Not so much a hallelujah moment

Tjugo minuter efter att jag läst Fridolins och Amins debattartikel ropade Tränaren från TV-soffan: "Om det du nyss läst var bra, vad säger du då om det här?"

"Det här" var sidan 115 och 116 på svt-text.

Han har gjort det igen. I mitt huvud svär jag nu en lång ramsa. Alla svordomar och skällsord jag kan uppbringa rasar genom mitt huvud, men inte ens jag kan förmå mig att skriva dem. Det är helt enkelt ovärdigt, till och med för mig.

Jan Björklund, min inte så högt ärade högste chef, och hans hejdukar ska ge "ytterligare en miljard kronor på en förstärkning av matematikämnet i den svenska skolan" för enligt Björklund är matte "inte vilket ämne som helst. Det är ett grundläggande basämne som är helt avgörande för Sverige som industrination och för vårt välstånd."

[Ny lång ramsa skällsord, varav några just uppfanns.]

Det mesta av pengarna ska tydligen gå till lärarfortbildning. Gissa vad den fortbildningen ska handla om. KATEDERUNDERVISNING!

Det är så jag tror att jag storknar. Björklund menar att eleverna mest sitter och räknar själva utan att veta vad de gör. Hädanefter ska det alltså bli så att läraren sitter bakom katedern och gå igenom varje tal i boken. Det kommer ju att stärka Sverige som industrination. Verkligen.

För att Sverige ska stärkas som industrination behöver vi entreprenörer. Ungar med nya idéer och infallsvinklar. Inspirerade ungdomar som vågar satsa på sina idéer. Man blir inte en våghalsig idéspruta genom att sitta fastbunden i skolbänken och lyssna på lärarens mässande och tvingas räkna i någon annans takt. Katederundervisning skapar möjligen terrorister men inte industrinationsräddande individer.

Satsa den där miljarden på inspirerande fortbildning för lärarna istället så att de i sin tur kan inspirera ungarna att tänka själva, att hitta nya vägar till målet, att våga göra verklighet av sina drömmar, och sist men inte minst: att göra skolan viktig för eleverna.

Jag tvivlar på att en katederundervisande mattelärare är någon som öppnar dörrar som eleverna inte trodde fanns; som inspirerade nog att eleverna vågar ta sig över ett hinder som kanske är för högt eller som eleverna tjugo år från nu skulle vilja ringa och tacka.

Men det spelar väl antagligen roll. Bara vi placerar oss högt i nästa Pisa-undersökning så är allt väl.