När jag gjorde min sista praktikperiod på en skola i Uppsala hade jag en underbar mentor i svenska. Jag fick ta över alla hennes lektioner hela praktikperioden (inte bara under en vecka, som alla andra kandidater gjorde) för jag kunde inte välja ut en grupp att ha hand om. Jag togs emot på ett underbart sätt och eleverna, ja, de var nästan lika bra som de jag har nu.
Ingrid var min handledare och mentor och hon är det fortfarande. Hon är mitt lärarideal. Hon lät mig hållas, vi kunde prata om allt. Och då menar jag allt.
Jag invigde henne i hårdrockens underbara värld efter att jag just tagit över en av hennes grupper, ett gäng emo flygmekarkillar blandade med el-killar i stukad keps. Jag skulle inleda ett litteraturavsnitt och jag visste inte för mitt liv hur jag skulle få dessa killar att gilla romantiken... När det plötsligt slog mig att jag minsann visst kunde få dem att bli intresserade. Laddad med Iron Maidens Rime of the Ancient Mariner och Coleridges originaltext vann jag deras tillit. Easy peasy, liksom.
Efter detta lånades många skivor ut till bästa Ingrid och lyckan var liksom gjord... Vi höll på med mer än hårdrock också. Shakespeare är en gemensam nämnare mellan Ingrid och mig och den sista uppgiften jag gav ut under praktiken till eleverna utformade vi tillsammans och den bär tydliga spår av den gode Will och "As You Like It": Hela världen är min scen - Mitt liv i fem akter.
Denna uppgift har jag gjort med alla treor jag haft genom åren och det är med mycket skratt och många tårar som jag får ta del av mina ungars liv och tankar om framtiden. Jag har just läst årets skörd och jag kan bara säga att mitt hopp om framtiden och mänskligheten är återställd.
1 kommentar:
Trycker på gilla-knappen!
Skicka en kommentar