Jaha...

Jag är glad att jag har biljetter till Bon Jovis konsert på Ullevål i sommar. Det kan nämligen bli sista gången jag får se mina gudar... 

Enligt Aftonbladet ska de ta en paus i minst två år efter att Circle-turnén avslutats och det får man väl säga att de är värda efter alla varv runt jorden de senaste åren. Jag är heller inte särskilt orolig för att de aldrig mer kommer tillbaka. De kommer att bounce back när man minst anar det. Uppehållet kommer att ge mig och andra fans tid att lyssna på det urgamla och det lite nyare och det kommer att leda till att vi blir lite nykära och rätt som det är dyker de upp igen. No worries.

Detta besked fick mig att bestämma mig. Tatueringen jag gått och funderat på ska bli av. Definitivt.

Jon ska tydligen fortsätta sin filmkarriär... Jag vet inte vad jag tycker om det, men det är klart att killen måste få göra film om nu någon är så dum att de anställer honom. Och anställd verkar han vara redan... Herrejösses. Jaja, han måste väl inse själv att han ska stå bakom en mick och inte framför en kamera.

Have a nice day, grabbar. Vi ses i juni. 

Ska, skulle och kan hända

Igår tänkte jag så här:

"I morgon ska jag städa. Jag ska åka till ICA och hämta ut paketet som innehåller de nya köksgardinerna. Jag ska ut och gå. Jag ska hinna med att planera morgondagens filmkunskapslektion."

I morse tänkte jag så här:

"Jag skulle ju ha städat idag... men jag orkar inte nu. Jag väntar en stund. (Sen sa Tränaren att han skulle dammtorka och dammsuga i sovrummet och det väntar jag fortfarande på.) Jag skulle ha hämtat ut paketet också men jag får se. Gör det kanske om jag MÅSTE ner på byn. Just ja, filmkunskapen... Äh, det ordnar sig nog."

Nu tänker jag mest på att jag är en prokrastinatör av rang. Och filmkunskapen är det jag oroar mig minst för. Jag är mer orolig för att dammråttorna ska börja attackera.

Måste kanske börja utnyttja systemet innan systemet börjar utnyttja mig ännu mer. Någon som vill dela på en RUT?

Uppdatering: Jag kanske inte behöver någon Rut ändå... Eller jo, men jag har åtminstone fått fingrarna ur och hämtat paketet med gardinerna... Och det känns som att jag gick plus på den turen ner på byn eftersom jag fick en stor påse nybakta bullar med mig hem från Vintervägen. Dessutom fick Monstret busa av sig lite där så kvällen kanske blir så pass lugn att jag får sopa bort råttorna om nu inte dammsugaren får för sig att börja jobba själv, vill säga.


Det kommer ju en dag i morgon också... "Gör inget idag som du kan skjuta upp till morgondagen."

Betraktelser från en kylig garderob

Igår kväll var Lärarjäveln en väldigt snäll fröken. En del skulle nog säga att Lärarjäveln är så snäll att det gränsar till dum och i det här fallet var det nog nästan sant.

Jag ställde upp på att stå i garderoben på en studentfest. När jag sa ja visste jag inte att garderoben skulle befinna sig typ utomhus... Men, nu var fallet så och det var dubbla långkalsonger, ullunderställströja, fleecetröja, dunjacka och överdragsbyxor som gällde. Och mössa, så klart. Och så gillade man läget. Lärarjäveln sviker inte ett löfte.

Ingen verkade tycka att det var underligt att jag stod där. Ingen tog på sig ett pokerface och rätade ut en vinglig kroppshållning bara för att jag stod där. Dock stannade många till, slängde lite käft eller gav en frostnupen Lärarjävel en kram istället. Lite kurator hann jag med att vara också, men det är jag så gärna. Särskilt när det är MINA ungar som behöver stöd. Annars var på det hela taget en trevlig kväll utan incidenter och Studentkommittén drog in lite balpengar på kuppen.

Åter till pokerface och kroppshållningar... Jag konstaterade en sak medan jag nyktert stod och betraktade folkhopen som kom och gick. Det var inte bara studenter utan även en del "jag har hört att det är fest på byn och då måste jag ut"-folk och även en och annan stammis på den lokala puben som var värd för gårdagskvällens begivenhet.

Oavsett kategori av människa så kan alla som intagit alkohol dras över en och samma kam: folk blir fruktansvärt tragiska när de dricker på krogen. Som den kvinna i övre medelåldern som satt och försökte limma på en av studenterna och hans kompis (nyligen fyllda 18) . Det är tragiskt.

Eller som en mängd av studentskorna, iklädda 15-centimetersklackar och minimala kjolar mitt i smällkalla vintern, de som efter en "paus" utanför försöker samla ihop anletsdragen och riktigt koncentrerar sig för att gå rakt och att inte se för knalla ut. Det funkar sådär, kan jag meddela.

Sen har vi kategorin människor som inte säger ett enda dugg när de är nyktra, men som är hur spralliga, roliga och pratsamma som helst när de luktat på en öl. What's up with that, liksom? Så ja, det är lite tragiskt det också, att bli en helt annan person när man är "utepå". Falsk marknadsföring kallas sådant.

Medan jag stod där i mitt betraktande insåg jag plötsligt varför jag så sällan är ute numer. Jag gillar inte att bli för full. Jag hatar när det snurrar till. Jag vill inte vara tragisk så att folk ser det. Jag är dessutom rätt glad ändå - utan att dricka. Det konstaterades dessutom av en av eleverna i går kväll: "Du behöver ju fan inte dricka, du är ju galen ändå!"

Jag är inte absolutist. Definitivt inte, men jag tar hellre en slurk Dalwhinnie eller en Becks hemma eller i ett par goda vänners lag, än ger mig ut på krogen.

På krogen blir alla tragiska. Bara mer eller mindre.

Filosofi och silvertejp

Stod och diskade och tankarna for iväg så där som de bara gör medan jag har händerna i diskhon.

Jag funderade på mina stora barn, både de jag har nu och de som passerat revy, de utbildningar de går eller gått och vilka resor många av dem har gjort genom de tre år jag har fått ha dem i min närhet. Många ansikten visade sig på filmduken i mitt huvud, vissa var lite suddiga medan andra var lika klara som om jag haft dem här hos mig.

En del av ansiktena tillhör gamla mentorselever, sådana som jag fortfarande hör av ibland. Sådana som jag aldrig någonsin vill tappa bort. Andra ansikten tillhör elever som jag bara haft lite, men som ändå satt djupa spår hos mig. Som den rödhårige unge mannen med världens största leende och ofantlig fallenhet för "kebabtyska". Han som lyste upp ett klassrum redan ute i korridoren och som alltid såg hur läget var med lärarjäveln och kunde rätta till en låg energinivå på ett kick.

Eller som filmkunskapseleven som med sin kunskap och filmbredd hade gett vilken lärare som helst stora skälvan.

Eller flickan som jag inte hade över huvud taget men som jag pratade med varje dag och som vid studenten berättade för mig hur mycket det hade betytt för henne.

Eller pojken som alltid satt på en bänk utanför mitt arbetsrum och som jag sedan adopterat...

Eller fnitterfiorna  i min allra första åkargrupp i svenska, vars tårar jag torkade mer än en gång. Eller grabbligan i samma klass. Jag kommer aldrig att glömma hur väl urskrapade formar och karotter var efter att dessa ungjävlar (det var av dem undertecknad, med ganska mycket humor, fick namnet Lärarjäveln) bjudits på middag en kväll i juni... Inte heller kommer alla pannkaks- och plättdiskussioner att försvinna från hårddisken.

För ett par år sedan fick jag börja undervisa elever på Rockgymnasiet och det var och är en underbar erfarenhet. Det är i detta sammanhang silvertejpen kommer in i bilden... Går man på estetprogrammet på Lärarjävelns skola älskar man musik och inget annat. Man är kanske inte så inspirerad av svenskämnet, eller något annat ämne heller för den delen. Eller så är man väldigt ambitiös för man vill in på musikhögskola eller ljudteknikerutbildning. Oavsett ambitionsnivå så har de flesta ett stort bagage de bär på. En del kånkar och släpar, andra bär den tunga ryggsäcken med förvånande lätthet. Oavsett bördans tyngd finns det ett ställe där ryggsäcken ligger slängd i ett hörn. Där alla sprickor i fasaden och gamla revor inte finns. Där alla gamla skavanker är lagade med silvertejp.

Det är i musiksalen silvertejpen finns. Det är där alla får vara hela. Det är där ingen mask behövs. Det är där eleverna blir sedda för vilka de är, inte för vad de varit. Det är där musiken kan och får tala.

På de år jag haft förmånen att jobba med dessa elever och deras underbara musiklärare har mer än en rulle gått åt, men på studentdagen har eleverna stått där, utan tejp, med glädjen strålande omkring sig. Och av revorna och sprickorna som funnits där under silvertejpen finns knappt ett spår.

Insikt

Jag vet inte vad jag tänkte på idag när följande kommentar slank ur mig:

"Den dag jag inser min egen storhet är det dags att lägga whiteboardpennan och fjärrkontrollerna på hyllan."

Men det är ack så sant.

OCD och nojor

Läste hos 30+ om hans nojor och tvångssyndrom och började fundera på om jag lider av några dito. Och det har jag... Inga så svåra som Chuck i Sons of Anarchy (jaaaa... jag ska sluta tjata om den serien. Snart.) men ändå. Det är egentligen inga saker jag lider av, men det är ändå lustigt vad man lägger sig till med.

Vid intag av Ahlgrens Bilar måste jag alltid ta tre stycken åt gången. Helst en av varje färg. Jag vet inte varför jag gör så, men stoppar jag handen i påsen och tar upp fler än tre lägger jag tillbaka de överskjutande.
En lite värre sak är att om jag är ute och åker/kör bil måste jag hålla andan varje gång bilen passerar en kraftledning. Detta gör jag av en gammal anledning. När jag var liten och satt i baksätet och lyssnade på mina föräldrars samtal hörde jag en gång en förflugen kommentar från mamma: "Jag kan inte förstå folk som bor under eller i närheten av en kratfledning! Det är ju sån strålning där och de riskerar ju att få cancer!"

Hur liten jag än var visste jag att cancer inte var något bra och den barnsliga logiken sa mig att cancer dör man av och om man får cancer av att bo i närheten av en kraftledning kan man få cancer av att ens vara i närheten av en kraftledning. Ergo: Om jag inte andas när jag passerar en kraftledning andas jag inte in det farliga och klarar mig därför från cancer och slipper dö.

Denna barnsliga logik håller i sig än i dag, minst 30 år senare. Jag tänker oftast inte på att jag gör det, men när jag ser en kraftledning på håll ställer kroppen in sig på att inte få luft på ett tag. I bilen här hemma funkar det bra, det är ju inga långa tag jag håller andan. Värre är det när familjen är uppe i 0971-land och ska ta en dagstur till Gällivare. Det finns många kraftledningar efter den vägbiten...

Det värsta tillfället var dock ändå på älgjakten för några år sedan. Jag fick ett pass mitt under en kraftledning... Lite av KBT, men inte fan funkade det.

Onewordisenough

Jag snor från en som snott...


1. Var är din mobiltelefon? Sovrummet
2. Var är din andra hälft? Soffan
3. Ditt hår? Buskort
4. Din mamma? Småskollärare
5. Din pappa? Rävjägare
6. Det bästa du vet? Sovmorgon
7. Din dröm i natt? Glömd
8. Din dröm/ditt mål? Lycka
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Pyssel
11. Din skräck? Barnförlust
12. Var vill du vara om sex år? Där.
13. Var var du igår kväll? Hemma
14. Vad är du inte? Småsint
15. En sak du önskar dig? Miljoner
16. Var växte du upp? Lima
17. Det senaste du gjorde? Nattade
18. Dina kläder? Nytvättade
19. Din tv? Evighetsmaskin
20. Ditt/dina husdjur? Simmande
21. Din dator? Döende
22. Ditt humör? PMS
23. Saknar någon? Ja
24. Din bil? Fungerande
25. Något du inte har på dig? Läppstift
26. Favoritaffär? H&M
27. Din sommar? Ljum
28. Älskar någon? Ja!
29. Favoritfärg? Mattsvart
30. När skrattade du senast? Idag
31. När grät du senast? Idag

Från Lärarjäveln till Frun. With love!

Om du gillade den här, Kix...

 

skulle du älska Jax Teller...

Lördagkväll

Inget på TV.

En Tränare som sovit på soffan hela kvällen [läs: hela dagen] och jag kan ju förstå honom. Han är less över ont i halsen och snorslem som inte tunnats ut sedan första advent. Men come on! Jag har känt mig som en singelmorsa idag...

Inte vill jag se på Sons of Anarchy heller... Jag vill dra ut på det. Vi har bara tre avsnitt kvar av säsong 2 och releasedatum för dvd-versionen av säsong 3 är inte satt. Tidigast i augusti, säger surret på nätet. Deprimerande.

Vore inte klockan 21:52 skulle jag gå ut och gå. Jag känner mig frustrerad. Kul att vara frustrerad ackompanjerad av *hargel... haaaaaaaarrrrrrrgeeeel... spott... hosthost... hargelhaaaargel*

Not.

Äh. Kanske ska ge SAMCRO en chans ikväll ändå. Jag vill ha en sån här:

Den finns att beställa här. Synd att man inte fyller år. Eller är nominerad i "Världens bästa sambo som får allt hon pekar på"-kategorin.

Nää, ja e inte bittär. Jag är bara en surmule ikväll.

Life

Kanske inte så snygg... men sann.

Om...

Om en katastrof av likartad magnitud som den i Australien skulle ske i Sverige, alltså halva landet ligger under vatten, eller täcks av ofantliga mängder snö och is (vilket nog vore mer sannolikt) och folk kan inte ta sig till jobb, kan inte handla mat osv., hur skulle det då se ut?

I kvällens Aftonblad finns en artikel om en gammal uttråkad kvinna som rynkar lite på näsan åt vattenmassan som har skurit av henne från omvärlden. Hon är lite sur för att hon blivit evakuerad från sitt hus men fogar sig i att bo inne i "stan" i en lägenhet. Myndigheterna har tydligen bestämt att allt ska gå sin gilla gång. Att arbetare ska till sina jobb om det så kräver helikopter. Även sjuka fraktas med helikopter till sjukhusen.
"Alla som har ett vettigt skäl får åka helikopter" säger en person vid typ Räddningsverket.
Folk beställer matvaror på postkontoret en gång i veckan. Mat som sedan levereras gratis via flyg. Den uttråkade kvinnan bor i ett land som utan att tveka ger sitt folk bistånd och har råd med det.

Något säger mig att samma sak inte skulle hända i Sverige. Definitivt inte i det Sverige vi ser idag, där vi hellre skvallrar på vår granne som står och staplar ved (trots att han är sjukpensionär) istället för att gå dit och erbjuda honom hjälp.

Nej, en mer sannolik bild av vad som skulle ske i semi-istidens Sverige vore att bandvagnsförarna skulle kräva förskottsbetalt av pensionärerna på landsbygden för att ta dem till sjukhus eller för att leverera förnödenheter. Skatterna som skulle kunna finansiera sådana saker finns inte längre och eftersom staten inte kan betala så får privatpersonen, den utsatte, göra det själv.

Men det finns säkert en försäkring som täcker sådant också.

Grannar

Grannar är bra att ha. Särskilt om de handlar vätskeersättning åt en till 2/3 stukad familj. Tack, Anna för att du fixade så att livet återvänder!

Den helt friska tredjedelen har varit toppen idag. Hon har varit rätt så stilla. Hon har klappat sina ömma föräldrar på kinden och undrat hur det är med oss. Och som svar på den frågan: Jag ska till jobbet i morgon. Monstret till dagis. Om inget tillstöter under natten. Tränaren ska stanna hemma i ett dygn till för hans näringsintag idag har bestått av 1 (en) rostad brödskiva med smör på samt 4 (fyra) deciliter Resorb.

Monstret har klätt på sig själv idag.

Gourmet-mat?

Inte gourmetmat. Äcklig mat, som är snäll för magen.

Men det är äckligt i alla fall.

Intressant dag?

Denna måndag kommer att gå till historien. Det är första gången som familjen bestått av en förälder som är däckad, den andra semidäckad och barnet (än så länge) friskt. Tränaren kräktes igår kväll och är helt däckad idag. Jag kräktes inte igår. I alla fall inte ur munnen. Jag är alltså den semidäckade föräldern. Monstret sitter och äter pepparkakor och mjölk och är faktiskt rätt förstående, än så länge.

Tekniken och medicinen har ju gått oändligt framåt de senaste 50 åren, eller hur? Varför har då ingen lyckats utrota caliciviruset? Det borde vara en prioritet bland världens makthavare! Om inte viruset skulle existera skulle alla arbetare kunna gå till jobbet varje dag. Arbetarnas barn skulle kunna vara på dagis varje dag - ergo, arbetarna skulle slippa vabba. Win-win-situation, alltså.

