Vadå? Har Lärarjäveln en son? Nej, inte en riktig. En låtsasson, liksom. Jag "adopterade" honom när han var en liten, osäker och rosahårig ettaglutt. Eller var det han som adopterade mig? Osäkert hur det där gick till, men jag vill tro att jag som vuxen, men inte hans lärare, bidrog till att han gick genom gymnasiet med förståndet i behåll.
Passade på att träffa honom idag medan jag var i mitt alma mater och det var mycket trevligt och som vanligt hade vi mycket att säga om ganska lite. Vi pratar, ventilerar, anförtror, skvallrar, diskuterar.
En sak gör vi dock inte. Vi dömer inte. Eller jo, men inte varandra.
1 kommentar:
Det är så sant. Jag tror att det är en ömsesidig adoption.:) Du var och är en stor klippa i livet! Kram!
Skicka en kommentar