Särskrivningar...

Lärarjäveln är knäpp. Hon gillar grammatik och sådana underliga saker. En sak som hon inte gillar är särskrivningar. Det kan visa sig genom mindre eller större utbrott. Som igår.

Igår skulle en elev lämna in en uppgift och bad mig kolla igenom den först. "Visst", sa jag och läste. Uppmanade sedan eleven att fixa till särskrivningarna, för annars var det hela okej.

"Vadå särskrivningar?" säger ungen och ett vinande ljud hörs i klassrummet. Ett vinande som härrör från den ilskna ånga som pyser ut ur mina öron. Jag tar ett djupt andetag och ser övriga elever hålla andan eftersom de vet hur jag är när det gäller särskrivningar. Jag läser upp meningen där en särskrivning finns och betonar verkligen pausen mellan de ord som borde sitta ihop.

"Ja, vadå... Vad är det för fel på det?" undrar eleven. Nytt vinande ljud och en av de övriga eleverna griper in och läser samma mening högt igen.

"Men det är väl inte fel?!" Jag tar ett nytt andetag och förklarar. och får ett tveksamt "jahaaa" till svar. Övriga elever andas ut. Faran är över för denna gång.

Tills idag när jag sitter och äter lunch och kollar Facebook på mobilen. En känd särskrivare som jag inte haft i svenska har uppdaterat sin status och gör att jag sätter spagettin i vrångstrupen:

"idag är kroppen orkeslös å har en konstant illa mående känsla"

Varför skriver man ihop 'orkeslös' men inte 'illamåendekänsla'? Ska det vara så svårt att vara konsekvent? Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt tydligen.

Och som en slutlig undran funderar jag över om det är skribentens kropp eller känslan som mår illa?