12-48 timmars inkubationstid. Det är fult. Evil.

Fast... det kanske inte ens är vinterkräksjuka vi har? Kanske är det något vi ätit? Det skulle ju förklara Monstrets friskhet.

Hursomhelst skulle det behövas lite Resorb. Försökte på Hemköp igår kväll innan lightning struck, men gick bet. "Sånt får vi inte ha, det är apoteksgrejer!" var svaret jag fick av kassörskan. "Vad är Alvedon då? Godis?" tänkte jag och gick därifrån.

Mål och mening

Ibland undrar jag om det finns något mål eller någon mening med min blogg. Det finns fem registrerade följare och ytterligare två trogna läsare i världen (tack för att ni läser!), resten av statistikrapporterna är random clicks. Jag vet inte om jag vill ha fler läsare, fast det vore väl typ... kul? Det är klart att det vore! Självklart vill jag att fler ska ta del av mina (o)klokheter.

Varför gör jag det här? Och vad är egentligen "det här"? Jag har ingen aning. Eller jag vet ju varför jag började blogga. Det var för att peppa mig själv att 

- träna (fail, efter att det gått jäävligt överstyr); 

- bearbeta saker på jobbet (faaaail); 

- beskriva en jobbande småbarnsförälders liv (not so big fail); 

- skrika ut min kärlek för Bon Jovi (no fail); 

- snacka om film (småfail); 

- skälla på dumma politiker (Björklund skulle ge mig betyget 2, ett starkt IG); 

- visa att bloggar inte behöver vara fulla med särskrivningar och stavfel [läs: vara en dryg svensklärarjävel] (no fail)... 

En sådan spretig blogg är svår att kategorisera på t ex Bloglovin', Bloggtoppen eller andra bloggsamlingar. För var skulle mitt raljerande höra hemma? I filmkategorin? I musikkategorin? I mammakategorin? Politikkategorin? I vardagskategorin? Det är väl där, om den ens finns, jag skulle passa. Men jag vill ju inte vara vardaglig! 

Inte undra på att ingen läser vad jag skriver...

Jag skulle kunna lägga ut mina inlägg på Facebook, men det finns ju vissa personer som jag kanske inte vill ska läsa vad jag skriver här, som skulle hämma mina utläggningar om ditten och datten. Och det vill jag ju inte. Eller? Nä.

Vad vill jag då? Inte fan vet jag. Det enda jag vet är detta:

This is the story of my life 

 And I write it everyday

 I know it isn't black and white 

 And it's anything but grey

 I know that no I'm not alright, but I feel ok cos 

 Anything can, everything can happen 

 That's the story of my life...

Hela världen är min scen

"All the world's a stage..." är inledningen till Shakespeares pjäs "As You Like It". Pjäsen jämför världen med en scen och livet med en pjäs och den tar upp livets alla skeenden, från barndom till slutet. Ett liv i fem akter.

När jag gjorde min sista praktikperiod på en skola i Uppsala hade jag en underbar mentor i svenska. Jag fick ta över alla hennes lektioner hela praktikperioden (inte bara under en vecka, som alla andra kandidater gjorde) för jag kunde inte välja ut en grupp att ha hand om. Jag togs emot på ett underbart sätt och eleverna, ja, de var nästan lika bra som de jag har nu.

Ingrid var min handledare och mentor och hon är det fortfarande. Hon är mitt lärarideal. Hon lät mig hållas, vi kunde prata om allt. Och då menar jag allt. 

Jag invigde henne i hårdrockens underbara värld efter att jag just tagit över en av hennes grupper, ett gäng emo flygmekarkillar blandade med el-killar i stukad keps. Jag skulle inleda ett litteraturavsnitt och jag visste inte för mitt liv hur jag skulle få dessa killar att gilla romantiken... När det plötsligt slog mig att jag minsann visst kunde få dem att bli intresserade. Laddad med Iron Maidens Rime of the Ancient Mariner och Coleridges originaltext vann jag deras tillit. Easy peasy, liksom.

Efter detta lånades många skivor ut till bästa Ingrid och lyckan var liksom gjord... Vi höll på med mer än hårdrock också. Shakespeare är en gemensam nämnare mellan Ingrid och mig och den sista uppgiften jag gav ut under praktiken till eleverna utformade vi tillsammans och den bär tydliga spår av den gode Will och "As You Like It": Hela världen är min scen - Mitt liv i fem akter.

