jag vila" eller "efter jul får jag lugnt schema några veckor, då kommer energin tillbaka". Man är väl en bra anställd liksom. Ska inte orsaka trubbel för folk; sätta elever i skiten genom att vara icke-närvarande. Måste vara på plats och slå knut på mig själv för att få tillvaron att fungera, för att få alla latoxar i mål så att Skolinspektionen inte ska ha något att klaga över när de kommer i vår.
Jag är komplett dum i huvudet. Jag vet det.
Blåser jag ut skollågan kommer hemmalivet att bli gladare. Jag skulle nog bli en gladare mamma och sambo med mer ork till lek... Men blåser jag ut skollågan kommer jag att ha vansinnigt ospännande lektioner och (mer än vanligt) negativa elever och då kommer jag att må dåligt över det.
Jag sitter alltså i en rävsax. Blödande. Frenetiskt gnagande på benet som sitter fast. Ska jag komma loss måste jag gnaga, men risken är att jag förblöder medan jag kämpar.
2 kommentarer:
Aouch.. den låten, det är samma refräng som det är på låten som min dotter Carro lagt in som ringsignal på sin mobil två veckor innan hon dog. Talande..
Men dum i huvudet? Nej, klok som reflekterar.
Kram på dig!
Tänker att det faktiskt går åt helvete med jobbet om ljuset brinner ut i båda ändarna. Du vet så väl svaret, annars måste du tyvärr byta jobb. Man tycker att jobbet förpliktigar och blir arg på trötta kollegor som bara försöker göra så litet som man kan komma undan med, och man vill få all den cred man kan få, men bara om man hinner med allt. Så svårt, men ändå så jäkla lätt. Du och din familj är nummer 1. Kidsen får tillräckligt och hade fått ännu mer om inte världen såg ut som den gör. Och så får man välja sina strider. Att se just den som verkligen, verkligen behöver din hjälp extra. KRAM!
Skicka en kommentar