Sjukgymnasten gav ju order om att jag skulle ha joggat innan vi sågs nästa gång. Nästa gång är på onsdag så det var på tiden...
Vilken underbar känsla det var att dra på sig tightsen! Endorfinerna rusade igång så fort jag fått på mig dem. Jag kände mig rakare i ryggen och längre än på väldigt lång tid. Tänk att det behövdes så lite för att man skulle må lite bättre i huvudet.
Det bästa med turen var dock att vi var ute tillsammans. Monstret sprang med mig medan jag joggade mina intervaller. Hon sprang över planen och mötte mig med segerbuketter och ropade "jag älskar dig, mamma!" för full hals.
Jag var klar med mina intervaller, som sjukgymnasten ordinerat, lagom till att Tränaren kom tillbaka från sin tur efter spåret. Vi stod och njöt av den fysiska tröttheten och nöjdheten en stund medan Monstret plockade mer blommor...
Livet är ganska bra ändå. Tänk vad en liten löptur kan göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar