Ser på skidåkning med ett halvt öga och öra. Skriver detta inlägg. Underhåller Monstret. Monstret som går omkring i sin nyårsklänning och en krona av papper.
Jag tror hon har lite tråkigt. Hon har börjat tala om kompisarna på dagis. Det är skönt att hon längtar dit, det känns tryggt att hon vill vara där. Det känns tryggt att hon är trygg där.
Tränaren har haft knasig mage sedan nyårsafton men han börjar repa sig. Det är bra, för jag funkar inte när han mår dåligt. Han, min starka klippa som ska stå pall för allehanda smärta, får inte vara sjuk. Jag blir arg, irriterad och osäker när han inte mår bra. Han ska orka när inte jag orkar. Det är taskigt av mig, jag vet. Men det är så jag känner. Jag tror han är okej med det dock. Kanske till och med lite smickrad och glad över att han betyder så mycket. Jag älskar honom.
Vi har förresten passerat det magiska sjuårsstrecket, bara det är värt en applåd. Nu är det bara att fortsätta resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar