Jag funderade på mina stora barn, både de jag har nu och de som passerat revy, de utbildningar de går eller gått och vilka resor många av dem har gjort genom de tre år jag har fått ha dem i min närhet. Många ansikten visade sig på filmduken i mitt huvud, vissa var lite suddiga medan andra var lika klara som om jag haft dem här hos mig.
En del av ansiktena tillhör gamla mentorselever, sådana som jag fortfarande hör av ibland. Sådana som jag aldrig någonsin vill tappa bort. Andra ansikten tillhör elever som jag bara haft lite, men som ändå satt djupa spår hos mig. Som den rödhårige unge mannen med världens största leende och ofantlig fallenhet för "kebabtyska". Han som lyste upp ett klassrum redan ute i korridoren och som alltid såg hur läget var med lärarjäveln och kunde rätta till en låg energinivå på ett kick.
Eller som filmkunskapseleven som med sin kunskap och filmbredd hade gett vilken lärare som helst stora skälvan.
Eller flickan som jag inte hade över huvud taget men som jag pratade med varje dag och som vid studenten berättade för mig hur mycket det hade betytt för henne.
Eller pojken som alltid satt på en bänk utanför mitt arbetsrum och som jag sedan adopterat...
Eller fnitterfiorna i min allra första åkargrupp i svenska, vars tårar jag torkade mer än en gång. Eller grabbligan i samma klass. Jag kommer aldrig att glömma hur väl urskrapade formar och karotter var efter att dessa ungjävlar (det var av dem undertecknad, med ganska mycket humor, fick namnet Lärarjäveln) bjudits på middag en kväll i juni... Inte heller kommer alla pannkaks- och plättdiskussioner att försvinna från hårddisken.
För ett par år sedan fick jag börja undervisa elever på Rockgymnasiet och det var och är en underbar erfarenhet. Det är i detta sammanhang silvertejpen kommer in i bilden... Går man på estetprogrammet på Lärarjävelns skola älskar man musik och inget annat. Man är kanske inte så inspirerad av svenskämnet, eller något annat ämne heller för den delen. Eller så är man väldigt ambitiös för man vill in på musikhögskola eller ljudteknikerutbildning. Oavsett ambitionsnivå så har de flesta ett stort bagage de bär på. En del kånkar och släpar, andra bär den tunga ryggsäcken med förvånande lätthet. Oavsett bördans tyngd finns det ett ställe där ryggsäcken ligger slängd i ett hörn. Där alla sprickor i fasaden och gamla revor inte finns. Där alla gamla skavanker är lagade med silvertejp.
Det är i musiksalen silvertejpen finns. Det är där alla får vara hela. Det är där ingen mask behövs. Det är där eleverna blir sedda för vilka de är, inte för vad de varit. Det är där musiken kan och får tala.
På de år jag haft förmånen att jobba med dessa elever och deras underbara musiklärare har mer än en rulle gått åt, men på studentdagen har eleverna stått där, utan tejp, med glädjen strålande omkring sig. Och av revorna och sprickorna som funnits där under silvertejpen finns knappt ett spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar