Det gör inte jag. Jag tänker på en annan filur, närmare bestämt den, på foton oftast evil eyed, som står bredvid en 12 år yngre version av mig själv:
Han heter Anders och han fyller år idag. Vem är han då, den där Anders?
Låt inte bilden förvilla er. Han är egentligen en av världens snällaste människor. Jag kan inte räkna alla gånger han räddat livet på mig. Och sig själv på kuppen. Varför? Jo... När jag inte ätit på ett tag blir jag ibland lite grinig... Men Anders kockkunskaper rådde bot på detta många gånger och slapp därför bli sparkad på smalbenen. (Jo, det har faktiskt hänt. I'll never hear the end of it!)
Otaliga spontanfester med skön hårdrock spenderades i hans korridorsrum. Ett rum vars fönster jag högst andäktigt och försiktigt sytt gardiner till.
Vi kunde (och kan) prata om det mesta och hade vi befunnit oss i How I Met Your Mother-världen hade nog Anders kallat mig för sin "bro". Nu är jag inte längre på plats och kan hjälpa till i urvalet... Men jag hoppas innerligt att världens bästa Anders hittar hem snart. Because he's worth it.
Vi hörs inte av så ofta nuförtiden, det blir tyvärr lätt så. Det är ledsamt, men när vi väl hör av oss till varandra är det som förr i världen. We're just older. En lite större ryggsäck bara, annars är vi fortfarande korridorspappa och mamma.
Så...
Stora grattiskramar på födelsedagen, bästa Anders!
(Jag ringer bara jag har laddat telefonen - och ätit!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar