Spelkväll

Ikväll har det spelats.

Först bowling. Tränaren vann tätt följd av äldstabarnet på Vintervägen. Lärarjäveln var sist. Som vanligt i denna ädla sport. Monstret var med och hejade, åt chips och drack bubbvatten (kolsyrat vatten, för den som inte begrep det).

Efter middag på den lokala ickekinesiska restaurangen drog vi hem för att spela Buzz. Filmversionen, alltså. Jag vann en omgång. Alltså den omgång som Tränaren inte var med på. Sedan förlorade jag.

Jag är en förlorare, och en väldigt dålig sådan.

I bowlingen gjorde det inte så mycket, för jag vet att jag suger på bowling. Jag saknar verkligen förmågan att få iväg klotet rakt. Jag har tidigare sagt att jag petades ur korplaget i curling för att jag blev gravid. Det är en sanning med modifikation. Det har med kommunikation mellan kroppsdelar att göra.

I frågesporten gjorde det mycket att jag förlorade fastän jag vet att jag bor ihop med en karl som är en Rainman när det gäller film. Jag KAN jag också, men inte lika mycket och det retar mig kopiöst. Jag har retat mig på tjejerna i årets Robinson som bara klagar och kommer med dåliga bortförklaringar... och just nu är jag precis likadan själv. När Tränaren vann sista omgången kontrade jag med "Ja, men jag kan lösa A-korsordet i Allers utan hjälp!"

"Och vad hjälpte det dig i den här situationen?" var den mördande comebacken.

Ja, vad hjälpte det? Inte ett skit. Men Tränaren kan vara glad att jag inte reagerade som den gången vi spelade Alfapet i stugan. Då flög saker genom luften.

Jag hatar att vara dålig på saker jag vet att jag är bra på. Jag hatar att jag är en sådan dålig förlorare. Jag hatar det faktum att jag i skrivandets stund gör en mental lista på vad jag är bra på.

Listan är kort när jag väl vägt in "saker-jag-är-bättre-på-än-Tränaren"-parametern.