Att vara lärare är ingen lek, men att inte vara lärare är heller ingen lek. Vi lever i vår lilla lärargärningsbubbla och kan inte annat. Vi finns där inne i vår värld.
En värld som inte skulle existera utan våra elever. En värld som inte skulle existera utan den kunskap som vi lärarjävlar faktiskt har om allt möjligt väsentligt och oväsentligt där ute i den stora vida världen.
De viktigaste är dock eleverna. De som ibland driver oss till vansinne när de ständigt kommer försent; eller när de småler för att de vet att uppgiften man gett dem inte kommer att kunna göras eftersom C.S.I-avsnittet slutar med en cliffhanger, men inte berättar det för fröken; eller de som förgyller ens tillvaro med insikter som man inte trodde rymdes i en 18-årings hjärna.
En värld som inte skulle existera utan våra elever. En värld som inte skulle existera utan den kunskap som vi lärarjävlar faktiskt har om allt möjligt väsentligt och oväsentligt där ute i den stora vida världen.
De viktigaste är dock eleverna. De som ibland driver oss till vansinne när de ständigt kommer försent; eller när de småler för att de vet att uppgiften man gett dem inte kommer att kunna göras eftersom C.S.I-avsnittet slutar med en cliffhanger, men inte berättar det för fröken; eller de som förgyller ens tillvaro med insikter som man inte trodde rymdes i en 18-årings hjärna.
Eller de som ser att man behöver en kram eller en Frukt&Mandel och faktiskt levererar båda.
Det är sant. Jag vore inte mycket utan mina elever. De formar mig och därigenom sin undervisning utan att egentligen veta om det. Eller vet de det? En del vet nog, andra inte.
1 kommentar:
Spot on!
Skicka en kommentar