Värdegrundsgruppen. Fråga inte hur jag lyckades hamna där, men nu är jag där och gillar läget. Sunt löst folk har jag med mig där också. Vi är rörande eniga om det mesta och det skrämmer mig lite. För om vi är överens så finns det allt för många i kollegiet som inte är överens med oss. Tanken är att vi ska ta med vårt arbete ut bland kollegorna och det ska diskuteras i smågrupper. Jag vet redan nu hur det kommer att låta: "Men, har vi då inget bättre att göra?" Tydligen inte eftersom den där kommentaren kom...
Vi diskuterade lite fram och tillbaka idag och vår rektor sa att hon ofta såg lärare (läs: gymnasielärare) som inte hälsade på sina elever i korridoren. Hon fortsatte med att det är väldigt viktigt att eleverna känner sig sedda (check) och uppmärksammade (check) och ett enkelt sätt att få eleverna att känna sig sedda är att hälsa på dem i korridoren (check). Jag föreslog lite småironiskt att jag som checkat av ovanstående saker skulle testa att sluta hälsa på eleverna och då få se vad som händer... Fast, jag tror inte det. Det är mot min natur. Jag är inte sådan.
Jag sticker in huvudet på vaktmästeriet när jag kommer till skolan på morgonen. Jag snackar lite skit med städerskorna (no pun intended) när de sopar golvet i arbetsrummet. Min mat hinner bli kall för att jag stannar och pratar med mattanterna. Men framförallt: finge jag inte slänga käft med eleverna, spelar ingen roll om de är "mina" eller inte, så skulle jag lika gärna kunna säga upp mig.
Jag hoppas att detta grundande av värde leder någonstans. Att någon, några eller alla får upp ögonen; börjar se sig omkring och upptäcker nya perspektiv på tillvaron. Att fler lärare lämnar tryggheten bakom katedern och sätter sig på den istället. Eller kanske till och med ställer sig på den. Eller ännu värre (bättre): sätter sig bland eleverna. Och pratar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar