Betraktelser från en kylig garderob

Igår kväll var Lärarjäveln en väldigt snäll fröken. En del skulle nog säga att Lärarjäveln är så snäll att det gränsar till dum och i det här fallet var det nog nästan sant.

Jag ställde upp på att stå i garderoben på en studentfest. När jag sa ja visste jag inte att garderoben skulle befinna sig typ utomhus... Men, nu var fallet så och det var dubbla långkalsonger, ullunderställströja, fleecetröja, dunjacka och överdragsbyxor som gällde. Och mössa, så klart. Och så gillade man läget. Lärarjäveln sviker inte ett löfte.

Ingen verkade tycka att det var underligt att jag stod där. Ingen tog på sig ett pokerface och rätade ut en vinglig kroppshållning bara för att jag stod där. Dock stannade många till, slängde lite käft eller gav en frostnupen Lärarjävel en kram istället. Lite kurator hann jag med att vara också, men det är jag så gärna. Särskilt när det är MINA ungar som behöver stöd. Annars var på det hela taget en trevlig kväll utan incidenter och Studentkommittén drog in lite balpengar på kuppen.

Åter till pokerface och kroppshållningar... Jag konstaterade en sak medan jag nyktert stod och betraktade folkhopen som kom och gick. Det var inte bara studenter utan även en del "jag har hört att det är fest på byn och då måste jag ut"-folk och även en och annan stammis på den lokala puben som var värd för gårdagskvällens begivenhet.

Oavsett kategori av människa så kan alla som intagit alkohol dras över en och samma kam: folk blir fruktansvärt tragiska när de dricker på krogen. Som den kvinna i övre medelåldern som satt och försökte limma på en av studenterna och hans kompis (nyligen fyllda 18) . Det är tragiskt.

Eller som en mängd av studentskorna, iklädda 15-centimetersklackar och minimala kjolar mitt i smällkalla vintern, de som efter en "paus" utanför försöker samla ihop anletsdragen och riktigt koncentrerar sig för att gå rakt och att inte se för knalla ut. Det funkar sådär, kan jag meddela.

Sen har vi kategorin människor som inte säger ett enda dugg när de är nyktra, men som är hur spralliga, roliga och pratsamma som helst när de luktat på en öl. What's up with that, liksom? Så ja, det är lite tragiskt det också, att bli en helt annan person när man är "utepå". Falsk marknadsföring kallas sådant.

Medan jag stod där i mitt betraktande insåg jag plötsligt varför jag så sällan är ute numer. Jag gillar inte att bli för full. Jag hatar när det snurrar till. Jag vill inte vara tragisk så att folk ser det. Jag är dessutom rätt glad ändå - utan att dricka. Det konstaterades dessutom av en av eleverna i går kväll: "Du behöver ju fan inte dricka, du är ju galen ändå!"

Jag är inte absolutist. Definitivt inte, men jag tar hellre en slurk Dalwhinnie eller en Becks hemma eller i ett par goda vänners lag, än ger mig ut på krogen.

På krogen blir alla tragiska. Bara mer eller mindre.