Denna uppgift har jag gjort med alla treor jag haft genom åren och det är med mycket skratt och många tårar som jag får ta del av mina ungars liv och tankar om framtiden. Jag har just läst årets skörd och jag kan bara säga att mitt hopp om framtiden och mänskligheten är återställd.

Trasproletariat

I Sons of Anarchy, eller rättare sagt i översättningen av dialogen i Sons of Anarchy, användes uttrycket 'trasproletariat' för 'white trash'. Jag tyckte att trasproletariat lät som ett hittepåord, men tydligen var det inte det. Det är en marxistisk term från början som syftar på proletärer som ställts utanför "produktionsprocessen" och som försörjer sig genom stölder, tiggeri och prostitution.

White trash, alltså.

Det finns även en modernare term för trasproletariat, nämligen prekariat. Prekariat är ett sociologiskt begrepp som beskriver en grupp i samhället som under en längre tid stått utanför arbetsmarknaden. Hit hör långtidsarbetslösa och personer som har ett osäkert uppehälle, t ex svartjobbare, vikarier, praktikanter, provanställda och bidragstagare.

Man kan lätt tro att Fredrik Reinfeldt är rädd för att Sverige ska bli ett trasproletärt prekariat när han menar att låginkomsttagare och deltidsarbetare ska lockas att jobba mer... Det är visst fler än jag som tycker att det är vansinne. Men det hjälper antagligen inte. USA är tydligen idealet för vår gode (?) statsminister. Låga skatter och inga skyddsnät is da shit.

USA-politik kanske inte skapar trasproletariat eller prekariat, men white trash finns det gott om...

Händige Manny

Svärmor har fått in mig på ett nytt hantverksspår. Hon har gått en kurs i luffarslöjd och hade laddat upp med material tills vi skulle dyka upp. Det var kul så jag beställde eget material och ägnade gårdagskvällen till detta:

Allt och inget

Sitter på jobbet och har svårt att komma igång efter ett alldeles underbart skönt och vilsamt lov. Smarta läsare inser att Lärarjäveln och hennes familj överlevt bilresan från Lappland och det kan även meddelas att det gick väldigt bra. Monstret sov i ungefär fem mil av 101. Pettsson och Findus är numer favoriterna...

Gårdagen ägnades åt julborttagning, snöskottning från balkongen, bobåkning, ihopplock, luffarslöjd och Sons of Anarchy. Tränaren hade köpt första säsongen så den låg hemma och väntade på oss. Väldigt bra serie... Katey Sagal gör en fantastisk roll som stark och bestämd mc-moder. En stark kontrast till rollen som Peggy i Married With Children. Det var bara en sak som störde mig med den: översättningen.

Översättaren hade inte mycket till hjärna, men en sak som fastnade var översättningen för uttrycket 'white trash': trasproletariat. Trasproletariat. Det ordet förtjänar ett eget inlägg.

På väg hem

Färden hemåt går helt okej. I skrivandets stund är man drygt 15 mil hemifrån och i det stora hela känns det som en droppe i havet.
Bilden är tagen i förmiddags 15 mil från avreseplatsen. Solen har knappt orkat ovanför horisonten på hela dagen. Vi har dock klarat oss från snö ändå tills nyss.
Vi åker försiktigt. Lasten är värdefull.

Hemfärd

Det packas på Getbergsgatan. I morgon går färden hemåt. Det bes till vädergudar också.

Om jag ska erkänna det, så gruvar jag mig.

Men det ska väl gå, eller hur?

Framförhållning

Idag kl 12.31 fick alla lärarjävlar ett mejl från chefen angående morgondagens studiedagsaktiviteter. Idag. IDAG.

Det är vad som kallas framförhållning i skolans värld. Vad som är ännu roligare är innehållet i mejlet. Detta står som inledning:

VIKTIGT ATT VETA
Om brevet
Man behöver inte ha läst det här brevet/mailet före APT:n den 7/1. Vi kommer att gå igenom det under konferensen.

Det känns tryggt, att det inte är viktigt att vi läser mejl...

Vi visste om när vi slutade i december att vi skulle ha en studiedag den 7 januari. Vi undrade naturligtvis vad som skulle studeras under denna studiedag och fick till svar att vi skulle jobba i grupper med studieplaner och kursplaner. Grupperna skulle alltså vara arbetslags - och ämneslärarvarianter. Trodde vi i alla fall. Eftersom vi inte fick några mer direktiv vidtogs planer. Lärarjäveln och hennes fellow svensklärarjävlar bestämde en annan dag för träff - mycket beroende på att Skolverket inte gjort klart kursplanerna i svenska än. Andra har gjort upp andra planer...

Och nu har det alltså kommit ett direktiv. Som den här lärarjäveln inte bryr sig om, för den här lärarjäveln är mammaledig i morgon.

Buzzador

För nästan ett år sedan hörde jag talas om Buzzador. Buzzador är en sorts mun-till-mun-marknadsföringskanal där "konsumenter delar med sig av sin ärliga uppfattning om produkter och tjänster". Det lockades med olika kampanjer med spännande produkter direkt hem i brevlådan, så jag gjorde naturligtvis det enda rätta: Jag registrerade mig.

En Buzzador...

• är en nyfiken person
• gillar att vara först ut att prova nya produkter och tjänster
• är en social person med ett stort socialt nätverk
• gillar att diskutera med sina vänner

Vad gör en Buzzador?

• får inbjudningar till kampanjer för produkter eller tjänster

• läser information och anmäler sig på webben
• tar emot kampanjpaket
• provar själv
• diskuterar med sina vänner, sprider kunskap och delar (oftast) ut varuprover dvs. Buzzar
• rapporterar efter sina buzzningar genom att skicka blixtrapporter samt bilder
• rapporterar på webben in sina erfarenheter av kampanjen och produkterna.
• Många Buzzadorer sprider också budskapen via sin blogg, på forum, twitter, facebook, myspace och andra kanaler.

Varför blir man en Buzzador?

• man gillar att prova nya produkter och tjänster
• man tycker om att diskutera med sina vänner
• man vill påverka utvecklingen av nya produkter

Sen glömde jag bort det hela, jag fixade inte till min profil och jag tror att kampanjerbjudandena hamnat i papperskorgen mer än en gång och jag glömde bort hela grejen ännu mer. Ända tills både Tigrinnan och Äppelblomman började buzza i sina bloggar!

Nu är jag igång igen efter att ha uppdaterat min profil (bl a från "maskinarbete" till "pedagogiskt arbete") och jag väntar med spänning på att få något spännande kampanjerbjudande.

Bli en Buzzador du också! 

Tydligen...

...är vi återigen friska nu. Monstret och jag har varit ute och åkt bob i -22 och snålblåst och nu är det tydligen också dags att åka och hälsa på släkten. Det kanske är bra att ta sig ur mysbyxorna för första gången sedan... ja, jag vet inte när?

Jag sitter och lyssnar på musik samtidigt som jag skriver. Det har inte hänt sedan vi kom upp till Jokkmokk och det är sinnesbefriande vill jag lova. Lite Danko Jones, lite Eldkvarn, och så klart en massa Bon Jovi.

Nothin' much

Det händer inte mycket i Lärarjävelns liv just nu och det är ganska skönt. Är kvar långt uppe i norr hos svärföräldrarna och får sova länge på morgnarna. Batterierna laddas med andra ord.

Ser på skidåkning med ett halvt öga och öra. Skriver detta inlägg. Underhåller Monstret. Monstret som går omkring i sin nyårsklänning och en krona av papper.

Jag tror hon har lite tråkigt. Hon har börjat tala om kompisarna på dagis. Det är skönt att hon längtar dit, det känns tryggt att hon vill vara där. Det känns tryggt att hon är trygg där.

Tränaren har haft knasig mage sedan nyårsafton men han börjar repa sig. Det är bra, för jag funkar inte när han mår dåligt. Han, min starka klippa som ska stå pall för allehanda smärta, får inte vara sjuk. Jag blir arg, irriterad och osäker när han inte mår bra. Han ska orka när inte jag orkar. Det är taskigt av mig, jag vet. Men det är så jag känner. Jag tror han är okej med det dock. Kanske till och med lite smickrad och glad över att han betyder så mycket. Jag älskar honom.

Vi har förresten passerat det magiska sjuårsstrecket, bara det är värt en applåd. Nu är det bara att fortsätta resan.